Till glädje

Filmen utnyttjades av flera tongivande stockholmskritiker till en hård uppgörelse med Bergmans dramatiska schabloner. A Gunnar Bergman i Aftontidningen rekommenderade regissören att avstå från att "försöka bli författare" med motiveringen: "Denna hans senaste film avslöjar nämligen obarmhärtigare än någon tidigare hur ringa förutsättningar han har på den banan."

I Morgontidningen brännmärkte Nils Beyer den psykologiska enkelspårigheten:

Det är Ingmar Bergmans olycksaliga begränsning att han inte kan skildra, tydligen inte ens fatta den vanliga människotyp, som med en djup egoism förenar en naturlig känsla för andra människor. Det är att gå i säng och djävla hora och man skall väl för helvete få ut någonting av livet, och du är allt rädd nu, va? För att fortsätta i filmens egen stil så har Ingmar Bergman spytt opp sig själv i Stigs roll och tydligen trott att han därmed lämnat ett styvt bidrag till nutidsmänniskans psykologi.

Hårdast i tonen var kanske Bonniers Litterära Magasins kritiker Harry Schein som tyckte att verket var Bergmans svagaste:

I alla Ingmar Bergmans filmer har det funnits en den religiösa tankens grumlighet, men den framstår i denna film i ännu obarmhärtigare dager än t.o.m. i Eva. Det är snudd på Edvard Persson-filosofi att schematisera tillvaron så att man lyssnar efter spädbarnsskrik så snart någon dör och allra minst Beethoven torde ha nöjt sig med dessa premisser som inspirationskälla.

Medan amerikansk filmreligiositet skaffade sig "världsliga alibin genom basebollspelande präster och boxande nunnor" gav Bergman, enligt Schein, sina filmer "den nödvändiga prägeln av tendentiös realism' genom kvinnomisshandel, snack om aborter, tomma konjaksbuteljer och repliken 'fan va ja gillar dej' i stället för 'jag älskar dej': och så det egendomliga fenomenet att Bergman i världens fnasklösaste land inför ett fnask i varje film".

Alla recensenter var dock inte negativa. Lill i Svenska Dagbladet tyckte att landet sedan August Strindberg knappast haft en författare som så suveränt behärskade den dramatiska dialogen, "en dialog som förenar skärpa och slagkraft med absolut naturlighet, där varje replik synes född i ögonblicket på aktörernas läppar, aldrig uttänkt och nedskriven av en spekulativ författare". Om filmen skrev Lill att den var mycket typisk för sin upphovsman: "Den väjer lika litet för det kompakt idylliska som för det upprivna, intima och vidriga - det senare dock i mycket liten skala denna gång. Och den lever i varje bildmeter sitt underfundiga, skiftande liv." Signaturen var särskilt nöjd med den musikaliska återgivningen om vilken hon skrev: "Det är ett nöje att konstatera att den möda som nedlagts på det tekniskt musikaliska verkligen ger så utmärkt resultat i högtalaren, så plastiskt och nyanserat återgivande, så mäktig orkesterklang."

Distributionstitlar

Iloksi (Finland)
Til glede (Norge)To mennesker (Danmark)
Vers la joie (Frankrike)
An die Freude (Västtyskland)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: Svensk Filmindustris filmlaboratorium
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 98

Censur: 076.639
Datum: 1950-02-17
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2700meter

Urpremiär: 1950-02-20, Spegeln, Stockholm, Sverige, 98 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1949-07-11-1949-09-02)

Råsunda Filmstad, Stockholm, (ateljé)
Helsingborg
Arild i Skåne

Musik

Titel: Symfoni, nr 9, op. 125, d-moll. Sats 4 (Presto) med slutkören "An die Freude"
Kompositör: Ludwig van Beethoven (1824)
Textförfattare: Friedrich von Schiller (1787)

Titel: Egmont-uvertyren, op. 84
Kompositör: Ludwig van Beethoven (1810)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Djungel
Kompositör: Sam Samson
Kommentar: Instrumental (grammofonskiva Musica A 8885).

Titel: Samba Valentino
Kompositör: Sam Samson
Kommentar: Instrumental (grammofonskiva Musica A 8885).

Titel: Kvartett, flöjt, K. 298, A-dur
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart (1778)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Prodaná nevesta. Uvertyr Alternativ titel: Brudköpet. Uvertyr
Kompositör: Bedrich Smetana (1866)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Konsert, violin, orkester, op. 64, e-moll
Kompositör: Felix Mendelssohn-Bartholdy (1844)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Symfoni, nr 1, op. 21, C-dur
Kompositör: Ludwig van Beethoven (1800)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Kvartett, flöjt, K. 298, A-dur. Menuett
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart (1778)

Titel: Konsert, violin, orkester, op. 64, e-moll. Sats 1
(Kadens)
Kompositör: Felix Mendelssohn-Bartholdy (1844)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Dig skall min själ sitt offer bära
Textförfattare: August Afzelius (1814)
Britt G. Hallqvist (textbearbetning 1979)

Titel: Postludium
Kompositör: Erik Johnsson
Kommentar: Instrumental.

Söderby: Sen har vi fått hit ett fruntimmer till orkestern. Det är ju lite löjligt och helt mot naturen, men hon är djävligt begåvad.

Stig: Ser du, hemligheten med den verkliga konsten, är att den skapas medan man är olycklig. Jag föredrar att vara olycklig. Det ska gudarna veta att jag för det mesta befinner mig i det predikamentet.

Stig: Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär.

Marta: Det har varit så mycket elände, ser du. Så mycket slapphet och likgiltighet, både med kroppen och med själen. Så till slut då tror man inte på nånting. Man tror att det ska vara på det sättet. Det är hela meningen.

Stig: Inte behöver det väl finnas någon mening?

Marta: Jo, jo det måste det. Finns det ingen så får man hitta på en. Annars kan man inte leva.

Stig: Du begriper visst inte. Jag vill inte ha nån unge, jag avskyr barn. Tycker du förresten detta är någon vidare värld att fortplanta sig i? Jag föredrar att dö ut.

Marta: Man klarar det bättre om man är två, det är jag säker på.

Stig: Man är aldrig två. Innerst inne är man alltid ensam. Det som du säger är bara snack och en djävlars massa sentimentalitet.

Stig: Jag kan inte begripa vad det är med mig. Antagligen har jag ätit något olämpligt. 

Marta: Hos vissa infödingar, det är det så klokt ordnat att när hustrun ska föda så är det mannen som går till sängs och skriker och bär sig åt. Men så blir det ju han som får ta emot gratulationerna också. Det är ju inte mer än rätt, inte sant, Stig lille?

Stig: Du behöver inte fråga om saker som inte angår dig.
Marta: Angår det inte mig att du är tillsammans med Nelly Bro?
Stig: Inte så vitt jag kan se. Du kan vara moraliskt indignerad om det roar dig, men håll det för dig själv, jag är inte intresserad.

Söderby: Det är fråga om glädje alltså. Inte en sån glädje som uttrycker sig i skratt, eller en sån glädje som säger: jag är lycklig. Vad jag menar är en glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.

Texten avslöjar filmens slut.

Under ledning av den gamle dirigenten Sönderby repeterar Helsingborgs stadsorkester Beethovens nionde symfoni. Plötsligt nås en av medlemmarna, violinisten Stig Eriksson, av ett telefonbud; hans hust!ru Marta har bränts till döds i sommarstugan då spritköket exploderade.

Det var sju år sedan de träffades på repetition första gången, som nykomlingar i orkestern. De kände varandra tidigare men utan närmare kontakt. Marta bjuder Stig på sitt födelsedagskalas. Han super sig full, gör bort sig och vaknar i en av hennes stolar på morgonen. Det blir inledningen till deras samvaro. Hon har varit gift och har haft flera förbindelser utan djup och engagemang, följda av aborter. Av förhållandet med Stig vill hon göra något mer och varaktigare. Men han värjer sig; hans mål är att bli något stort i konsten. Motvilligt går han med på att gifta sig när hon väntar barn.

Ett mässfall ger Stig chansen att uppträda som solist i en violinkonsert. Framträdandet blir ett fiasko. Nyktert läser Marta de nedgörande recensionerna medan Stigs vrede växer. Han flyr hemmet och stöter ihop med den gamle försupne skådespelaren Mikael Bro, som tar honom med sig. Hos Bro träffar han dennes hustru, den unga, vackra Nelly. Äktenskapet är förgiftat av hat, förakt, ömsesidigt beroende och utnyttjande. Nelly anstränger sig att förföra den unge gästen men utan framgång.

Marta skall föda deras första barn till Stigs skräck. Men när det väl kommit till världen gläder han sig. Några lyckliga år följer och de får ett andra barn. Sönderby är ofta hos dem på sommarstället, ett tyst vittne till familjelyckan. Han försöker övertala Stig att uppge tanken på att bli en framstående solist; goda orkestermusiker är också viktiga. Stig avvisar honom häftigt. Plötsligt ser han i Sönderby bilden av en steril medelmåtta.

Stig inleder nu ett förhållande med Nelly. Hans och Martas samliv fräts långsamt sönder; ömsesidiga an!klagelser, gräl om hushållspengarna följer. När han slår henne flyttar hon ut med barnen.

Mikael Bro sitter slagrörd i en stol; han tror sig förgiftad av Nelly. Atmosfären i skådespelarens hem fyller till sist Stig med äckel.

Han börjar närma sig Marta på nytt. I brev uttrycker han sina känslor av ömhet och närhet. Olyckan inträffar i det ögonblick deras samliv börjar finna en djupare grund.

Bedövad av sorg går Stig till repetionen. Medan körsatsen ''An die Freude'' ur nionde symfonin uttrycker en glädje bortom lidandet, över allt förstånd, drar scener ur hans äktenskap förbi, ömma, lidelsefulla, ångestfyllda, utmynnande i en bild av havet.