Scener ur ett äktenskap

Om filmen

Den 27 mars 1972 skriver Bergman i arbetsboken:

"Det här kan vi väl ändå göra för nöjes skull. Det ska inte kosta något det ska inte innebära några ekonomiska risker. Det ska vara en lek med ett stort material hur stort som helst, hoppas det blir väldigt stort. Det ska bli mycket att stå i att dona med den spännande dialogen. Inte ett dugg märkvärdigt nånting. Jag kan tänka mig en rad scener ur äktenskapet."

Den 4 maj 1972 kunde Dagens Nyheter tillkännage att Ingmar Bergman för första gången skulle skriva och regissera en TV-serie. "Tematiskt", berättade Bergman, "blir den här serien en fortsättning på eller en vidareutveckling av de båda borgerliga tragikomedier jag gjort på film resp för TV, 'Beröringen' och 'Reservatet'. Precis som dessa skall serien, som har arbetsnamnet 'Scener ur ett äktenskap', behandla vissheten om hur den borgerliga trygghetsideologin korrumperar människors känsloliv, urholkar dem, skrämmer dem".

Varför TV?

"När man bor på Fårö blir man en passionerad TV-tittare, TV är helt enkelt det märkvärdigaste som finns. Hela världen står ju öppen för en. Väderleksrapporterna ser jag varje kväll, liksom 'Rapport'. Så har jag stor glädje av musik- och dansprogrammen t.ex. - för att inte tala om hockeyn! Under VM-turneringen häromveckan blev det inte mycket skrivet på 'Scener ur ett äktenskap'."

Övergången till TV-mediet kom att bli total. I alla Bergmans filmer sedan Scener ur ett äktenskap har televisionen på något sätt varit inblandad. Ofta har det rört sig om TV-serier (Ansikte mot ansikte, Fanny och Alexander) eller enskilda föreställningar (Trollflöjten, Saraband). Att dessa också fått biografdistribution har sina orsaker, men de är tänkta för televisionen. Som Sven Nykvist har konstaterat: "Det Bergman gjort för TV är inte film på TV, det är TV-film." Bergmans egen beskrivning av Scener ur ett äktenskap var "en vackrare vardagsvara för TV".

Den 27 maj 1972 hade Ingmar Bergman skrivit klart manuskriptet: "det tog två och en halv månad att skriva de här scenerna, det tog ett vuxet liv att erfara dem." Manuset består av samma sex delar som den färdiga serien: "Oskuld och panik", "Konsten att sopa under mattan", "Paula", "Tåredalen", "Analfa­beterna" och "Mitt i natten i ett mörkt hus någonstans i världen".

Johan och Marianne blev ytterligt påtagliga –närmast på­stridiga – de hade åtskilligt på hjärtat och den här formen (den enkla dialogen utan cinematografiska hänsyn) gav dem osökta tillfällen att prata ifrån sig. Jag upptäckte också en annan sak. Jag var rätt oenig med Johan och Marianne på många punkter. Trots detta ansåg jag att den skulle få komma till tals bara jag fick en chans att i slutet av sjätte scenen säga något som för mig personligen var mycket angeläget.

Innan jag tänkt mig för fanns där sex avgränsade dia­loger om kärlek, äktenskap och allt möjligt annat. Johan och Marianne eller Marianne och Johan hade tillåtit sig att vara modiga, fega, glada, ledsna, arga, kärleksfulla, förvir­rade, osäkra, nöjda, listiga, otrevliga, barnsliga, elaka, obe­gripliga, storartade, småaktiga, smeksamma, hjärtlösa, dumma, eländiga, hjälplösa, kort sagt människoliknande.

Budgeten var minimal. Hans eget bolag Cinematograph var nu enda producent och eftersom den förra filmen Viskningar och rop ännu inte sålts till utlandet hade bolaget dålig solvens. En billigt producerad TV-serie, som emellertid kunde säljas dyrt, skulle bli räddningen var det tänkt. Medan den förra filmen hade kostat 1.800 000 kronor budgeterades hela den långa TV-serien till blygsamma 1.200 000, varav Sveriges Television stod för hälften. Med internationella förfrågningar inräknade skulle serien åtminstone gå ihop. Liksom med Viskningar och rop erbjöd Bergman sina medarbetare att satsa sina gager. Erland Josephson och Sven Nykvist nappade, medan Liv Ullmann avstod från en ny gambling. (Det skulle hon inte ha gjort, som vi skall se.)

Trots, eller tack vare, bristen på ekonomiska resurser gjorde Cinematograph en stor investering. Bergman hade en tid närt tanken på att hans bolag skulle vara tekniskt helt självförsörjande och därför byggde man helt sonika upp en mindre filmstad på den fastighet i 1600-talsbyn Dämba på Fårös sydöstra del som Bergman nyligen förvärvat och flyttat till. Ateljén mätte 6 x 12 meter och var inhyst i en gammal ladugård tillsammans med rekvisitaförrådet. Kontoret fanns i bryggstygan, vagnslidret blev biograf och vedboden klipprum.

Inspirationskällor

Ursprunget till Scener ur ett äktenskap var tanken på ett framgångsrikt och lyckligt äkta par som satt i en grön plyschsoffa och blev fotograferat för en veckotidning, det som också skulle bli seriens första scen. Bergman hade träffat de där människorna en gång, påstod han. Han hade haft ett par danska vänner som alltid var tjusiga, storartade, aldrig blev fulla utan bara charmant berusade. De sa alltid de rätta sakerna och om de så hade influensa förblev de lika piffiga.

"Jag kom ihåg att detta retade mig så fruktansvärt, att jag vid nåt tillfälle försökte förföra frun (det är över tjugo år sen). Vilket naturligtvis misslyckades och det retade mig ytterligare. Jag gjorde det i rena desperationen för att få nån djävla rätsida på det där. Och nu såg jag dem sitta där på min gamla soffa och bli intervjuade. Och så tänkte jag: nu ska jag ta dom." 

Många ansåg Scener ur ett äktenskap markera något helt nytt i Bergmans konstnärskap. Ingen Gud, ingen bergmansk introspektion utan en TV-serie som "handlar om dig och mig", som en journalist uttryckte det. Bergman instämde i så motto som att det var första gången som han– "till sin förvåning" - skrivit något om människor som ligger utanför honom själv: "Jag har använt egna och andras erfarenheter. Men jag har inte projicerat mig själv och mitt eget liv i det här."

Men på frågan om hur det kom sig att Scener ur ett äktenskap blivit så annorlunda mot hur man var van vid att en Bergmanfilm skulle se ut svarade han:

"Ja, vet du, det är egentligen samma djävla gubbe. Det är bara andra saker som funnits där hela tiden som nu fått komma upp i dagen. Men nu förekommer inte ens Gud, vare sig konversationsvis eller förklädd till våningskypare eller trädgårdsmästare. [...] Men jag är långt ifrån att vara icke-troende. Jag är verkligen vad man menar med en troende. Jag tror på det heliga i människan."

Som sagt kände Bergman själv inget närmare släktskap med Johan och Marianne, även om han erkände vissa gemensamma drag:

"[...] exempelvis våra borgerliga ursprung, med dess tveeggade inflytande på karaktärsutvecklingen (det lät väl bra?). Båda är vidare akademiker, något som inte bör läggas dem till last, och de har det bra ställt på så sätt att de bor i hus och har var sin bil och var sitt yrke. Dessutom är de vana att formulera sig, vilket inte innebär att de säger de rätta sakerna eller är mer uppriktiga eller kloka än folk är mest."

I det första avsnittet har Johan och Marianne middag med sina vänner Peter (Jan Malmsjö) och Katarina (Bibi Andersson). I Bilder beskriver Bergman dem så här:

"Peter och Katarina kan inte leva med varandra och inte utan varandra. De utför grymma sabotage som bara två mänskor i deras situation kan komma på. Deras samvaro är en sofistikerad dödsdans och en avhumaniseringsprocess."

Ordet "dödsdans" tycks välavvägt, för nog spökar August Strindberg i denna bild av äktenskapet som helvetet på jorden. Vidare har paret liknats vid George och Martha i Edward Albees klassiska pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf?, som Bergman också satt upp på Dramaten 1963.

Bergman har sagt att Scener ur ett äktenskap tagit "ett vuxet liv att erfara". Åtminstone en del av det livet har direkt återkoppling på serien. I sin självbiografi Laterna Magica skriver Bergman om hur han rymmer från sin hustru till Paris med Gun Hagberg, som han snart skulle gifta om sig med. Han berättar för sin hustru "allt som finns att berätta" och sedan skriver han: "Den som är intresserad kan följa skeendet i tredje delen av Scener ur ett äktenskap. Det enda avvikande är skildringen av älskarinnan Paula. Gun var snarare hennes motsats."

Inspelningen

Inspelningen startade den 24 juli 1972 och ägde, sånär som på några exteriörscener, rum på Fårö. Sedan Bergman flyttat dit hade han engagerat sig i den isolerade ön och dess befolkningsproblem, som i mycket bestod i avfolkning (något han skildrade i de två dokumentärerna Fårödokument och Fårödokument 1979). Med den nya filmstaden skulle Cinematograph bedriva ett slags privat regionalpolitik, där så många som möjligt i teamet skulle rekryteras på plats. Arne Carlsson var en av dem. 23 år gammal hade han fått sitt första jobb för Bergman som chaufför vid inspelningen av Vargtimmen, och därefter hade han varit alltiallo, rekvisitaassistent, assistent till inspelningsledare och regiassistent. Senare skulle han bli såväl stillbildsfotograf, ljudtekniker som chefsfotograf, men nu var hans ansvarsområde B-ljud. Bland andra lokala förmågor kan nämnas passaren och snickaren Bo Erik Olsson, som ägde "den snyggaste bilen på Dämbas bygata". Adolf Karlström var både arkitekt och byggmästare bakom gårdens renovering och hans hustru Siri lagade mat.

I de mer framträdande rollerna var besättningen bekant: Liv Ullmann spelade Marianne och Erland Josephson Johan. Sven Nykvist var som vanligt fotograf. De bodde allihop på Fårö under hela inspelningen. Eftersom Dämbas kvarn ännu inte hunnit byggas om till bostadshus var de förlagda till Sudersands stugby några kilometer därifrån. Josephson liknade erfarenheten vid att vara inkallad och Nykvist beskrev det som ett "äktenskap med inbyggd skilsmässa". Ullmann verkar i synnerhet ha uppskattat Sudersands torrdass: "Det blåser och havet brusar och det är mörkt. Där sitter man sedan som på en tron och upplever detta fantastiska med vind och vatten."

Men inspelningen saknade inte spänningar. Bergman och Ullmann hade nyligen avslutat sitt förhållande och Bergman var redan omgift. Även om de förblivit goda vänner var relationen vid den här tiden ännu bräcklig. Nykvist minns en episod från inspelningens början:

Erland, Liv och jag satt i en husvagn under en paus när Liv plötsligt sa:

- Där går mina stövlar!

Det var Ingrid, Ingmars nya hustru, som råkat ta på sig Livs stövlar som blivit kvar i huset.

Plötsligt kom svartsjukan, väckt av en löjlig detalj, som det ofta kan vara. Sårad sprang Liv och gömde sig i en stor trälår med lock som råkade stå i ateljén. Vägrade komma ut.

Scener ur ett äktenskap är filmad på 16 mm, dels av kostnadsskäl och dels för att TV-rutan knappast kräver en högre upplösning än så. Dessutom var ateljén trång och en lättare utrustning ökade manöverutrymmet. Inspelningstakten var orimligt hög. Viskningar och rop hade spelats in på fyrtiotvå dagar vilket redan det var enastående. Som producent verkar Bergman ha varit betydligt mer "demonisk" än som regissör, eftersom han nu räknade med lika många inspelningsdagar för en produktion med tre gånger så lång speltid: sammanlagt fem timmar. Det rörde sig alltså om ungefär ett avsnitt i veckan.

Otroligt nog blev de klara ännu tidigare än planerat. Att jämföra med Bergmans gängse takt för biograffilm med tre minuters färdig film per inspelningsdag så hände det att man här kunde ta upp till tjugo minuter. En starkt bidragande orsak var skådespelarnas engagemang. Josephson och Ullmann gjorde det till en sport att utföra sin del av arbetet så snabbt och effektivt som möjligt. De gick upp fem på morgonen för att vara maximalt förberedda före dagens första tagning. De var också uppenbart förtjusta i sina rollfigurer. Med Bergmans ord: "Deras insats var ovärderlig eftersom de aldrig lämnade ut Marianne och Johan, utan försvarade dem. På så sätt fick i många fall Livs och Erlands önskemål om replikernas och scenariets utformning avgörande betydelse för det slutliga resultatet."

Efterspel

Inspelningen avslutades den 3 oktober 1972 och premiärvisades våren 1973 på TV2 i sex delar. Gensvaret var enormt. Det mest sedda avsnittet, det näst sista, sågs av 3,5 miljoner svenskar eller nästan halva landets befolkning. Bergman var påtagligt förtjust och säkert inte enbart som producent av ekonomiska skäl utan för att nå ut till så många på en gång. "Om bara några sätter sej i köket med en öl och en smörgås och snackar efteråt så är jag nöjd."

Och snackade gjorde folk. Enligt obekräftade uppgifter ökade skilsmässofrekvensen i landet och Bergman uppgav att han fick skaffa sig hemligt telefonnummer för att undvika alla samtal från privatpersoner som ville diskutera sitt äktenskap med honom. "Och jag kunde ju inte bli en sån där offentlig byrå..." Med det menade han familjerådgivningen, som fick ett enormt uppsving. Enligt rapporter ökade väntetiden hos Stockholms familjerådgivningsbyråer från tre veckor till tre månader. "På de tre byråerna i Stockholm har vi 19 familjerådgivare anställda. Det räcker inte på långa vägar till, säger socialinspektör Barbro Marmell, familjerådgivningsbyrån, Tegnérgatan."

Tidningarna följde upp succén med en sällan skådad artikelflora. En rubrik i Röster i Radio TV är typisk: "Vi såg Bergmans 'Scener ur ett äktenskap' tillsammans med ett ungt, gift par: 'Men det är ju oss det handlar om!'"

Det vimlade av enkäter i tabloidpressen där människor i alla åldrar och i alla civilstånd fick kommentera TV-serien, inte minst det tvetydiga slutet. Aftonbladet uppmanade i samband med sista avsnittet sina läsare att skriva in och tycka om Johan och Marianne skulle stå fast vid sin skilsmässa eller om de skulle försöka att leva tillsammans på nytt. Det blev dött lopp. Änkan Lilly Wigholm, 68, i Huddinge tyckte att de skulle skiljas eftersom de både varit otrogna och slagits. Studeranden Barbro Gustavsson, 14, i Hedared tyckte att de skulle fortsätta eftersom de passar så bra ihop. Mest originell var väl maskinreparatören Bert Svensson, 28, i Helsingborg som hade följande att anföra: "Johan ska återgå till sin älskarinna, Marianne till sin älskare. Sedan kan de rikta in sig på gruppsex."

Aftonbladets TV-kolumnist Hemming Sten upprördes över att en så betydelsefull men provokativ TV-serie lämnades okommenterad. Människor måste få någon vägledning i hur man skall förstå rollfigurerna och deras handlingar. En intervju med Bergman efteråt, ett samtal med experter, kanske ett telefonväkteri. Till reprisen, avslutar Sten, hoppas han på att den här sortens uppföljning kommer till, kanske i samarbete med studieförbunden och studiecirklarna.

Efter den svenska succén blev intresset stort i utlandet. Den såldes som TV-serie och visades med framgång i flera länder. Dock var textningen ett problem: det var mycket dialog och det får plats lite text i TV-rutan. I några länder dubbades den, med enligt uppgift förfärligt resultat. Det var i synnerhet amerikanska distributörer som krävde en biografversion, nedkortad och överkopierad till 35mm. Nykvist vägrade först. "Vi hade ju tagit TV-serien på 16 mm i formatet 1: 1,33. Nu skulle den visas uppblåst till 1: 1,66. Jag tittade på prover. Det blev mycket riktigt rejält fula bildbeskärningar och korniga bilder. Jag ringde till Ingmar och sa att det här kan vi inte gå med på." Nykvist gick på om att texterna skulle hamna över skådespelarnas munnar och det i hans kontrakt stod att den bara skulle visas i 16 mm.

Bergman, alltid mer pragmatisk än sitt rykte, svarade: "Du kommer väl ihåg att du är medproducent? Det är inga småpengar det handlar om. Du har tio procent i filmen." TV-serien klipptes alltså ned från 278 till 155 minuter och visades på biograf (ett öde som senare också skulle drabba Fanny och Alexander). Bergman förhöll sig osentimental till nedklippningen: Den enda sekvensen han tyckte var tråkigt att avlägsna var eftertexterna, som i original består av en landskapsbild och Bergmans röst: "Medan ni betraktar Sven Nykvists vackra bild från Fårö..." och så följer en uppräkning av de medverkande. Detta ansåg amerikanerna fullständigt obegripligt.

Expressens beskrivning av affären lät som om amerikanerna hämtade hem graalen: "Den amerikanske distributören Donald Rugoff har just varit i Stockholm och personligen hämtat kopian. Han flög hem med rullarna i går. Rugoff var hänryckt. Han hade en guldkalv i bagaget. Efter den väldiga framgången med ’Viskningar och rop’ i USA betraktas ’Scenerna’ som en självklar kassapjäs."

Som Bergmans kanske mest sedda verk har Scener ur ett äktenskap påverkat och inspirerat många, inte bara till att ändra sina liv utan även konstnärligt. Eller vad man skall kalla det. David Jacobs, skaparen av Dallas, har sagt att han ursprungligen hade tänkt sig en amerikansk version av Scener ur ett äktenskap. Det var när CBS-cheferna uppmanade honom att "try something rich" som Johan och Mariannes amerikanska släktingar hamnade i oljebranschen. Woody Allens Fruar och äkta män äger kanske mer påtagliga likheter.

Scener ur ett äktenskap är på många sätt unik i Bergmans produktion. Det är också den enda av hans filmer som blivit pjäs; han satte själv upp den på Theater im Marstall i München 1981 som Szenen einer Ehe, och den har dessutom satts upp av olika regissörer vid ett flertal teatrar världen över. Sannolikt är det dess anspråkslösa filmiska form som medgett övergången; redan på planeringsstadiet tänkte sig Bergman Scener ur ett äktenskap som en räcka dialoger, "inte ett dugg märkvärdigt nånting."

Rollfigurerna i Scener ur ett äktenskap har senare gått igen i Bergmans produktion. Huvudpersonerna i Ur marionetternas liv är samma Peter och Katarina som figurerar i det första avsnittet. Deras förhållande har inte blivit bättre. Och i sin sista TV-film Saraband återkommer Johan och Marianne. Filmen lanserades som en fortsättning på Scener ur ett äktenskap, men även om ett par av huvudpersonerna bär samma namn så har de inte mycket mer gemensamt än så. Redan under den enorma mediala uppmärksamheten efter att TV-serien visades första gången fick Bergman gång på gång frågan om han inte skulle göra en fortsättning. "Aldrig", blev svaret.