Passion för 3D

Att Martin Scorsese blivit 3D-frälst har väl inte undgått många, men i sitt senaste uttalande var han mer specifik. Och även fast det skedde för en dryg månad sedan, förstår jag ännu inte vad karln menar. Det vill säga, att han gillar 3D förstår jag, likt en oljemålare som visar sig lika begåvad med marmor och övergår till skulpturgenren. Det jag inte begriper återkommer jag till strax.

Hugo-regissörens kärlek till teknologin och estetiken är så djup (och, vill man tillägga, ny – det finns något ganska stjärnögt nyförälskat över resonemanget) att han gärna skulle ha sett att i princip alla hans filmer gjorts i 3D.

Och det är klart, Travis Bickles ”You talkin’ to me?”:

Jake LaMottas slagserier:

eller Edwin S. Porter-parafrasen i Maffiabröder:

hade kanske fått ytterligare schvung i relief.

Däremot var Scorsese bestämd med att varken Mean Streets – Dödspolarna eller New York, New York skulle passa i 3D. Men varför inte? Dessa två filmer hyllar mer än de flesta regissörens hemstad, som  ju i sig är en av världens mest tredimensionella platser. (Alla New York-resenärer kan väl enas om att en storögd Manhattan-promenad känns som att kika genom ett stereoskop.) Så jag för min del tror det kunde ha varit ganska fint att se Johnny Boy kuta omkring på Lower East Side i 3D.

Nu vill jag, for the record, slå fast att jag inte vill att någon av dessa filmer skulle vara annorlunda än de är (eller ja, Kundun kunde Scorsese få göra vad han ville med). Inga jämförelser i övrigt, men skulle Michelangelo ha fått för sig att göra om sin fresk Yttersta domen till en skulptur, även fast han var rätt duktig med mejseln också?

Nåja, jag unnar gärna Scorsese hans fantasier. Men nu kommer jag till saken. Han nämnde också andra filmer än sina egna som han menade skulle ha passat fint i 3D. Då nämner han två (2) som han gärna sett i stereoskopisk försköning: Jeff Nichols Cannes-tävlande Mud, samt Ingmar Bergmans En passion. Dessa två, av alla tänkbara kandidater genom filmhistorien. Mud har jag inte sett och har inga synpunkter på. Men En passion! Det sjunde inseglet hade jag förstått, men denna, Bergmans kanske mest medvetet platta film! Och med minst lika många närbilder som i Persona, ett bildutsnitt som sällan gör skådespelaren rättvisa i 3D (lex Avatar – se ovan).

Var finns 3D-potentialen i En passion? Inte här väl?

Eller här?

Och knappast här heller.

Någon som vet?

Svar till Sömnlös.