Bergman blev mycket nöjd med rollbesättningen. Medverkade gjorde bland annat skådespelaren och regissörskollegan Hasse Ekman (Martin Grandé) och dennes hustru Eva Henning (Sofi).
Birgitta Carolina (Doris Svedlund) och Thomas (Birger Malmsten). Fängelse blev Bergmans första film efter eget originalmanus. Villkoret för denna frihet var att budgeten pressades till 185.000 kronor.
Birgitta Carolina (Doris Svedlund) gömmer sig för polisen i en källare där hon träffar en liten pojke, som gömmer sig för sina föräldrar. Han visar henne sin hemliga skatt, en kniv. Polisen upptäcker snabbt Birgitta Carolinas gömställe. När hon förs in på polisstationen möter hon Thomas (Birger Malmsten) som påstår sig ha mördat sin fru.
I Bilder skriver Bergman: "Doris Svedlund som Birgitta Carolina är också älsklig. Det var viktigt för mig att hon inte skulle se ut som den svenska filmhoran. Fängelse är ju ett spel om en själ, och hon är själen. Doris lyste med eget, gåtfullt ljus."
Birger Malmsten (Thomas) och Bergman hade båda filmdebuterat med Hets och Malmsten skulle komma att spela ångestridna roller i flera av Bergmans tidiga filmer.
Regissören Martin Grundé (Hasse Ekman) blir i ateljén uppsökt av sin gamle matematiklärare Paul (Anders Henriksson), som nyss kommit ut från sinnessjukhus. Han vill intressera Martin för en filmidé. Huvudtanken är att helvetet finns här på jorden. Djävulen regerar.
Thomas (Birger Malmsten) letar i vindsgömmorna fram en åldrad filmprojektor, som han lekt med som barn. Han visar en film, en gammal fars och trickfilm, en pastisch på Méliès' naivt groteska filmstil.
I Bilder skriver Bergman: "Eva Henning tillförde filmen en alldeles oväntad ton av ren sorg. Hon har en liten dialog med regissören där hon säger: 'Är det på det sättet att vi som barn samlar ihop någonting som vi sedan när vi blir vuxna förslösar, någonting som kallas för - ande?' Eva Henning gör scenen mycket vackert med sin kärvhet, sin värme och sin humor."
Första sidan ur Bergmans arbetsmanus till Fängelse med arbetstiteln Fängelset. Bergman ville från början att filmen skulle heta Sann berättelse, men Lorens Marmstedt invände att den svenska biopubliken inte förstod ironi och bara skulle bli förbannad.