Fanny och Alexander

Om filmen

Efter den famösa skatteaffären levde Bergman i München mellan 1976 och 1982. Fanny och Alexander skulle komma att markera hans återkomst till Sverige. 1978 skriver han i arbetsboken: "Det finns inte längre några proportioner mellan min ångest och den verklighet som åstadkommer den. Jag tror i alla fall att jag vet vad det är för film jag vill göra härnäst. Den är olik allt annat jag sysslat med hittills."

Olikheten bestod bland annat i att han nu skulle skildra - det ljuva livet. Det var hans vän Kjell Grede (då gift med Bibi Andersson) som någon gång hade frågat honom om varför han alltid gör så nedstämda filmer när han i själva verket älskar livet. Sådana känslotillstånd kommer väl och går, för när han nu bestämt sig för att visa sina ljusare sidor så upplever han i själva verket livet som svåruthärdligt. "Det var likadant med Sommarnattens leende som sprang fram ur ett svårt beråd. Jag tror att det beror på att de kreativa krafterna rusar till, när själen är hotad. Ibland är det lyckosamt, som i Sommarnattens leende, Fanny och Alexander och Persona. Ibland, som med Ormens ägg, går det på tok."

Med skrivarbetet kom emellertid också det goda humöret. Skattemålet avskrevs och Bergman friades helt och dessutom beredde skrivandet honom ovanligt stor glädje. Till skillnad från exempelvis Scener ur ett äktenskap som var ett lågbudgetprojekt redan på manusstadiet, skrev han nu utan att tänka på om projektet skulle bli svårt eller dyrt att genomföra. "Så blev det också väldigt dyrt och väldigt svårt!"

Ett exempel på denna hämningslöshet är antalet skådespelare som krävdes. Rollistan i manuset räknar till femtiofyra rollfigurer (tre ströks senare), så bara i kvantitativa termer skulle Fanny och Alexander bli Bergmans överlägset största produktion. Manuskriptet skrev hur som helst praktiskt taget sig självt: scen efter scen tillkom och materialet blev enormt. I Bilder skriver Bergman: "Jag kom väl fram till ett borrhål där det plötsligt började spruta olja eller vad det nu var som sprutade." 

Senare skulle Bergman säga om filmens struktur att vissa delar av filmen är sedda ur Alexanders synvinkel, andra mer objektivt. "Jag har bytt blickpunkt som det passat mig. Någon verklig objektivitet finns inte i mönstret. Ingen given stil heller. Jag blandar stilarter, jag bortser från sånt. Jag berättar." 

Den brittiske filmproducenten och lorden Sir Lew Grade var den första potentiella finansiären (han hade tidigare delfinansierat Höstsonaten). Han hade givit Bergman ett avtalsutkast som emellertid förutsatte att filmen skulle bli maximalt två timmar och femton minuter. När Bergman sade att filmen är längre än så, drog sig Grade ur. Bergman blev nästan lättad. "Jag tänkte att det var Guds mening, en fingervisning om att jag inte borde ta mig an ett sådant omfångsrikt projekt. Så kom Jörn Donner och sa: 'Gör filmen! Jag skaffar kosingen!'" 

Donner var VD för Svenska Filminstitutet och hade fått manuskriptet att läsa på besök i München. Han sträckläste det under natten och avgav morgonen därpå alltså detta som han senare skulle kalla "lättsinniga löfte". Villkoret var att filmen skulle göras i Sverige vilket Bergman först motsatte sig med motiveringen att där inte fanns den typ av ateljéer som behövdes sedan Filmstaden rivits. Han gav emellertid snart med sig: Donner kunde näppeligen förmå Filminstitutet att säkra produktionen om den inte kom svenska filmarbetare till del. Några dagar före filmens premiär såg sig Donner tvingad att skriva en artikel i Svenska Dagbladet för att motivera sitt beslut. Filmens finansiering – och föregivna brist därpå – hade nämligen piskat upp en ny debatt om att Bergman tog brödet ur munnen på sina kolleger genom att dränera Filminstitutet på pengar. (En liknande debatt hade tio år tidigare ledsagat Viskningar och rop.)

Det är alldeles klart att jag överskred mina befogenheter som VD för Svenska Filminstitutet. Jag resonerade mycket enkelt: om filminstitutet var till för någonting, så var det för den svenska filmen. Dess främsta konstnär i modern tid hade skrivit ett manuskript som i många avseenden sammanfattade hans konstnärliga karriär som berättare och filmskapare. Det vore en skam, tänkte jag, om den filmen inte blev av.

Risken var alltså ansenlig och finansieringen blev en snårig historia där Svenska Filminstitutet var huvudproducent men delade riskerna med Sandrews, Bergmans svenska bolag Cinematograph, hans schweiziska bolag Personafilm, franska Gaumont och tyska Tobis Filmkunst. Projektets kostnader och risker var den huvudsakliga anledningen till att filmen kom till i två versioner, den ursprungligt tänkta TV-serien på sammanlagt fem timmar och den kortare biografversionen (197 minuter) som främst var tänkt att kunna säljas utomlands.

Inspirationskällor

Energin för att ta itu med ett så stort filmprojekt (Sveriges dittills största) lär Bergman ha hämtat ur det dåliga mottagandet av Ur marionetternas liv. Han stod beredd att pensionera sig som filmskapare och så kunde han ju inte sluta. "När man är ung", konstaterade han, "säger man sig att om detta går åt helvete kan jag ju alltid göra något annat. Men man blir räddare ju äldre man blir. Rädd att inte kunna leva upp till sina egna kvalitetskrav, inte komma över ribban."


Fanny och Alexander har två 'faddrar': Det finns [...] en illustration från E. T. A. Hoffmanns berättelser som gång på gång hemsökt mig. Bilden är från Nötknäpparen. Där sitter två barn och kurar i skymningen på julafton och väntar på att granen ska tändas och salsdörrarna öppnas. Det är utgångspunkten för julfirandet som inleder Fanny och Alexander. Den andra faddern är naturligtvis Dickens: Biskopen och hans hus. Juden i den fantastiska butiken. Barnen som offer. Kontrasten mellan en svartvit instängd värld och ett blommande liv utanför.

En tredje fadder, eller snarare fader, är Bergman själv som barn. I denna sin mest självbiografiska film inventerar han hämningslöst sin barndoms yttre och inre bilder; dess miljöer och människor men också den unge Ingmars egna förhoppningar, fantasier och föreställningar.

Fanny och Alexanders två poler, den levnadsglada teaterfamiljen kontra den stränga biskopsgården hade sin motsvarighet i Bergmans egna barndomsupplevelser. Hans barndom präglades å ena sidan av "skojfriskhet, teater, sång, musik, versläsning", och å andra sidan av "stränghet, moralism, förnekelse, hårdhet, brutalitet".

Det vore en omöjlig uppgift att helt uttömma alla självbiografiska detaljer i filmen. Men för att nämna de viktigaste så är Ekdahls våning en mer eller mindre exakt kopia av Bergmans mormors lägenhet i Uppsala. Att de två titelrollerna, och i synnerhet Alexander, bär drag av honom själv vittnar redan skådespelaren Bertil Guves utseende om; hans likhet med Bergman som ung är nästan kuslig. Vidare är hans nöjen (dockteatern, laterna magican) identiska med Bergmans egna.

Rollfigurerna är ett kapitel för sig. Farmodern och matriarken Helena Ekdahl är i allt väsentligt ett kärleksfullt porträtt av Bergmans älskade mormor. Hennes son Carl verkar ha mycket gemensamt med Bergmans egen släkting – morbror Carl –, vars excentriciteter beskrivs ingående i bland annat självbiografin Laterna Magica. Emilies och Oscars barnflicka Maj har sin motsvarighet i Bergmans egen barnflicka Mait. Och så vidare. Den mest otäcka rollfiguren, Biskop Edvard Vergérus liknar inte bara i sitt yrke utan också i sin stränghet och kompromisslöshet Bergmans upplevelser av sin far. Emellertid har Bergman sagt att "det finns mer av mig i biskopen än i Alexander, han är hemsökt av sina egna djävlar."

Dessutom har Bergman roat sig med mer eller mindre internhumoristiska inslag i rollbesättningen. En liten rollfigur heter exempelvis Mikael Bergman och beskrivs i manuskriptet som "ung, lovande, spelar Hamlet". Det är inte svårt att tänka sig att regissören där har stoppat in ytterligare ett alter ego. Som den svenska teaterns enfant terrible på 1940-talet beskrevs Bergman ofta som just "ung och lovande", och faktum är att han i början av sin karriär ibland ryckte in som skådespelare. Han spelade visserligen aldrig Hamlet, men väl Duncan i sin uppsättning av Macbeth 1940. En annan rollfigur heter Tomas Graal, en liten hommage till Mauritz Stillers två stumfilmer Thomas Graals bästa film och Thomas Graals bästa barn. Att familjen heter Ekdahl är slutligen givetvis en referens till familjen Ekdal i Henrik Ibsens Vildanden. När någon journalist frågade Bergman om det var medvetet bekräftade han att det var det, "men jag trodde inte att det skulle märkas!"

Fanny och Alexander har ofta betraktats som en sammanfattning av hela Bergmans karriär och nog finns där de flesta element: religionen, familjen, konstnärsrollen, och så vidare. Det är därför knappast förvånande att också här går rollfigurer och deras namn igen: Vergérus är ett av de återkommande namnen i Bergmans filmer och familjen Ekdahls vän Isak Jacobi liknar på alla sätt en karaktär i den tidiga pjäsen Mig till skräck, en "uråldrig rabbintyp".

I det perspektivet är det intressant att Fanny och Alexander utspelas i teatermiljö och med referenser till för Bergman helt centrala dramatiker som Ibsen, Shakespeare och Strindberg. Kanske är det så som Bergman – trots sina exempellösa framgångar som filmskapare - så ofta fört fram: att han i första hand är teaterregissör.

Inspelningen

Den 23 oktober 1980 skrev kvällstidningen Expressen att "Ingmar Bergman, 62, ska göra en film i Sverige igen. Fem år efter skattebråket som fick honom att lämna Sverige planerar han sin största satsning någonsin. Filmens namn: "Fanny och Alexander." I huvudrollerna: Max von Sydow, Erland Josephson och Liv Ullmann. Produktionskostnad: 35 miljoner."

Det var åtminstone nästan rätt. Vid det här laget hade ännu ingenting gått ut om rollbesättningen och man får förmoda att tidningen ägnade sig åt en förvisso kvalificerad gissning. Men av de skådespelare som nämndes medverkade senare bara Josephson, och det i en mindre roll. Att produktionskostnaden till slut skulle bli ännu dyrare än vad Expressen uppgav, visste då ingen.

Inspelningen inleddes 7 september 1981 i Svenska Filminstitutets ateljéer i Filmhuset i Stockholm. Den skulle hålla på längre än någon av Bergmans andra filmer. Efter den första veckan skrev han i arbetsboken: "Första filmveckan gick på alla vis över förväntan. Det var dessutom mycket roligare att arbeta än vad jag hade anat. Jag tror möjligen att detta har med det egna språket att göra. Det var så länge sen. Barnen är också fina, fria och roliga. Det är klart att motgångarna ruvar om hörnet. Ibland genomfars jag av en förfärlig oro."

Det började bra men det fortsatte med katastrofer. Sven Nykvist och Bergman höll sånär på att bli krossade av en travers som föll ned i golvet. Vid ett annat tillfälle bröt chefselektrikern bägge benen. Maskören drabbades av kotförskjutning och kunde inte arbeta. En stuntman fattade eld. Värst verkar influensaepidemin ha varit; den slog ut halva truppen, däribland både regissör och fotograf.

Tidsschemat fick dock inte spräckas, så inspelningen fortsatte med regiassistenten Peter Schildt och den enligt Bergman "misskände med förstklassige" fotografen Tony Forsberg. Under denna tid spelades bland annat scenen med Oscar Ekdahls begravning in; Bergman hade i sin frånvaro givit utförliga instruktioner och blev också nöjd med resultatet.

Den omvittnat gode personinstruktören Bergman har sagt sig ha problem med två slags skådespelare: djur och barn, eftersom "de inte gör som man säger". Men Pernilla Allwin och Bertil Guve skötte sig exemplariskt i titelrollerna. Det enligt Bergman "utpräglade busfröet" Guve hade fått rollen som Alexander mycket tack vare att han under provfilmningen, när alla aspiranter ombads att hitta på något hemskt de hade gjort, lyckades prestera den mest hisnande lögnen: "Jag har mördat min morfar!"


Om barnen alltså var utmärkta var det värre med den andra svårinstruerade skådespelarkategorin. Åtminstone ett djur hade svårt att ta regi. Utanför biskopsgården skulle en stor svart katt stå på post; den som vill se hur det hela förlöpte när katten vägrade lyda sin regissör kan följa skeendet i filmen om inspelningen, Dokument Fanny och Alexander.

Ursprungligen skulle Fanny och Alexander ha en äldre syster (ibland kallad Amanda, ibland Amalia), som skulle ha spelats av Bergmans dotter Linn Ullmann. När hon inte fick ledigt från skolan strök regissören rollen helt.

Men inte mindre än tre av Bergmans övriga barn medverkade på olika sätt. Dramatenskådespelaren Mats Bergman gjorde sin tredje filmroll som Aron Retzinsky, systerson till Isak Jacobi. Hans syster Anna, fotomodell och skådespelare, uppbar den lilla rollen som Hanna Schwartz och Daniel Bergman, senare själv filmregissör (bland annat till Söndagsbarn), agerade passare.

Rollen som barnens mor gick till Ewa Fröling, som nyss fått sitt genombrott som Sally i Gunnel Lindbloms Sally och friheten, för vilken Bergman varit producent. Ett par år senare spelade hon Regan i Bergmans uppsättning av Kung Lear. Rollen som hennes andra make Edvard Vergérus var först tänkt för Max von Sydow, vars agent dock försökt förhandla sig till ett orimligt gage. Enligt egen uppgift är det von Sydows största misstag i hans karriär. I stället spelades rollen av Jan Malmsjö. Hans enda samarbete med Bergman dittills var i den lilla men oerhört minnesvärda rollen som Peter i Scener ur ett äktenskap. Senare skulle han spela bärande roller i ett par av Bergmans sista scenföreställningar, Spöksonaten och Gengångare.

Jarl Kulle hade gjort två oförglömliga insatser i Bergmanrelaterade verk: som Greve Malcolm i Sommarnattens leende och dessutom som doktor Farell i Alf Sjöbergs Sista paret ut efter manus av Bergman. I rollen som den frejdige Gustaf Adolf Ekdahl var han i sitt esse, så pass att många recensioner kallade den hans livs roll. Den ledde också till en förnyad teaterkarriär, med huvudroller i inte minst bergmanuppsättningar av till exempel Kung Lear och Lång dags färd mot natt. Hans bror Carl spelades av Börje Ahlstedt, vars samarbete med Bergman hade varit ganska blygsamt dessförinnan. (En roll i TV-filmen Reservatet som Bergman enbart skrev manus till; ett par mindre teaterroller.) Nu intensifierades det emellertid. Han skulle senare göra samma roll som morbror Carl i såväl Den goda viljan, Söndagsbarn och Larmar och gör sig till, samt spela den största rollen i Saraband. Bergmans nära vän och överlägset mest anlitade skådespelare Erland Josephson (tjugo roller för teatern sedan 1940 och femton för filmen) spelade Isak Jacobi, en större biroll.

En av svensk film- och teaterhistorias "grand old ladies", Gunn Wållgren, spelade Helena Ekdahl. Hon hade bara arbetat med Bergman en gång tidigare (om man bortser från hennes roll i Gustaf Molanders filmatisering av Bergmans Kvinna utan ansikte) och det så tidigt som 1947, då hon hade rollen som Kerstin i hans uppsättning av Leka med elden för Radioteatern. Hon var svårt sjuk under inspelningen, med ständig värk. "Ändå", berömde Bergman, "anförde hon leende och pigg långdansen genom studiolägenheten, omtagning efter omtagning." Även Gunnar Björnstrand, som hade en minimal roll, var sjuklig med en begynnande demens. Han hade stora problem med att minnas sina repliker. När han till sist lyckades framstår hans lilla rollprestation som spiran på ett monument av ett långt gemensamt yrkesliv: "Samarbetet med Gunnar var en av mitt livs stora upplevelser", har Bergman sagt.


Kostymuppsättningen var Marik Vos största någonsin med 250 dräkter till skådespelarna och över 1.000 till statisterna. Hon värdesätter högt Bergmans engagemang; alla tygbitar provfilmades eftersom färg och material beter sig annorlunda i bild än i handen, och regissören tröttnade aldrig på att se alla dessa filmsnuttar. Tvärtom blev han ilsken när de hade missat att visa honom Emilies morgonrock. "Kostymen är skådespelarens andra hud" hade Bergman förmanat Vos. Kostymerna i Fanny och Alexander skulle senare belönas med en Oscar.

Ett annat vittnesbörd om Bergmans sinne för detaljer under inspelningen är när en rekvisitör kom fram med en antik frukostkopp och Bergman belönade initiativet med ett entusiastiskt utrop: "Ja, men den är ju stilig, den är ju dramatisk också - skitsnygg!" 

Sammanfattningsvis var inspelningen oerhört krävande, för sin regissör men också för hela teamet. Ändå verkar ingen minnas den med något annat än glädje. Ett perspektiv på inspelningen kan man följa i Bergmans små daterade anteckningar på ett par sidor av manuskriptet. Här finns i kortformat hans egna upplevelser från inspelningen, dess med- och motgångar:

Gud, måtte jag inte förlora min glädje. (3 okt.)

Nu vill jag verkligen stå under beskydd av goda makter om det är meningen att jag ska genomföra min sak." (15 nov)

Natten till fredagen den 27 nov: vaknar halv två ur en mkt djup och obehaglig sömn och vet ej var jag befinner mig. Får plötsliga känslor av infektion. Obarmhärtig och total ångest. Hur skydda sig mot detta förfärliga! Som nästan kväver mig. Gode Gud rädda mitt förstånd.

(Ingen eller ringa verklighetsbakgrund!)

Modig och glad. (Lördagen 19.12.81 kl 13.50)

Måtte jag nu klara mig igenom. Måtte jag få kraft och glädje. (torsdag 7 januari efter förfärlig natt)

En jävla jävla influensa (7 jan. - 21 jan) och andra besvär.

Jobbet roligt igen lusten tillbaka! (7 feb)

22 feb - 28 feb. En satans jävla helvetes förbannad skitförkylning som försöker knäcka resterna av Bergman. Detta ska inte lyckas. Det har jag givit mig fan.

Plan:

82 Göra färdig F o A (Hustruskolan, Julie) Det får banne mig räcka

83 på våren: Don Juan Salzburg. (Efter repetitionen)

83 på hösten: Dramaten

84 på våren: Dramaten. Etc.

Sönd. 7.2.82. under infl. av gott humör

16 mars. Hade storartad plan på nytt slut men kunde inte få nån fason på den så jag fick överge projektet. Lättnad och saknad.

Inspelningen avslutad månd. 22.3.82 kl 16.05 Så var det alltså!?

I ett pressmeddelande inför lanseringen av filmen gjorde Bergman följande uttalande: "Efter Fanny och Alexander blir det ingen mer långfilm för mig. Roligare kan det aldrig bli, inte jobbigare heller. Fanny och Alexander är som en summering av hela mitt liv som filmskapare. Långfilm är ett arbete för unga människor, både fysiskt och psykiskt." 

Efterspel

Efter inspelningen var det dags att gå igenom materialet som bestod av drygt tjugofem timmar film som skulle klippas ned först till fem avsnitt för TV, sedan till en biografversion på maximalt 150 minuter. Den 31 mars 1982 skriver Bergman i arbetsboken: "Börjar äntligen se materialet. Första dagen satt vi fyra timmar. Resultatet var sannerligen blandade kantareller. Till dels blev jag ganska chockad. Det som jag trodde bra var dåligt, ojämnt, bedrövligt. Annat var väl ganska hyggligt. Men ingenting utom Gunn Wållgren var riktigt bra."

När Bergman och klipparen Sylvia Ingemarsson sett igenom alltihop går de igenom de tjugofem timmarna igen och det börjar kännas bättre. TV-versionen landade så småningom på över fem timmar, 326 minuter. Så var det dags för biografversionen.


I Bilder skriver Bergman:

Tanken var att vi raskt och på några dagar skulle ge bioversionen den design som jag hade planerat. Jag var ganska klar över vad jag skulle lyfta ut och hade som målsättning att hamna kring två och en halv timme. Vi utförde snabbt vår plan. När vi var färdiga upptäckte vi till vår förskräckelse att jag satt med en film som var nästan fyra timmar lång. Det var en chock, eftersom jag alltid berömt mig av att vara utrustad med ett gott sinne för tid och timing. Det fanns ingenting annat att göra än att börja om från början. Det var utomordentligt besvärande, eftersom jag nu var tvungen att skära i filmens livsnerver. Jag visste att jag försämrade mitt verk med varje klipp. Till slut hamnade vi på en kompromiss som blev tre timmar och åtta minuter.

Detta skrevs sju–åtta år efter det att filmen färdigställts. Han hävdade då också att det var TV-versionen han verkligen kunde stå för; bioversionen blev ett fragment, om också av tvingande skäl.

Inspelningen filmades av Arne Carlsson. Av detta bakommaterial sammanställde han och Bergman Dokument Fanny och Alexander. 


I april 1984 tilldelades Fanny och Alexander fyra Oscars av den amerikanska filmakademien för bästa utländska film, bästa foto (Sven Nykvist), bästa scenografi (Anna Asp) och bästa kostymdesign (Marik Vos). Bergmans hustru Ingrid tog emot priset och enligt Nykvist var hon oerhört angelägen om att få träffa Gregory Peck under galan.

Fanny och Alexander markerar början på en ny era i Bergmans konstnärskap. Visserligen lämnade han inte filmarbetet helt, men koncentrerade sig ändå på sitt skrivande, där han en gång också började. Också tematiskt kom Fanny och Alexander att bli den första delen i en ständigt pågående familjekrönika som med tiden fick nästan episka mått. Några år efter filmens premiär gjorde han en kortfilm för TV kallad Karins ansikte, som byggde på fotografier av hans mor.

Samtidigt skriver han på sin självbiografi Laterna Magica och den följs 1991 av boken om hans föräldrars äktenskap Den goda viljan (även TV-filmatiserad). Redan året därpå kom en ny film efter manus av Bergman, den här gången om förhållandet mellan Bergman som pojke och hans far. Regissör till Söndagsbarn var Bergmans son Daniel Bergman; Söndagsbarn gavs ut i bokform först efter filmen, 1993. Några år senare kom både roman- och TV-versionen av Enskilda samtal, som liksom Karins ansikte handlade om hans mor.

När det 1999 meddelades att Liv Ullmann skulle regissera TV-filmen Trolösa efter Bergmans manus (också den publicerad som bok) kände Bergman sig också föranledd att på presskonferensen understryka att den inte handlade om "mina föräldrar, mostrar och fastrar". Nu handlade det i stället om honom själv.