Hur man vinner en Oscar (eller snarare, hur man tar emot den)

I lördags tilldelades Leos Carax’ Holy Motors pris från Los Angeles Film Critics Association i kategorin Best foreign-language film. Han var förhindrad att närvara men skickade ett inspelat tal, som är ganska underbart:

"Hello, I'm Leos Carax, director of foreign-language films. I've been making foreign-language films my whole life. Foreign-language films are made all over the world, of course, except in America. In America, they only make non-foreign-language films. Foreign-language films are very hard to make, obviously, because you have to invent a foreign language instead of using the usual language. But the truth is, cinema is a foreign language, a language created for those who need to travel to the other side of life. Good night."

Det där med att ta emot med ena handen och ge en örfil med den andra måste jag erkänna mig lite svag för. Att som Jean-Paul Sartre helt vägra ta emot nobelpriset är kanske tjusigare, men detta slags kompromissgest är onekligen mer subtilt. 2010 gjorde Carax’ landsman Jean-Luc Godard något liknande när han på frågan om vad den heders-oscar han skulle få betydde för honom:

”Ingenting. Om Akademin vill göra det, låt dem göra det. Men jag tycker det är märkligt. Jag frågade mig: Vilka av mina filmer har de sett? Känner de verkligen till mina filmer? Priset kallas The Governor’s Award. Betyder det att Schwarzenegger kommer ge mig priset?”

Inte heller Godard dök för övrigt upp till ceremonin, förebärande att han varken orkade ordna ett visum eller flyga så långt.

Men mästare i genren att ta emot men ändå inte riktigt, är väl trots allt Ingmar Bergman. Ett brev från honom till Academy of Motion Pictures Arts and Sciences i våra samlingar visades på en stor Bergmanutställning i Los Angeles (på just AMPAS, passande nog), Berlin och Gent 2010–11, och fick viss uppmärksamhet.

Apropå Carax’ utspel är det nu dags att berätta hela historien. Det började med att Smultronstället blev Oscar-nominerad för bästa manus 1959. Bergman svarade artigt på AMPAS inbjudan att han dessvärre var förhindrad att närvara, men inte mer än så:

Smultronstället förlorade emellertid till Jag hatar dig, älskling. Vilket demonstrerar åtminstone två saker: 1) Rock Hudson och Doris Day är roligare än Victor Sjöström och Ingrid Thulin; 2) vinnare blir inte nödvändigtvis den film som anses bäst av den grymma Historieskrivningen – övriga nominerade det året var exempelvis De 400 slagen och I sista minuten (vilka, tillsammans med Smultronstället brukar ligga bättre till än Jag hatar dig, älskling på topplistor över världens bästa film någonsin).

När så Jungfrukällan blev nominerad till bästa utländska film året därpå tycktes Bergman ha surnat till och skrev det gallsprängda brev som alltså redan fått viss spridning:

Men – och här kommer sensmoralen – vad hände, tror ni? Jo, naturligtvis fick Jungfrukällan priset, den första Oscarstatyetten till en bergmanfilm var ett faktum och hans internationella karriär tog ytterligare fart.

Misstanken infinner sig att Bergman använde lite omvänd psykologi där; en strategi som var så framgångsrik att han med Såsom i en spegel vann i samma kategori året därpå igen. Så, alla ni som drömmer om priser där ute: tag lärdom.

P.S.

Sammanlagt skulle bergmanfilmer vinna tre gånger för bästa utländska film (förutom de två nyssnämnda även Fanny och Alexander); en gång för bästa film (också Fanny och Alexander); två gånger för bästa foto (Viskningar och rop och, ja, Fanny och Alexander); en gång för kostym och en gång för scenografi (bägge Fanny och Alexander – filmen tog hem fyra priser i de sex kategorier den var nominerad till).

1971 fick Bergman hederspriset Irving G. Thalberg Memorial Award (dvs. det som Godard typ skulle få 2010), och i övrigt kan bergmanfilmer räkna ihop fjorton nomineringar i kategorierna kostym, manus, regi, bästa film och kvinnlig huvudrollsinnehavare. (Ja, Academy Awards Database är verkligen beroendeframkallande.)