Teater, 1961

Rucklarens väg

Bergmans iscensättning av Stravinskijs opera blir en av hans mest legendariska.

"[O]peraregi av denna rang har vi ytterst sällan sett prov på här i landet."

Alf Thoor i Expressen

Om uppsättningen

Musiken till Rucklarens väg skrevs av Igor Stravinskij och librettot av W.H Auden och Chester Kallman. Operan komponerades 1948-51 och framfördes för första gången vid musikfestspelen i Venedig den 11 september 1951. Först tio år senare fick den premiär på Kungliga Operan i Stockholm i regi av Bergman. Bergman hade regisserat musikteater tidigare, uppsättningen av Glada i änkan 1954 i Malmö, men detta var hans första operauppsättning.

Scenografen Birger Bergling utgick från den engelske 1700-tals konstnären William Hogarths kopparstick som livfullt skildrar det myllrande livet, högt som lågt, i Georg II:s England. Berglings scenografi skapade den rätta inramningen och förutsättningen för Bergmans regi. Resultatet var lysande, menade flera kritiker.

Scenen låg hela tiden öppen, utan ridå, med en utbyggnad ut i salongen som gav associationer till Shakespeares The Globe. Scenbytena skedde öppet, vilket enligt Erik Pettersson i Göteborgs-Tidningen skapade "en spektaklets intimitet, som tvingar publiken att leva med i varje moment". Curt Berg beskrev det som att Bergman tillsammans med scenograf Bergling skapat en blandning mellan Shakespeares The Globe och Drottningholmsteatern.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Det lätta och lekfulla anslaget i regi och scenlösning imponerade. Att Bergman uppskattade att arbeta på Operan framkom i en intervju med Bertil Widerberg i Sydsvenska Dagbladet den 6 april. Där uttrycker han sin förtjusning över Operans scengolv: "Bara se! Se på lutningen, känn på den, gå på den! I Malmö var golvet platt som en pannkaka, här stupar det ned mot rampen: som det ska stupa i en gammal hovteater. Är det inte underbart!"

Uppsättningen hade också ett allvar, vilket genomsyrade agerandet. Erik Pettersson i Göteborgs-Tidningen skrev bland annat: "från första scen till sista bärs föreställningen upp av en skälvande nerv och en puls som aldrig mattas." Bergmans erfarenhet av talteater och film satte en lyckosam prägel på uppsättningen: "Bergman rör sig fritt mellan rummen. Ibland känner man sig intimt nära handlingen, ibland växer den samtidigt som den fjärmas. Det är något av filmens mångdimensionella möjligheter man får uppleva. Bergmans sprudlande fantasi bryter udden av teaterkonventioner. Han är själv den osynlige medspelaren i dramat. Han finns överallt, i repliker, i rörelser, i grupp och individ."

Flera kritiker uppmärksammade hur fritt och ledigt både solister och kör agerade på scen. Även enskilda körmedlemmar hade utvecklat individuella särdrag i sitt agerade, vilket gav liv och spänst åt masscenerna. Solisterna fick mycket beröm, särskilt Ragnar Ulfung som Tom och flera nämnde särskilt Kerstin Meyer som Baba, Margareta Hallin som Ann Truelove och Erik Saedén som Nick.

Erik Pettersson gav i sin recension uttryck för vilken stark upplevelse föreställningen var och hur tacksam han var för att ha fått delta i denna teaterhändelse. Han var uppfylld av "övertygelsen att bland konstarter inom teaterns område är operan den största och i alla dimensioner mest givande. Något så grant, så skickligt, och i utförandet så överlägset genomarbetat såg man inte här i landet sedan Aniara".

Även utomlands uppmärksammades Bergmans debut inom ett nytt fält. New York Times intervjuade Bergman den 7 maj 1961 och Opera News skrev berömmande om uppsättningen i en artikel publicerad 30 september samma år.

Rucklarens väg tilldrar sig i England på 1700-talet. I centrum står den unge Tom Rakewell som älskar Ann Truelove, dotter till en förmögen godsägare, och önskar gifta sig med henne. Problemet är att han varken har pengar eller ställning. Han tror sig dock kunna finna genvägar till rikedom och inflytande och avslår därför den blivande svärfaderns erbjudande om en anställning. I stället råkar han in en virvel av nöjen och snart är både fästmö och löften glömda. Efter många öden och äventyr tillsammans med kumpanen Nick hamnar han till sist på dårhus. Ann söker upp honom och ångerfull ber han henne om förlåtelse för sitt svek, varpå han dör. Operan kan beskrivas som en moralitet om penningens fördärv.