[De lämnar staden]

Om texten

Det lilla fragmentet återfinns i arbetsboken till Tystnaden men verkar inte ha någonting med den att göra. Utkastet tycks ha förblivit en orealiserad idé, även om David Egermann har en del gemensamt med Elis Vergérus i En passion, fast ännu otäckare; bedöm själva:

David: Jag talade om mina hobbies. Det är kanske för mycket sagt (eller för litet).

Abel: Samlar du film.

David: Inte precis. Det vill säga jag samlar en särskild sorts film. (ler) Egna upptagningar. Vill du se. Är du nyfiken.

Miriam Makebas milda röst når de båda männen genom tystnaden. Abel ser nyfiken på sin vän.

Abel: Nu gör du mig förbannat nyfiken det måste jag tillstå. Vad har du för dig egentligen.

David öppnar dörren till ett angränsande rum som från golv till tak är fyllt av större och mindre plåtburkar med bokstäver och nummer. Mitt på golvet står ett stort bord med ett kartotek. David letar bland korten och går bort til en hylla, tar ner en plåtask, går ut i det angränsande rummet, tänder ljuset hos projektorerna och slår på förstärkaren. Laddar med filmen, kommer tillbaka, slår sig ner i en fåtölj.

David: Nå.

Abel: Visst.

David letar sig fram och trycker in en knapp i en manöverpanel. Ljuset i bigorafen släcks och projektorn startar.

Bilder visar en kvinna som oavbrutet rör sig i ett sparsamt möblerat men starkt upplyst rum. I en säng mitt på golvet ligger ett fyra månaders barn som skriker oavbrutet. Kvinnan ger intryck av höggradig förtvivlan. Hon tar upp barnet och trycker det intill sig. Det fortsätter att skrika. Hon lägger sig ner på sängen och låter barnet vila invid hennes bröst. Det skriker oföränderligt. Kvinnan stiger upp och lägger barnet ifrån sig.

TIdsklipp - en text meddelar att [oläsligt] timmar förflutit, att klockan nu är två på morgonen. Kvinnan sitter med huvudet i händerna inlindad i sängtäcket. Barnet skriker fortfarande, skärande och vansinnigt. En fullkomlig orörlighet.

TIdsklipp. Klockan är fyra på morgonen ytterligare två timmar har passerat. Kvinnan står böjd över barnet och skriker själv oartikulerade ord, går sedan bort i ett hörn av rummet och sätter sig på golvet med vitt uppspärrade ögon. Hennes ansikte är upplöst av skräck. Barnet skriker.

Tidsklipp. Klockan är nu åtta på morgonen. Ytterligare fyra timmar. Kvinnan lyfter det skrikande barnet och slungar det mot väggen. Hennes ansikte är medvetslöst av raseri. Barnet skriker och rör sig i kramper på golvet. Kvinnan trampar upprepade gånger på det spruttande byltet tills skriket plötsligt upphör i ett dovt gurglande. Kvinnans ansikte registrerar den plötsliga tystnaden. Hon sätter sig på sängen med händerna tryckta mot magen och gapande mun.

Tidsklipp. En timme senare. Kvinnan [oläsligt] djupt och orörligt.

Filmen är slut. Ljuset tänds. Projektorn stannar.

David och Abel betraktar varandra några ögonblick.

Abel: Vad hette skådespelerskan.

David: Skådespelerskan? Det var ingen skådespelerska.

Abel: Men hur fan.

David: Det här är en autentisk upptagning av hur en barnamörderska beter sig. Den är gjord med TV-kameror och bandspelare av en speciell konstruktion under en viss tidsrymd. Sedan är de viktigaste stadierna överförda till film.

Abel: Och vem har gjort upptagningen.

David: Den har jag gjort. Vänta se inte så förskräckt ut. Barnet skulle ändå dö. Det hade en hjärntumör. Jag valde länge bland olika kvinnor. Så fann jag av en händelse en snäll varmhjärtad mänska som lovade åta sig barnet. Hon flyttade hit - det vill säga till mitt laboratorium. Sedan iakttog mina kameror henne under två månader. Det här är bara slutkatastrofen. Jag har flera tusen meter film på henne och barnet. Ganska gripande scener ska jag säga dig. Nu har hon förresten glömt alltsammans. Jag har sag till henne att barnet dog medan hon sov. Hon har accepterat den förklaringen.

Abel: Och varför. Vad ska det tjäna till.

David: Det ska jag tala om för dig. Jag studerar människornas beteenden, deras ansikten, reaktioner, tonfall. I mitt laboratorium kan jag på konstlad väg åstadkomma de sällsammaste destillat. Jag observerar, noterar. Så småningom blir det ett ganska stort material. Tiotusentals sidor. En redovisning av mänskors ansikten med klara visuella dokumentationer.