Teater, 1942

Rödluvan: sagospel i tre akter

I brist på bra nyskriven svensk barndramatik vänder sig Bergman och Sagoteatern till en klassiker.

"Så skall barnens sagoteater se ut".

Guido Valentin i Stockholms-Tidningen

Om uppsättningen

I programbladet till denna uppsättning skrev Bergman: "För här gäller det att komponera enkelt och klart, spännande och roligt, kort och färgstarkt. Det är inte bara att ha en prins och en prinsessa, en kung och en drottning, ett troll etc. och blanda det hela. Ty här om någonsin gäller det att ha dramatisk fantasi."

Bergman refererade till Rödluvan som "En spöksonat för barn" och inför Sagoteaterns uppsättning både översatte och dramatiserade han Robert Bürkners dramatisering av bröderna Grimms saga. Recensenterna tyckte bland annat att "skådespelarmaterialet var klent, men att regin hjälpte under bra." Bland annat framhölls Karin Lannbys moder och den unga Gittan Söderlund som Rödluvan ansågs "näpen".

I mellanakterna underhölls barnen med allsång där de mest välkända barnvisorna avverkades, ett mycket populärt inslag.

Föreställningen åkte sedemera på Folkparksturné i landet med premiär 2 juni 1943 och sågs av inte mindre än 24 936 personer.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri, Ingmar Bergmans teater 1938-2002, ( Stockholm: Carlsson Bokfölag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman, A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Stockholms-Tidningens Guido Valentin menade att "Sagoteatern hade en verklig succéskväll" och att "Rödluvan var en verkligt skickligt komponerad barnpjäs, det bästa i den vägen jag sett." Recensionen fortsatte: "Ingmar Bergman har emellertid också äran av en verkligt bra föreställning. Han är en fyndig, påhittig ung regissör och här hade han fått fram en idealisk ram – så skall barnens sagoteater se ut – och hade fått färg också på rollerna."

De mest postitiva recensionerna kom dock från publiken, skolelever vars lärare bett dem skriva om sina upplevelser på teatern. De allra flest var överväldigade, men visade dock viss besvikelse över brott mot realismen, som att vargen gick på två ben och att Modern inte hade något vatten i sin tvättbalja när hon tvättade.