Ormskinnet

Om texten

Ursprungligen skrivet som ett tacktal inför mottagandet av Erasmuspriset i Amsterdam (som i Bergmans frånvaro emottogs av Kenne Fant, som också läste föredraget).

Det konstnärliga skapandet har alltid hos mig manifesterat sig som hunger. Jag har med en viss tillfredsställelse konstaterat detta behov, men jag har aldrig under hela mitt medvetna liv frågat mig varför denna hunger uppstått och pockat på tillfredsställelse. Nu de sista åren, då den börjat avta och har förvandlats i något annat, känner jag det angeläget att söka reda på orsaken till min 'konstnärliga verksamhet'.

[...]

Det är tämligen självklart att kinematografin blir mitt uttrycksmedel. Jag gjorde mig förstådd på ett språk som gick förbi ordet, som jag saknade, musiken, som jag inte behärskade, måleriet som lämnade mig oberörd. Jag hade plötsligt en möjlighet att korrespondera med omvärlden på ett språk som bokstavligen talas från själ till själ i vändningar som på ett nästan vällustigt sätt undandra sig intellektets kontroll.

Med barnets hela uppdämda hunger kastade jag mig över mitt medium och i tjugo år hade jag outtröttligt och i en sorts ursinne förmedlat drömmar, sinnesupplevelser, fantasier, vansinnesutbrott, neuroser, troskamper och rena lögner. Min hunger har varit ständigt ny. Pengar, berömmelse och framgång har varit häpnadsväckande, men i grunden likgiltiga konsekvenser av min framfart. Med det sagda nedvärderar jag inte vad jag till äventyrs har uträttat. Jag tror att det har haft, och kanske har, sin betydelse. Det som är betryggande för mig är att jag kan se det passerad i ett nytt och mindre romantiskt ljus. Konsten som självtillfredsställelse kan naturligtvis ha sin betydelse - framför allt för konstnären.

I dag är situationen mindre komplicerad, mindre intressant, framför allt mindre glamorös. Om jag således vill vara fullkomligt uppriktig, så upplever jag konsten (inte bara filmkonsten) som betydelselös.

Litteratur, måleri, musik, film och teater avlar och föder sig själv. Nya mutationer, nya kombinationer uppstår och förintas, rörelsen verkar utifrån nervöst vital – konstnärens storartade iver att för sig själva och en alltmer distraherad publik projicera bilder av en värld som inte längre frågar vad de tycker och tänker. I några få reservat straffas konstnärerna, betraktas konsten som riskabel och värd att förkvävas eller dirigeras. I stort sett är emellertid konsten fri, skamlös, oansvarig och som sagt: rörelsen är intensiv, nästan feberaktig, den liknar, förefaller det mig, ett ormskinn fyllt av myror. Ormen själv är sedan länge död, uräten, berövad sitt gift, men skalet rör sig, fyllt av beskäftigt liv.

Om jag nu konstaterar att jag råkar vara en av dessa myror, måste jag fråga mig om det finns någon anledning att fortsätta verksamheten. Svaret blir jakande. Trots att jag tycker att teatern är en gammal älskad hålldam som sett bättre dar. Trots att jag och många med mig finner Vilda Västern mer stimulerande än Antonioni eller Bergman. Trots att den nya musiken ger oss den matematiska luftförtunningens kvävningsskador, trots att måleriet och skulpturen steriliseras och tynar i sin egen förlamande frihet. Trots att litteraturen förvandlats till stenkummel av ord utan budskap eller farlighet.

Det finns poeter som aldrig diktar, eftersom de gestaltar sina liv som dikter, skådespelare, som aldrig uppträder, men väl spelar sina liv som märkvärdiga dramer. Det finns målare som aldrig målar, eftersom de sluter ögonen och på ögonlockets insida frammanar de skönaste konstverk. Det finns filmskapare som lever sina filmer och aldrig skulle missbruka sin begåvning till att materialisera dem i verkligheten.

På samma sätt tror jag att mänskorna i dag kan förkasta teatern, eftersom de lever mitt i ett drama som oavbrutet exploderar i lokala tragedier. De behöver inte musiken, eftersom deras hörsel i varje minut bombarderas av mäktiga ljudorkaner, där smärtgränsen är nådd och överträffad. De behöver inte dikten, eftersom den nya världsbilden har förvandlat dem till funktionsdjur, bundna till intressanta men poetiskt sett obrukbara ämnesomsättningsproblem.
Mänskan (som jag upplever mig själv och omvärlden) har gjort sig fri, fruktansvärt, svindlande fri. Religionen och konsten hålls vid liv av sentimentala skäl, som en konventionell hövlighet mot det förflutna, en välvillig omsorg om fritidens allt nervösare medborgare.

Jag talar fortfarande om min subjektiva syn. Jag hoppas och är övertygad att andra har en mer balanserad och föregivet objektiv uppfattning. Om jag nu tar all denna tråkighet i betraktande och trots allt påstår att jag vill fortsätta att göra konst så beror det på ett mycket enkelt skäl. (Jag bortser då från det rent materiella.)

Skälet är nyfikenhet. En gränslöst, aldrig stillad, ständigt förnyad odräglig nyfikenhet, som driver mig framåt, som aldrig ger mig någon ro, som fullständigt ersätter den förflutna tidens hunger efter gemenskap.

Jag känner mig som en långtidsfånge som plötsligt har tumlat ut i det brakande, tjutande, frustande livet. Jag grips av obändig nyfikenhet. Jag noterar, observerar, har ögonen med mig, allt är overkligt, fantastiskt, skrämmande, eller löjligt. Jag fångar ett flygande stoftkorn, kanske är det en film – vad har nu det för betydelse; ingen alls, men jag själv finner det intressant, alltså är det en film. Jag cirkulerar med mitt infångade egenhändiga föremål och är muntert eller melankoliskt sysselsatt. Jag knuffas med de andra myrorna, vi utför ett kolossalt arbete. Ormskinnet rör sig.

Detta och endast detta är min sanning. Jag begär inte att det ska vara sanning för någon annan och som tröst för evigheten är det naturligtvis i magraste laget. Som underlag till en konstnärlig verksamhet under några kommande år är det fullkomligt tillräckligt, åtminstone för mig.

Att vara konstnär för sin egen skull är inte alltid så angenämt. Men det har en utomordentlig fördel: konstnären delar sina villkor med varje levande varelse, som också är till endast för sin egen skull. Sammantaget blir det antagligen ett ganska stort brödraskap, som på detta sätt existerar i självisk gemenskap på den varma, smutsiga jorden under en kall och tom himmel.