Nära livet
Avskalat drama om tre kvinnor på förlossningsavdelning efter manus av Ulla Isaksson.
"Svällande bröst, överallt sura mjölkskvättar, tallösa fysiska omständigheter [...]. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt eskaperande pappa."Ingmar Bergman i Bilder
Om filmen
Ingmar Bergman hade lovat Sveriges Folkbiografer en film och fastnade för två noveller i vännen Ulla Isakssons novellsamling Dödens faster. De skulle även samarbeta senare: Isaksson skrev manus både till Jungfrukällan och De två saliga.
Inspirationskällor
I Bilder skriver Bergman om filmens tillkomst:
"[...] Jag skulle hantera en verklighet som var både välbekant och fjärran: kvinnor och födande. Jag befann mig bokstavligen nära livet. Många sidoeffekter var oväntade: en sal med sex nyförlösta mödrar och tämligen nyfödda barn. Svällande bröst, överallt sura mjölkskvättar, tallösa fysiska omständigheter, det muntert och beställsamt djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt eskaperande pappa."
Inspelningen
Inspelningen var svårartad. Folkbiografernas ateljé var en före detta gymnastiksal i källaren till ett gammalt hus på Östermalm i Stockholm. Lokalerna var närmast fallfärdiga och obeskrivligt smutsiga. En influensa härjade, och som man kan se på bakomfilmen uppträdde den infektionskänslige regissören i munskydd.
Ingmar Bergman i Bilder:
Då och då (ganska ofta) gick vi bakom dekorationen där lustgastuberna förvarades. Lustgas är lika vanebildande som knark, fast av kortare verkan.
Max Wilén, fotografen, visade sig vara en hygglig hantverkare utan känslighet eller glädje. Vi genomförde vårt trista samarbete under iakttagande av hövlig surmulenhet. Laboratoriet var en bedrövelse (repor och smuts).
Allt detta sammantaget är inte mycket. Det viktigaste förblir ändå skådespelerskorna. Som i de flesta pressade sammanhang visade aktriserna sinnesnärvaro, uppfinningsrikedom och orubblig lojalitet. Förmågan att skratta i bedrövelsen. Systerskap. Omtanke. Det här med skådespelarna är förresten ett särskilt kapitel och jag vet inte om jag är kompetent att reda ut deras inflytande på mina filmers tillblivelse och utseende."
Efterspel
I en tid då få män någonsin bevittnat en förlossning, blev Nära livet en chockupplevelse för många åskådare. Tidningarna rapporterade om hur folk svimmade (rekordet slogs i norska Bergen, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning).
Nära livet blev trefaldigt prisbelönad vid filmfestivalen i Cannes 1958. Ingmar Bergman fick regipriset, Eva Dahlbeck, Ingrid Thulin, Bibi Andersson och Barbro Hiort af Ornäs delade på det kvinnliga skådespelarpriset och Ulla Isaksson fick pris för sitt manuskript.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Ingmar Bergman, Bilder.
- Svensk filmdatabas.
Robin Hood i Stockholms-Tidningen:
Åter har Ingmar Bergman gjort en utomordentlig film. Helt olik hans tidigare. Smultronstället var olik Det sjunde inseglet, och Nära livet är olik Smultronstället. [...] Nära livet är icke filmad teater. Vad Bergman verkligen vill säga uttrycks i bild, inte i ord. I stora närbilder av ansikten. Det är TV-teknik. Det är Tolv edsvurna män.
Bristen på filmisk fantasi, instängdheten, koncentrationen på några få personer och berättelsens kronologiska framflytande, beror dock inte på Bergman. Ty manuskriptet är inte hans, utan Ulla Isakssons. För första gången på länge gestaltar han i film ett manus, han inte själv skrivit. Och som det är Ulla Isakssons första filmförsök, kan man inte vänta någon äktfilmisk flykt.
Men den TV-intresserade Bergman har säkert med glädje tagit itu med historien, för att den passat hans nuvarande strävan till förenkling. Den har gett honom tillfälle att uttrycka sig nästan uteslutande genom några få människors ansikten. Han använder ingen musik. Och sparsamma ljudeffekter. Allt hänger på skådespelarna.
C B-n i Dagens Nyheter:
Nära livet är Ingmar Bergmans bästa film. En av de bästa filmer som svensk film över huvud taget har åstadkommit. Ingmar Bergman har den här gången haft det vett som han inte alltid haft: han har associerat sig med en förstklassig manuskriptförfattare. Ulla Isaksson har lämnat honom ett utomordentligt manuskript, ur vilket hans regi plockat fram ett maximum av effekter. Inga konstruerade effekter utan sanna berättelser ur livet.
"Egentligen är den ett reportage från en förlossningsavdelning. Doktorer, systrar, värkar, spyor, allt finns med i Ingmar Bergmans minutiösa skildring. Som dock inte har den vanliga bildmässiga virtuositeten. Men konstnärligt är filmen ett missfall. Dramatiskt är den ofullgången och det psykologiska underlaget förvånansvärt magert."
Staffan Tjerneld i Expressen
Distributionstitlar
Alle soglie della vita (Italien)
Au seuil de la vie (Frankrike)
Brink of Life (USA)
Elämän kynnyksellä (Finland)
En el umbral de lav vida (Spanien)
Livets under (Danmark)
Nära livet (Norge)
So Close to Life (Storbritannien)
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svenska AB Nordisk Tonefilm
Produktionsbolag: Svenska AB Nordisk Tonefilm
Förlaga: Det vänliga, värdiga (Novell) av Ulla Isaksson, Det orubbliga (Novell) av Ulla Isaksson
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 84
Censur: 091.741
Datum: 1958-03-19
Längd: 2310 meter
Urpremiär: 1958-03-31, Fontänen, Stockholm, Sverige, 84 minuter
Inspelningsplats
Sverige
Nordisk Tonefilm, Stockholm.
Karolinska sjukhuset, Stockholm.
Musik
''Du gamla, du fria'' (text Richard Dybeck till folkmelodi)
Cecilia: Hur är det med barnet? Jag vill veta precis. Jag vet ju förresten redan. Det har gått ifrån mig.
Läkare: Ja, tyvärr. Men det skulle ha gått galet även om ni hade kommit in tidigare. Det var nog misslyckat redan från början.
Sjuksköterska: Situationen för en ung, ogift mor i dagens svenska samhälle är något helt annorlunda än det var för trettio-fyrtio år sedan. Samhället står numera berett att hjälpa och skydda den ogifta modern i ens kamp för sitt barn. Vi har moderskapspenning och barnbidrag, vi har fri förlossningsvård och vi har socialhjälp.
Sjuksköterska: Ni måste vara medveten om att samhällets syn på detta har förändrats oerhört. Ja, det är varken någon skam eller någon olycka för en flicka att få ett barn nuförtiden. Ni kan kalla er fru och ni kan skaffa er ett eget litet hem.
Hjördis: Ni tänker tvinga mig att föda, det är vad ni tänker. Pengar hit och pengar dit, och hem här och hem där. "Och är dom inte underbara?". Jag tycker dom är äckliga, äckliga och avskyvärda.
Cecilia: Vi är tillräckligt självständiga för att vilja vara något på egen hand. Men ändå inte tillräckligt självständiga för att orka vara något för de vi är gifta med. Ensamheten är vår enda utväg.
Texten avslöjar filmens slut.
En ambulans anländer till ett sjukhus. Cecilia Ellius förs in på bår. Hennes man Anders går bredvid. Vill du ha det här barnet? frågar hon. Överlämna det till läkarna, säger han. Kan barnet räddas, kommer de att rädda det.
Cecilia skrivs in. Hon berättar att hon är i tredje månaden.
Cecilia förlorar sitt barn. Det skulle ha gått galet, även om ni kommit tidigare, säger en läkare och förbereder henne på en skrapning. Det ska bli rent och fint till nästa gång. Jag tror inte det blir någon nästa gång, säger hon.
Cecilia vaknar ur narkosen. Syster Brita finns vid hennes sida. Rumskamraterna Stina Andersson och Hjördis Pettersson håller sig i bakgrunden. Cecilia börjar tala. Barnet var inte önskat, säger hon till syster Brita. Pappan ville inte ha det, och hon var inte stark nog att älska det själv. Hon har vetat att hon inte skulle duga -- varken som hustru eller mor.
Så nära livet kommer jag aldrig mer, säger hon till sist.
Cecilia hade sovit. När hon vaknar, börjar Stina tala vänligt med henne. Stina berättar om sig själv och presenterar Hjördis. Stinas problem är att barnet hon bär inte vill komma ut någon gång.
Cecilia får besök av sin man, Anders. Hon är bitter, när hon talar med honom. Han erkänner att han kanske inte var så glad han borde över barnet. Han hade velat vara klar med sin avhandling först och ha lite fastare mark under fötterna. Men barnets död tar han inte på sig.
Cecilia börjar tala om skilsmässa. Hon vill ge honom fri. Han värjer sig. Hon vill att han inte besöker henne mer. Han är förvirrad och upprörd, när han går.
I en telefonhytt i en korridor ringer Hjördis upp Tage Lindin. Hon vill ha besök av honom, men han är ointresserad. Vad ska jag säga till de andra? undrar hon. Det ordnar sig, säger han. Upp med humöret!
Kurator Gran har kallat till sig Hjördis och talar om den hjälp en ogift mor kan få i dag. Hon erbjuder sig att tala med Hjördis' föräldrar. Hon säger något om glädjen att ha ett barn. Ni tänker tvinga mig att föda! skriker Hjördis gråtande och rusar i väg.
Syster Brita berättar för Hjördis att kuratorn har haft flera missfall och inte kan få barn.
Det närmar sig besökstid och Hjördis kammar Stinas hår. Stina berömmer Hjördis' anlag. Hon skulle kunna bli hårfrissa och försörja sitt barn.
Hjördis får besök av en väninna, Stina av sin man, Harry. Hjördis berättar för vänninan om de abortförsök hon gjort på egen hand, innan hon kom in på sjukhu!set. Harry och Stina samtalar kärleksfullt. Han har idéer om hur man ska ordna det med barnbad hemma. Det är kväll. Stina har börjat känna att hennes barn är på väg. ''Du gamla, du fria '' ljuder i radion, när nattsköterskan kommer och hämtar henne.
Medan Stina ligger på förlossningsbordet, talar Cecilia och Hjördis med varandra. Hjördis berättar om sin mamma. Kom inte hemdragande med en unge -- det var det sista mamma sa. Och Hjördis berättar om barnafadern. Han är inte någon riktig pappa. Han vill bara ta bort barnet. Cecilia råder henne att trots allt tala med sin mamma.
Stina har en mycket svår förlossning -- och hennes barn dör. Cecilia och Hjördis får beskedet, när Stina nästa dag förs tillbaka till rummet.
Det är rond. Överläkaren säger till Cecilia att pröva på att stiga upp i dag. Han säger till Stina att han känner sig lika hjälplös som hon. Det är inget fel på henne, och det var inget fel på pojken, men han överlevde inte värkarbetet. Och han säger till Hjördis att henne vågar de nog släppa nu.
Hjördis ringer hem till sin mamma. Syster Brita låter henne låna telefonen. Hjördis berättar att hon är med barn och vill behålla det. Och mamman hälsar henne välkommen hem. Då kommer jag i morgon, säger Hjördis.
Syster Brita lånar Hjördis pengar till tågbiljetten. Cecilia har besök av sin svägerska, när Hjördis kommer in på rummet. Svägerskan frågar om Cecilia är skapt för ett liv i ensamhet. Jag tror det, svarar hon.
Hjördis berättar att hon ska resa hem. Hon tar adjö av Cecilia och ber om en hälsning till Stina som sover.
När Hjördis gått, säger svägerskan att Cecilia och Anders måste tala med varandra. Ska jag säga åt honom att komma i kväll?
Be honom komma, svarar Cecilia. Om han vill. Om han orkar.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi
- Ulla Isaksson, Manus
- Max Wilén, Foto
- Carl-Olov Skeppstedt, Klippning
- Ingrid Wallin, Scripta
- Nils Nittel, Smink
- Bibi Lindström, Arkitekt
- Hilding Gahnström, Rekvisita
- Lennart Svensson, Ljudtekniker
- Gunnar Lundin, Inspelningsledare
- Gösta Hammarbäck, Produktionsledare
- Sven Brodin, B-foto
- Gösta Ekman, Regiassistent
- Lars Engström, Rådgivare
- Eva Dahlbeck, Stina Andersson
- Ingrid Thulin, Cecilia Ellius
- Bibi Andersson, Hjördis Pettersson
- Barbro Hiort af Ornäs, Brita, sjuksköterska
- Erland Josephson, Anders Ellius, Cecilias man
- Inga Landgré, Greta Ellius, Anders' syster
- Gunnar Sjöberg, Nordlander, överläkare
- Max von Sydow, Harry Andersson, Stinas man
- Ann-Marie Gyllenspetz, Gran, kurator
- Sissi Kaiser, Mari, sjuksköterska
- Margaretha Krook, Larsson, läkare
- Lars Lind, Thylenius, läkare
- Monica Ekberg, Hjördis' väninna
- Gun Jönsson, nattsköterska
- Maud Elfsiö, Maud, sjuksköterskeelev
- Kristina Adolphson, sjukvårdsbiträde
- Gunnar Nielsen, läkare
- Inga Gill, nybliven mor
- Bengt Blomgren, fader med skadat barn