Victor Sjöström i Ingmar Bergmans dagbok

Ur texten

Minnestext om Victor Sjöström utifrån dagboksanteckningar från inspelningen av Smultronstället.

Detta är bara några korta impressioner av Victor Sjöström - anteckningar i min dagbok under inspelningen av "Smultronstället". Det är några mycket personliga blyertsstreck – för mig etsande och levande.

[...]

Några rader ur min dagbok.

Jag kan inte värja mig för tanken att den gamle mannen är ett sällsamt åldrat barn som redan vid födelsen berövades föräldrar och syskon, ett barn som oavbrutet söker efter en trygghet som lika oavbrutet förmenas honom. Därför avvisar han närmast brutalt all spelad tillgivenhet. Han avskyr när människor griper efter honom med klemiga, mjuka fingrar och han spottar på halvhjärtad eller vinningslysten medkänsla.

Likväl.

I en sinnets förtvivlade dubbelhet förmår han inte dölja eller hemlighålla sin plåga.
Inför envar som kommer hans närhet visar han upp sitt alltid infekterade, alltid upprivet blödande sår.

Hustruns död.

Han upprepar ständigt sin anklagelse mot en orättfärdig gud. Som krossade hans enda lindrande verklighet och som slungade honom ut i det öde landet.

Hans blick försöker ständigt genomtränga mörkret och han lyssnar ständigt efter svar på sina skrämda frågor eller förtvivlade böner. Men tystnaden är fullständig.

Ett annat blad i dagboken.

Jag upphör aldrig att nyfiket och skamlöst studera detta mäktiga ansikte.

Ibland är det som ett stumt skrik av plåga, ibland vanställt av misstänksam elakhet och senil grinighet, ibland upplöst i självmedlidande och häpnadsväckande sentimental självutlevelse.

Ofta stelnar hans drag i avvisande förakt eller i tomhet och uppgiven trötthet.

Men det finns ju andra ögonblick, som jag aldrig ska glömma.

Plötsligt kan han vända sig mot oss i ett leende, i en gest av spontan ömhet, i ett tonfall av finurlig klokhet.

Då älskar vi honom utan ansträngning och vi kan mötas enkelt och i soligaste samstämmighet.

En tredje annotation i dagboken.

Vi har gjort vår sista komplettering av Smultronstället – slutets närbilder av Isak Borg förd till klarhet och försoning.

Ansiktet skimrar av hemlighetsfullt ljus liksom reflekterat från en annan verklighet. Dragen blev plötslig milda, nästan veka, blicken stod öppen i leende ömhet.

Det var som ett under.

Denna fullkomliga stillhet – en själens ro och klarhet. Aldrig vare sig förr eller senare har jag upplevt ett ansikte så ädelt och så befriat.