Filmen om Birgitta-Carolina

Om texten

I sina anteckningar om filmen passar Bergman på att hylla Hitchcock som föregångsman (några år före dennes kanonisering av fransmännen):

Gör en billig film, gör den billigaste film som någonsin gjorts i en svensk ateljé och du får stor frihet att gestalta efter eget samvete och gottfinnande.

Av detta skäl satte jag mig att skära i alla kostnader jäms efter hela kalkylen. Programmet kom att se ut så här: Minska antalet ateljédagar. Begränsa byggnationen. Inga statister. Ingen eller sparsam musik. Förbud på övertid. Begränsad filmåtgång. Exteriörfilmning utan ljud och ljus. Förlägga allt repetitionsarbete utom inspelningstiden. Börja tidigare på mornarna. Se till att inspelandet av överflödigt material förhindras. Minutiös trimning av manuskriptet.

[...]

Begripligt är att man inte kan göra vilken film som helst hur billigt som helst. Men jag har i alla fall en känsla av att de yttre arrangemangen ofta är överskattade och att organisation och tekniskt genomförande av en inspelning kunde vara behändigare och mer praktiskt formulerad i svensk film.

Hitchcock har gjort en vägande insats då det gällt att revolutionera filmens teknik inåt mot ett ändamålsenligare och mer komprimerat förfarande. För min del tror jag att hans resultat på detta område så småningom ska gå upp för filmens teoretiker för att dessa må placera honom på rangplats bland föregångsmännen där han rätteligen hör hemma.

Sålunda har han nu senast förfärdigat en film kallad Rep (censurförbjuden i Sverige och utskälld i Amerika men den kan ju vara bra ändå), som i sig koncentrerar summan av ett långvarigt och tålmodigt tekniskt experimenterande. (Som av den intresserade kan följas från film till film.)

Förfarandet låter inte så märkvärdigt i och för sig: Han gör långa scener. Men: Han gör långa scener där längden inte märks.

Som var och en vet består en film av omkring tre- till femhundra småbitar, som limmas ihop till en lång remsa (det är filmen det). Nu gör Hitchcock inte trehundra bitar utan tio, elva, femton. Men dessa fordrar en helt ny och annorlunda planering av en inspelning, en synkronisering och ett samtänkande av regissör, fotograf, arkitekt och ljudingenjör som övergår allt förstånd. Vad som måste åstadkommas är nämligen en minutiös samordning mellan kamerans och skådespelarnas rörelser å ena sidan och dekorationens ändamålsenlighet å den andra.

På detta arrangemang tjänar regissören tid och åter tid (tid är pengar i ateljén), kontinuitet och koncentration. Han förlorar vissa möjligheter att klippa en longör, förminska en pausering eller fuska med rytmiken. Klippningen sker således redan i kameran och som man förstår är förfarandet icke att rekommendera för den regissör som vill göra det lätt för sig, de skådespelare som lider av dåligt minne eller den fotograf som har mindre goda nerver.

Sålunda har jag tillämpningsvis praktiserat denna hitchcockska teknik. Jag tror att resultatet har blivit gott. Det vill säga man märker ingenting.