Fängelse
Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.
"Sålunda har jag tillämpningsvis praktiserat denna hitchcockska teknik. Jag tror att resultatet har blivit gott. Det vill säga man märker ingenting."Ingmar Bergman i Stockholms-Tidningen
Om filmen
Fängelse blev den första film som Ingmar Bergman kom att regissera på eget originalmanus. Denna möjlighet att arbeta helt efter eget huvud fick han av Terrafilms Lorens Marmstedt mot löfte att så långt som möjligt pressa produktionskostnaderna. Filmen budgeterades till 185.000 kronor att jämföra med normalkostnaden för tiden, över 300.000 kronor. Kostnaderna stannade dock vid närmare 240.000 kronor framför allt på grund av att vissa oförutsedda kompletteringar måste göras. I tidningsuttalanden förklarade sig Marmstedt nöjd ändå. Att göra en långfilm för under 240.000 kronor var redan det en stor prestation.
Så här skriver Bergman själv om filmens tillkomst i Bilder:
Hamnstad fick en relativt framgångsrik premiär i oktober och i den vevan åkte jag och min dåvarande hustru Ellen upp till barndomens sommarhus i Dalarna. Där skrev jag manuskriptet till Fängelse
[...]Redan under sommaren hade jag skrivit berättelsen om Birgitta Carolina, en lång novell. Titeln var Sann berättelse. Den alluderade på en då mycket populär veckotidningsgenre som kallades 'sanna berättelser ur livet'. Jag ville ha den på det sättet: ohämmade svängar mellan okysk sentimentalitet och äkta känslor. Jag var mycket nöjd med filmens titel och tyckte att den var klädsamt ironisk. Men min producent Lorens Marmstedt, som visste allt om den svenska biopubliken, sa att mänskor förstår inte ironi, de blir bara förbannade. Han bad mig hitta ett annat namn. Det blev först Fängelset och sedan Fängelse som ju var typiskt 40-tal och egentligen mycket sämre än Sann berättelse.
Jag var tveksam när jag lämnade manuskriptet till Lorens Marmstedt och sa ungefär: 'Du behöver inte bry dig om det här. Men om du har tid och lust någon gång kan du väl titta på det.' SF fick inte ens chansen. Jag insåg att det var lönlöst. Två dagar senare ringde Lorens och sa på sitt kringflygande sätt: 'Mycket gripande, ja jag vet inte, kanske i alla fall. Kanske? Gripande men inte rörande! Man vet inte! Möjligtvis? Hur fort kan du arbeta?' 'Arton dagar, inte under arton dagar', sa jag och så diskuterade vi skådespelare och han ringde runt och sa: 'Det går inte att få ut de vanliga gagerna, för det här är en konstnärlig film och man får offra lite för Konsten!' Jag själv fick inte ett öre utan tio procent på vinsten. Det blev aldrig någon vinst!
Inspirationskällor
I en artikel i Stockholms-Tidningen dagen före premiären skrev Bergman själv om de ekonomiska förutsättningarna för produktionen:
Gör en billig film, gör den billigaste film som någonsin gjorts i en svensk ateljé och du får stor frihet att gestalta efter eget samvete och gottfinnande.
Av detta skäl satte jag mig att skära i alla kostnader jäms efter hela kalkylen. Programmet kom att se ut så här: Minska antalet ateljédagar. Begränsa byggnationen. Inga statister. Ingen eller sparsam musik. Förbud på övertid. Begränsad filmåtgång. Exteriörfilmning utan ljud och ljus. Förlägga allt repetitionsarbete utom inspelningstiden. Börja tidigare på mornarna. Se till att inspelandet av överflödigt material förhindras. Minutiös trimning av manuskriptet. [...]
Begripligt är att man inte kan göra vilken film som helst hur billigt som helst. Men jag har i alla fall en känsla av att de yttre arrangemangen ofta är överskattade och att organisation och tekniskt genomförande av en inspelning kunde vara behändigare och mer praktiskt formulerad i svensk film.
Hitchcock har gjort en vägande insats då det gällt att revolutionera filmens teknik inåt mot ett ändamålsenligare och mer komprimerat förfarande. För min del tror jag att hans resultat på detta område så småningom ska gå upp för filmens teoretiker för att dessa må placera honom på rangplats bland föregångsmännen där han rätteligen hör hemma.
Sålunda har han nu senast förfärdigat en film kallad Rep (censurförbjuden i Sverige och utskälld i Amerika men den kan ju vara bra ändå), som i sig koncentrerar summan av ett långvarigt och tålmodigt tekniskt experimenterande. (Som av den intresserade kan följas från film till film.)
Förfarandet låter inte så märkvärdigt i och för sig: Han gör långa scener. Men: Han gör långa scener där längden inte märks.
Som var och en vet består en film av omkring tre- till femhundra småbitar, som limmas ihop till en lång remsa (det är filmen det). Nu gör Hitchcock inte trehundra bitar utan tio, elva, femton. Men dessa fordrar en helt ny och annorlunda planering av en inspelning, en synkronisering och ett samtänkande av regissör, fotograf, arkitekt och ljudingenjör som övergår allt förstånd. Vad som måste åstadkommas är nämligen en minutiös samordning mellan kamerans och skådespelarnas rörelser å ena sidan och dekorationens ändamålsenlighet å den andra.
På detta arrangemang tjänar regissören tid och åter tid (tid är pengar i ateljén), kontinuitet och koncentration. Han förlorar vissa möjligheter att klippa en longör, förminska en pausering eller fuska med rytmiken. Klippningen sker således redan i kameran och som man förstår är förfarandet icke att rekommendera för den regissör som vill göra det lätt för sig, de skådespelare som lider av dåligt minne eller den fotograf som har mindre goda nerver.
Sålunda har jag tillämpningsvis praktiserat denna hitchcockska teknik. Jag tror att resultatet har blivit gott. Det vill säga man märker ingenting.
Inspelningen
Inspelningen av Fängelse påbörjades 16 november 1948 och avslutades 4 mars 1949. En viktig roll hade skådespelaren och regissörskollegan Hasse Ekman, som spelat en viss roll i Bergmans bearbetning av sitt föregivna misslyckande med Skepp till India land.
Bergman i Bilder:
Fängelse blev väl rollbesatt. Här var Lorens Marmstedt generös och ovärderlig. Han övertalade Hasse Ekman, som var stor och upptagen, och hans dåvarande hustru Eva Henning, som just gjort lycka i Ekmans Banketten. Hasse Ekman var obrottsligt lojal och hjälpsam. Eva Henning tillförde filmen en alldeles oväntad ton av ren sorg. Hon har en liten dialog med regissören där hon säger: 'Är det på det sättet att vi som barn samlar ihop någonting som vi sedan när vi blir vuxna förslösar, någonting som kallas för - ande?' Eva Henning gör scenen mycket vackert med sin kärvhet, sin värme och sin humor. Doris Svedlund som Birgitta Carolina är också älsklig. Det var viktigt för mig att hon inte skulle se ut som den svenska filmhoran. Fängelse är ju ett spel om en själ, och hon är själen. Doris lyste med eget, gåtfullt ljus.
Farsen som Thomas och Birgitta Carolina kör i den lilla leksaks-cinematografen på vinden ägde jag som barn. Den handlade om en man som stängs in i ett mystiskt rum och råkar ut för olika gräsligheter: en spindel glider ner från taket, en bov uppenbarar sig med en lång kniv för att mörda honom, djävulen hoppar fram ur en kista och Döden i form av en dödskalle vickar framför ett fönster med breda jalusier. Vi filmade farsen snabbt och effektivt. Trion som agerade var italiensk och hette Bröderna Bragazzi. De hade uppträtt på Chinavarietén och blivit kvar i landet under kriget.
Tidigt på morgonen kom de till ateljén. Vi hade plockat fram lite kläder ur Sandrews kostymlager. Göran Strindberg satte upp fyra öppna lampor med rakt ljus och monterade in smörpapper så att det inte skulle bli några skuggor. Jag berättade historien och Bragazzis började leka. Vi filmade på förmiddagen. Materialet skickades omgående till laboratoriet. Nästa morgon var det framkallat och kopierat. Sedan klippte Lennart Wallén och jag den lilla farsen i Terrafilms klipprum och när den var färdig kallade vi på Lorens Marmstedt och hade urpremiär.
Lorens skrattade så han grät. Sedan blev vi bjudna på champagne.
Efterspel
I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar om Fängelse:
Första gången som Bergman bröt igenom förväntningsvallen med ett stoff och en form som helt och hållet präglades av hans eget val och gestaltning var i Fängelse 1949. Det var också första gången som en svensk film sprängde gränserna för vad en svensk film skulle berätta och hur den skulle berätta det. Det var en berättelse som spelade på flera plan av växlande tonlägen och olika grader av realism men med en het och oundkomlig desperation fullt förnimbar ända inifrån den innersta drömverkligheten ut till den metafilmiska ramhandlingen som tilldrog sig i en ironiskt återgiven filmateljé.
Att filmens prostituerade Birgitta Carolina hade anställning på EPA, väckte viss anstöt hos varuhusets personal. Som en av de fackliga företrädarna formulerade det i Dagens Nyheter: "Vi har precis samma löner som motsvarande personalkategorier hos andra arbetsgivare, så inte behöver vi gå på gatan för att försörja oss".
Även varuhusets chef uttalade sig och snart nog kände sig filmens regissör nödgad att göra ett inlägg i debatten, vilket skedde i samma tidning tre dagar senare:
På förekommen anledning ber jag härmed som svar på de protester, vilka från EPA riktats mot min film Fängelse, få framhålla att jag inte anser de kvinnliga expediterna på EPA vara gatflickor, lika lite som jag betraktar Postens tjänstemän som sutenörer, Systemets personal som barnamördare, 40-talistförfattare som alkoholister eller matematiklärare som sinnesrubbade. Samtliga personer och yrken i min film är givet tecknade utan avsiktlig motsvarighet i verkliga livet och enbart skapade ur min fantasi. Jag ser därför ingen anledning att fortsättningsvis visa Fängelse annat än i det oklippta skicket från premiären.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv
- Ingmar Bergman, Bilder.
- Leif Furhammar, Filmen i Sverige (Dialogos, Stockholm 2003)
- Svensk filmdatabas.
Lasse Bergström i Arbetaren:
Det förefaller - försiktigt sagt - som Ingmar Bergman med Fängelse skapat den mest egenartade svenska filmen sen Hets.
Irrationell, formsprängande, fylld av hetsig oppositionslusta mot liv och tvång, matad med poetiska övertoner och grällt patetiska mörkinslag, har den kanske inte blivit något fläckfritt konstverk, men fläckarna betyder - här liksom i Hets - mindre. Det viktiga är att Bergman, när han nu verkligen fått ge sig in på ett filmexperiment, lyckats så överväldigande bra och att Fängelse faktiskt kan komma att betyda en hel del för framtidens svenska film - den har nämligen varit förhållandevis billig att göra.
Robin Hood i Stockholms-Tidningen:
Fängelse är ingen vanlig film. Det är första gången Ingmar Bergman träder fram helt som sin egen. Egen idé, eget manus, egen utformning utan hjälp av rutinerat filmfolk. Och Fängelse har blivit mera bergmansk än någon tidigare film. Här visar han sitt rätta ansikte. Det har utpräglat 20-talistiska drag, man blickar ut över 20- och 40-talet mot framtiden. En märklig film. Det nya sätt att känna och se, som bor i en ny filmgeneration, har ännu aldrig uttryckts med sådan konsekvens och styrka. Säkert till mycken förargelse för de konservativa, som vill att världen, även filmvärlden, skall stå stilla, och säkert till innerlig fröjd för dem, som vill att den skall röra sig. För första gången sedan 25 år går åter Sverige i spetsen för den universella filmutvecklingen.
A Gunnar Bergman i Aftontidningen:
Nej, nu ger jag upp hoppet om Ingmar Bergman! Håller han på och kokar samma gamla soppa på det här sättet kommer till slut ingen att tro att han en gång hade en spik i botten på grytan. Nu har han gjort en 'moralitet för filmen' kallad Fängelse men den innehåller inte en enda ingrediens som inte finns i de moraliteter han skrivit för teatern - Rakel och biografvaktmästaren, Dagen slutar tidigt, Mig till skräck, Kamma noll. De pubertetsfunderingar om Djävulen och Gud och Livet som han där träget varierat för scenbruk har han nu lika envist - eller ska vi säja besatt - omplanterat för filmen. Och liksom han en tid förfört några teaterdirektörer så kommer han väl nu en tid framåt att förföra en rad filmdito. Dessa senare kommer ju alltid traskande patrullo. Men lika fullt kan den som följt hans bana från början och sett eller läst allt han skrivit inte undgå att gripas av en stor ödslighet: killen är onormalt enkelt konstruerad och han stannade i växten i det ögonblick han upptäckte att en man och en kvinna har vissa hyss för sig och att levernet inte är sött och rart och ombonat utan fullt av farligheter. [...]
Sen är det en annan sak att Ingmar Bergman är en gudabenådad regissör såväl på scen som film. Och följaktligen har han också denna gång gjort en film som är full av goda idéer och nyvinningar rent filmatiskt sett. Hade han bara haft en annan historia än sin egen att hänga upp regissörstalangen på skulle den fladdrat som en fana i nyskapandets friska framtidsbris! Som det nu blivit finns det ingen balans mellan manuskript och regi - det förra är banalt den senare är nära nog genial.
"Ingmar Bergmans nya film, som han både skrivit och regisserat själv, kommer att ge upphov till filmestetiska essayer. Den är nämligen filmen, som är annorlunda. Och allt detta annorlunda förbryllar åskådaren så att det dröjer en god timme, innan han upptäcker, att manuset är ett pekoral."
Nils Beyer i Morgontidningen
"Det är regissör Ingmar Bergman när han är som allra bäst, denna lek av hopplöst övergivna unga människor bland barndomens leksaker med speldosor ur det förflutna och med en leksakskinematograf som spelar den tokigaste av amerikanska skräckfarser från den tid kinematografen ännu var oerhört ung. Andra gånger är man alls inte lika säker på filmens artistiska valör."
C B-n i Dagens Nyheter
Distributionstitlar
El demonio nos gobierna (Argentina)
El demonio nos gobierna (Uruguay)
The Devil's Wanton (Storbritannien)
The Devil's Wanton (USA)
Fængsel (Danmark)
Fängelse (Norge)
Gefängnis (Västtyskland)
Livets fengsel (Norge)
Prigione (Italien)
A prisão (Portugal)
Prisión (Spanien)
La prison (Frankrike)
Tiurma (Sovjetunionen)
Vankila (Finland)
Vezení (Tjeckoslovakien)
Wiezienie (Polen)
Första censurtitel: Fängelset
Svensk premiärtitel: Fängelse
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Terrafilm
Distributör i Sverige (DVD): Studio S Entertainment
Laboratorium: Film-Labor
Produktionsbolag: Terrafilms Produktions AB
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 78
Censur: 075.006
Datum: 1949-03-18
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2160meter
Urpremiär: 1949-03-19, Astoria, Stockholm, Sverige, 79 minuter
Inspelningsplats
Sverige (1948-11-16-1949-03-04)
AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm
Gamla stan, Stockholm
Musik
Titel: Drömmen
Kompositör: Erland von Koch (1949)
Kommentar: Instrumental.
Titel: Blott en dag, ett ögonblick i sänder
Kompositör: Oscar Ahnfelt (1872)
Textförfattare: Lina Sandell (1865)
Kommentar: Sjungs av okänd man (i bild).
Titel: Vandringen
Kompositör: Erland von Koch (1949)
Kommentar: Instrumental.
Titel: Vart ska du gå?
Kompositör: Alice Tegnér
Kommentar: Sjungs av flicka (ej i bild - grammofonskiva Musica E19015 - 1942).
Martin: Och vad är djävulens mål? Varje stor politiker har ju ett mål, eller åtminstone ett program.
Paul: Djävulen har inte något program. Se det är hemligheten med hans framgång. Och jag trodde att hans motståndare stupade därför att han hade för många.
Filmarbetare: Så det skulle vara orsaken till den ondes fullständiga seger?
Paul: Men jag förstår inte varför ni kallar honom den onde. Människorna känner ju på sig att djävulen vill dem väl. Allt har samband och går ut på att tillfredsställa deras innersta behov.
Martin: Men någon måste ju en gång ha skapat de där behoven.
Paul: Djävulen, ja.
Filmarbetare: Är Gud avskaffad?
Paul: Gud är död, nedkämpad, eller vad det heter. Och medge att det är mycket enklare att se det på det sättet.
Paul: Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening. Och så djävulen naturligtvis, fast det är ju mest bara som en symbol, figur. Djävulen regerande helvetet jorden, va? Det är en bra filmidé.
Berättarröst: Nu har vi alltså sett prologen av den film som ska ta sin början här på Västerlånggatan vid lunchdags en mulen dag i december då alla människor har så bråttom. Vi har kallat vår film "Fängelse", och den är producerad av Lorens Marmstedt på Terrafilm samt inspelad vid Sandrewsateljérna. Den är skriven och regisserad av Ingmar Bergman, och i rollerna
Thomas: Vi ska ta livet av oss tillsammans, du och jag. Har du inte förstått det?
Sofi: Och om jag inte vill?
Thomas: Visst vill du. Förr eller senare tar man livet av sig, bara man ger sig tid att tänka över saken det allra minsta.
Paul: Har Martin tänkt på min idé?
Martin: Ja, den går inte att utföra.
Paul: Inte?
Martin: Nej, en sån film skulle ju sluta med en stor ångestfull fråga, och såna filmer får man inte göra.
Texten avslöjar filmens slut.
Filminspelning pågår. Regissören Martin Grundé blir i ateljén uppsökt av sin gamle matematiklärare Paul, som nyss kommit ut från sinnessjukhus. Han vill intressera Martin för en filmidé. Huvudtanken är att helvetet finns här på jorden. Djävulen regerar.
Martin berättar om Pauls idé för Thomas, som är författare, och dennes fru Sofi. Thomas säger att han har huvudpersonen till en film om helvetet på jorden. Han berättar om en intervju han gjort med en gatflicka, Birgitta Carolina Söderberg. Hon bor hos sin syster Linnéa, som arbetar på Systembolaget.
Detta var prologen, säger en berättare som sedan läser upp produktionsuppgifter.
Det har gått sex månader.
Birgitta Carolina föder ett barn. Hon vill behålla det men övertalas av ''fästmannen'' Peter, anställd på Posten, och Linnéa att lämna bort det. Linnéa tar barnet och går.
Thomas och Sofi är ensamma hemma. De är omgivna av ett batteri flaskor och glas. Han sätter sig vid skrivmaskinen, och hon frågar vad han skriver. Ett brev som förklarar varför du och jag tar livet av oss, svarar han. Efter en stunds fortsatt ordväxling slår hon ner honom med en flaska.
Polisen frågar efter Birgitta Carolina. Hon lyckas smita ner i källaren, där hon träffar en liten pojke, som gömmer sig för sina föräldrar. Han visar henne sin hemliga skatt, en kniv. När hans mamma ropar på honom, ger han sig av, och strax därpå hittar också polisen Birgitta Carolina.
När hon förs in på polisstationen, finns också Thomas där. Han vill erkänna att han har mördat sin fru.
Peter lyckas få Birgitta Carolina frisläppt. Hon har fast anställning på EPA, säger han.
Polisen följer Thomas hem, där han inte kan finna något lik men väl ett brev från Sofi. Hon har funnit för gott att de skiljs.
Vid en korvkiosk träffar Thomas Birgitta Carolina och Peter, vilken strax lämnar de andra två ensamma.
Thomas tar Birgitta Carolina med till ett pensionat, där han sedan gammalt känner värdinnan, Signe Bohlin. De får ett vindsrum.
Nästa dag blir Birgitta Carolina vittne till hur värdinnans dotter berättar för en ung man att hon är med barn. Mannen säger att han älskar henne.
Thomas letar i vindsgömmorna fram en åldrad filmprojektor, som han lekt med som barn. Han visar en film, en gammal fars och trickfilm, en pastisch på Méliès' naivt groteska filmstil. Birgitta Carolina skrattar upprymt.
Birgitta Carolina berättar om en dröm som började otäckt men slutade lyckligt. Av en sorgklädd flicka fick hon en vacker sten.
När Birgitta Carolina faller i sömn, fortsätter drömmen. Den blir allt mer fasansfull. Till sist lyfts en baby (en docka) ur ett litet badkar. Babyn blir till en gädda som får ryggraden knäckt.
Efter uppvaknande får Thomas henne att berätta om det som trycker henne -- barnet som togs ifrån henne.
Det är morgon. I tidningen läser Peter att ett babylik hittats.
Han söker upp Sofi, som han finner hos Martin, och berättar var Thomas finns. När hon kommer till pensionatet, är Thomas ensam. Han älskar Birgitta Carolina och vill hjälpa henne, säger han.
Birgitta Carolina har återvänt till Peter och Linnéa, och när Thomas kommer till lägenheten, ber hon honom gå. Hon tänker stanna där hon nu är.
Peter sammanför henne med en kund som hon öppet visar sin avsmak inför, varpå denne svarar med öppet våld. Han bränner henne med en glödande cigarett.
Hon går ner i källaren, där hon tar fram den gömda kniven. Inre röster säger henne att självmord inte är något att frukta.
Peter hittar henne ögonblicket innan hon faller ihop död.
Jag kommer hem nu, säger Thomas till Sofi, om du vill. Det vore bättre om jag kunde säga, att jag inte vill, svarar hon.
Martin har just avslutat en arbetsam natt i filmateljén, då Paul dyker upp och frågar hur det går med hans filmidé. Den håller inte, menar Martin. Filmen skulle sluta med en fråga. Och så finns det ingen att ställa frågan till.
– Om man inte tror på Gud, säger Paul.
– Och det gör man inte, säger Martin.
– Ja, då finns det ju ingen utväg, säger Paul.
Ett gonggong-slag ljuder.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi och manus
- Lorens Marmstedt, Producent
- Göran Strindberg, Foto
- Lennart Wallén, Klippning
- Chris Poijes, Scripta
- Inga Lindeström, Smink
- P.A. Lundgren, Arkitekt
- Sven Björling, Rekvisita
- Erland von Koch, Musik
- Olle Jakobsson, Ljudtekniker
- Allan Ekelund, Produktionsledare
- Gösta Petersson, Inspicient
- Bengt Westfelt, B-foto
- Gunnar Jónsson, Passare
- K.J. "Jocke" Fredriksson, Passare
- Kalle "Rubank" Karlsson, Snickare
- Karl Öhman, Elektriker
- Doris Svedlund, Birgitta Carolina Söderberg, 17 år
- Birger Malmsten, Thomas, författare
- Eva Henning, Sofi, hans fru
- Hasse Ekman, Martin Grandé, filmregissör
- Stig Olin, Peter, far till Birgitta Carolinas barn
- Irma Christenson, Linnéa, Birgitta Carolinas syster
- Anders Henrikson, Paul, Martins förre matematiklärare
- Marianne Löfgren, Signe Bohlin, pensionatsvärdinna
- Harry "Snilleblixten" Karlsson, Elektriker
- Birgit Lindkvist, inneboende på pensionatet
- Curt Masreliez, Alf, Peters kumpan
- Anita Blom, Anna, Signes kusindotter
- Gunila Klosterborg, mörk dam
- Arne Ragneborn, Annas fästman, brevbärare
- Kenne Fant, Arne, skådespelare
- Inger Juel, Greta, skådespelerska
- Torsten Lilliecrona, filmfotografen
- Segol Mann, belysningsbasen
- Börje Mellvig, poliskommissarien
- Åke Engfeldt, ena kriminalpolisen
- Gösta Ericsson, andra kriminalpolisen
- Åke Fridell, Magnus, operasångare, inneboende på pensionatet
- Lasse Sarri, Lasse, pojken i källaren
- Britta Brunius, Lasses mamma
- Ulf Palme, en man i Birgitta Carolinas dröm
- John W. Björling, en man i Birgitta Carolinas dröm
- Britta Holmberg, Birgitta Carolinas mammas röst i drömmen
- Harry Jakobsson, Övrig medarbetare
- Erik Jerkö, Övrig medarbetare
- P A Lundgren