Drömspelet

Allan Fagerström i Aftonbladet var inte alldeles förtjust i Bergmans renodlingar: "Jag menar helt enkelt att –utifrån vad jag tror att Strindberg avsåg –så är detta en rätt så kräslig föreställning. Att drömspelskaraktären är alldeles borta kan jag förvisso inte försona mig med, att den är kortad för att det ska gå fort att visa att människan är en skit eller har en sådans uttrycksmöjligheter, kan jag heller inte riktigt lägga mig till ro med."

Utöver föreställningens enkla scenografi ägnades recensionerna spaltutrymme främst åt skådespelarnas insatser. Åke Janzon i Svenska Dagbladet hyllade exempelvis Malin Ek:

Här spelade Kristina Adolphson skön och ståtlig Indras dotter medan Malin Ek inte spelade någonting: det verkade som om hon aldrig varit någon annanstans än på denna scen, hon är helt enkelt Agnes. Det förefaller mig som om Ingmar Bergman genomgående har eftersträvat en självklarhet i Drömspelet och när han når den är det med sådana medier som Georg Årlin och Malin Ek.

Leif Zern i Dagens Nyheter ägnade sig mer åt Allan Edwall:

Om Alla Edwall är värd ett kapitel i sig beror det inte på att han dominerar på de andras bekostnad. Den sortens spel förekommer inte i den här uppsättningen. Men han har inom ramarna för den skapat en av de personligaste och mest skakande rolltolkningar jag någonsin upplevt på en teater. Han är en fruktansvärt ful, misslyckad, förgrämd figur med en blanksliten svalrock som hänger på axlarna. I promotionsscenen – lysande i sin morbida, mardrömslika infattning – snubblar han in på scenen. Han bugar djupt och upptäcker galoscherna som han försöker få av sig; han luktar på rocken, tar den av sig: tappar byxorna, hasar omkring i sin förnedring – och det är en scen som inte kan beskrivas utan att den verkar patetisk.

Zern avslutade sin recension med en oförblommerad hyllning:

Det är knappast förvånande att Bergman förmått ge uttryck åt pessimismen i Strindbergs pjäs. Det märkliga är att han lyckas göra det utan att tynga den med sitt eget grubbel. Hans lösningar ser enkla ut: de nästan osynliga övergångarna mellan scener av mycket olika karaktär, musiken som diskret stryker under stämningar, den mjuka, följsamma diktationen… Kalla det gärna ödmjukt, respektfullt. Det är riktigt att Bergman ställt sig till Strindbergs förfogande. Men jag har svårt att se att man skall kunna spela Drömspelet på så många andra sätt idag: jag lämnade Bergmans föreställning med en känsla av befrielse.

Finland, Helsingfors 19-20 maj 1970
Under Dramatens gästspel i Helsingfors höll Bergman en presskonferens där han bland annat talade om sitt förhållande till Strindberg. På frågan vilka fördelar det kan vara med utländska gästspel svarade han, "För regissören – ingen alls. En massa besvär. Uppgiften är att hålla hundra löss på ett lakan. [...] Men för ensemblen är det oerhört värdefullt att spela i en ny omgivning."

Österrike, Wiens Akademiteater, 10-12 juni 1970
Bergman överraskade vid presskonferensen i Wien de samlade journalisterna med sin avväpnande humor. Han talade bland annat om sin hat-kärlek till Strindberg, sin önskan om att sätta upp Trollflöjten, och sin plan att i framtiden ägna sig åt filmkomedi, eftersom "livet är så sorgligt, människor har inget att skratta åt".

Bergmans internationella rykte och Strindbergs namn bidrog utan tvekan till gästspelets stora publik. Nästan all recensioner utsåg Drömspelet till teaterfestivalens höjdpunkt. Den betraktades som en helt ny Strindbergläsning och dekorens enkelhet och den professionella ensemblen hyllades.

Serbien, Belgrad, Ateljè, 23-24 september 1970
Uppsättningen belönades med priset  för bästa produktion vid denna, Belgrads fjärde internationella, festival.

Italien, Venedig, Palazzo Grazzi, 27-28 september 1970
Italiens första mötet med Bergman som teaterregissör innebar också det andra uppförandet av Strindbergs pjäs på en italiensk scen. 

Storbritannien, London, at the Aldwych, 19-24 april 1971
Det brittiska mottagandet var blandat. De positiva recensionerna hyllade scenografin och det fina ensemblespelet. Men enligt Daily Express utgjorde föreställningen, framförd på svenska, utan paus, kritikerns definition av helvetet, "Gårdagens föreställning var som att lyssna på en galning som ringt från Kina på en dålig linje, ackompanjerad av SOS signalerna från ett sjunkande skepp [...]"

Västtyskland, Oberhausen, Essen och Stuttgart, 12-16 juni 1971
För majoriteten av västtyska kritiker var detta det första mötet med Bergman som teateregissör. Särskilt kommenterades Bergmans realistiska, textorienterade produktion, dess frånvaro av visuell symbolik och metafysik.

Holland festival, 18-21 juni 1971, Amsterdam Stadsschouwburg, 18 juni 1971, Haag Koninklijke Schouwburg, 19 juni 1971 och Rotterdam Schouwburg, 21 juni 1971
Många kritiker ansåg att  Bergmans produktion bevisade att Strindbergs drama fortfarande var spelbart.

Ett drömspel, drama av August Strindberg, färdigställt 1902 och uruppfört 1907. Dramat utgörs av en serie korta tablåer vilka inte är sammanbundna av en intrig utan av ett genomgående tema - människans lidande. Huvudgestalt är den indiske guden Indras dotter, som stiger ned till jorden för att se hur människorna lever och som överallt möter smärta och spruckna drömmar. Dramat utmynnar så i en österländskt färgad mystik, där lidandet ses som gagnerikt och döden som en befriare. Tablåerna följer, som Strindberg själv skriver, drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Detta kräver ideliga scenförändringar inför öppen ridå, och dramat är, inte minst till sin form, ett pionjärverk i teaterns historia.

Ingmar Bergman gjorde fyra uppsättningar av Ett drömspel:

1963 för tv-teatern
1970 på Dramaten under titeln Drömspelet
1977 på Rezidenstheater i München under titeln Ein Traumspiel
1986 återigen på Dramaten