Persona
Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra.
”Jag upplever idag att jag i Persona - och senare i Viskningar och rop - kommit så långt jag kan komma. Att jag i frihet rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram.”Ingmar Bergman i Bilder
Om filmen
Årsskiftet 1962-1963 blev Ingmar Bergman chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det skulle visa sig vara ett krävande arbete: hela verksamheten skulle omorganiseras, det var "en olöslig och ofattbart kaotisk situation." Mot bättre vetande drog han inte ned på sitt filmarbete, vilket krävde sin tribut: dubbelsidig lunginflammation och akut penicillinförgiftning. Slutligen blev han på våren 1965 inskriven på Sophiahemmet där han började skriva på Persona, "mest för att öva handen."
Fysiskt och psykiskt ett vrak började han grubbla över konstens roll i allmänhet och sitt eget arbete i synnerhet. I Bilder berättar Bergman:
"Det handlade inte om någon aversion mot min yrkesutövning. Trots att jag är en neurotisk mänska har min relation till yrkesutövningen alltid varit häpnadsväckande oneurotisk. Jag har haft en förmåga att spänna dämonerna framför stridsvagnen. De har tvingats göra nytta. Samtidigt som de i enrum har ägnat sig åt att plåga och genera mig. Loppcirkusens direktör låter som bekant artisterna suga hans blod."
Under samma tid tilldelades han Erasmuspriset (delat med Charlie Chaplin). Förhindrad att själv ta emot priset skrev han ett essäistiskt formulerat tacktal som lästes upp i Amsterdam av SF:s VD Kenne Fant. Essän, med titeln Ormskinnet, sammanfattade grubblerierna under sjukhusvistelsen liksom den sammanfattar Bergmans förhållande till konsten i stort. Persona kom på många sätt att bli en illustration till essän (om det inte är tvärtom), så att Ormskinnet publicerades som förord till den amerikanska utgivningen av Personas manuskript är följdriktigt.
Den första anteckningen till det som skulle bli Persona skrevs den 12 april 1965 :
Tyngd och sorg och gråt - som växlar till häftiga glädjeutbrott. En händernas känslighet. Den breda pannan, strängheten, ögonen utforskar den [oläsligt] barnslighet.
Vad är det nu jag vill med det här, jo jag vill börja från början. Inte hitta på inte hetsa upp inte krångla till utan börja från början med mitt nya - om jag har något. Hon har alltså varit skådespelerska – det får man kanske kosta på sig? Och så tystnade hon. Ingenting märkvärdigt med det.
Dessa tidiga anteckningar ger en enastående sammanfattning av filmen. Persona har ofta betraktats som en vändpunkt i Bergmans arbete och ansetts markera just en ny början, precis som han föresatt sig. Sedan verkar skrivandet ha gått fort. Några sidor längre fram i arbetsboken kommer för filmen viktiga ord som "Tala med varandra", "Erotik", "Vittnesmål", "Fysionomiska studier", med mera. Här finns även redan en nyckelscen: ”Vad tjänar det till att vara konstnär. Syster Alma håller ett glödande försvarstal för detta och får sedan igen orden hon sagt.”
Och så en marginalanteckning av en manusförfattare som redan kan kosta på sig att raljera över sitt arbete: "Den ena upp den andra ner och så var det inge mer".
De två kvinnorna i Persona har ibland tolkats som en och samma (liksom för övrigt systrarna i såväl Tystnaden som Viskningar och rop). Det är en analys som har fog för sig, åtminstone om man skall tro upphovsmannens intentioner: "Kan man göra det här till ett inre förlopp? Jag menar antyda att det här är en tonsättning av olika stämmor i samma själs concerto grosso?"
De musikaliska liknelserna har ofta återkommit när Bergman beskrivit filmen. Senare skulle han kalla filmen för en sonat för de två instrumenten Andersson och Ullmann. På frågan om sonaten skulle gå i dur eller moll svarade han att den blir varken eller, "som modern musik!"
"Handövningarna" började alltså ge visst resultat och det skulle nog kunna bli en film trots allt. Bergman funderade på rollbesättningen och kommer fram till att huvudpersonerna skulle göras av Bibi Andersson och den lovordade unga norska aktrisen Liv Ullmann. Han hade aldrig sett henne agera, men när han en gång hade varit hemma hos Gunnel Lindblom och tittat på diabilder hade en bild flimrat förbi från inspelningen av filmen Kort är sommaren (Bjarne Henning-Jensen,1962), där Andersson och Ullmann bägge medverkade. Han slogs av hur lika de var, vilket lär ha varit ursprungsidén till Persona.
Senare skulle han få frågan hur han kunde vara så säker på att Liv Ullmann skulle klara en så stor roll efter att egentligen bara ha träffat henne på gatan: "Det var jag inte alls säker på. Jag bara trodde det."
Till sjukbädden får han besök av Kenne Fant och tillsammans lämnar de Sophiahemmet för en tur till Djurgården. " 'Hör du, du?, sade Bergman, 'kunde du tänka dig att hålla undan litet personal åt mig i slutet av juli, och att vi tog och engagerade Liv Ullmann och Bibi Andersson och att du kunde lägga ut de pengarna och sen eventuellt debitera över kostnaderna på nästa film om det inte blir någon film'."
Kenne Fants rimliga fråga efter denna begäran var vad filmen skulle handla om och Bergman svarade: "Ja, det handlar om en som snackar och en som tiger och så jämför de händer och så blandar de ihop sig med varandra. 'Jaha', sa Kenne. Jag sa: 'Det blir en väldigt liten film så den kan nog bli hemskt billig.' Kenne ställde upp helhjärtat. Det ska jag aldrig glömma."
Fants godvillighet att finansiera ett så riskabelt projekt bör dock ses i ljuset av att den ett par år gamla Tystnaden blev en enorm kassasuccé, till och med SF:s största någonsin. I det perspektivet är generositeten lättare att förstå.
Det färdiga manuskriptet är inte helt olikt de spridda anteckningarna i arbetsboken men även om texten kan se ut som en improvisationsövning är den "ytterligt noggrant planerad." Inte desto mindre inleds manuset med en sorts brasklapp om att mycket av filmen kommer att växa fram under inspelningen.
Inspirationskällor
Om den berömda prologen till filmen har Bergman sagt att han ville göra den till en bilddikt. I Bilder skriver han:
"Då tänkte jag efter vad som var viktigt och började med den där projektorn och lusten att sätta projektorn i rörelse. Men när projektorn väl hade kommit i gång så fanns det bara gamla idéer kvar, som spindeln och Guds lamm och sådana där tråkigheter. Min tillvaro bestod av döda människor och tegelväggar och några trista parkträd just då."
Den allra första bilden kom för honom tidigt; i arbetsboken skriver han att han föreställer sig en vit urtvättad filmremsa: "Den löper genom projektorn och så småningom avtecknar sig ord på ljudbandet (som kanske löper en bit in). Så småningom just det ord som jag föreställer mig. Så ett ansikte som skymtar nästan upplöst av allt det vita. Det är Almas ansikte. Fru Voglers."
Formuleringarna i detta tidiga utkast skiljer sig inte mycket från det färdiga manuskriptet: "Jag föreställer mig den genomskinliga filmremsan rusande genom projektorn. Rentvättad från tecken och fotografiska bilder ger den ett flimrande återljus från duken."
Bergman har många gånger, särskilt under 60- och 70-talen, blivit anklagad för att vara världsfrånvänd. Inte minst ansågs hans ovilja att ge sig in i debatten om Vietnamkriget som ett implicit ställningstagande för USA. I Persona kan man dock se en första glimt av en politisk situation utanför Bergmans egna universum. I filmen förekommer ett par bilder som Elisabet Vogler reagerar starkt på; ett fotografi av en pojke i Warszawaghettot under andra världskriget och TV-bilder på en av de vietnamesiska munkar som brände sig till döds i protest mot kriget. I arbetsboken skriver han:
"Min konst kan inte smälta, förvandla eller glömma den där pojken på fotografiet. Inte heller mannen som brinner för sin tro. Jag är oförmögen att fatta de stora katastroferna. De lämnar mitt sinne orörligt. Möjligen kan jag läsa om dessa förfärligheter med en sorts lystnad - en fasans pornografi. Men jag kommer aldrig förbi de där bilderna. De förvandlar min konst till konster, någonting likgiltigt, vad som helst."
I övrigt har i synnerhet August Strindbergs enaktspjäs Den starkare med två rollfigurer där en talar och en tiger, setts som en viktig inspirationskälla. Men även återigen, liksom för Smultronstället nästan ett decennium tidigare, samme författares Ett drömspel (en pjäs som Bergman satt upp för TV 1963 och senare för scen 1970, 1977 och 1986). Pjäsens fria struktur, där "tid och rum icke existera", har ofta angivits som en förebild för Personas drömlika form.
Inspelningen
Dagarna före inspelningsstart hölls en presskonferens med en uppslutning som enligt en rapportör i vanliga fall bara tillkommer kungligheter och högre statsmän.
Efter att ha förvissat sig om att alla hör bra, går Bergman fram till en grön griffeltavla och skriver: PERSONA. 'Vet ni vad det här är för något då?' Det visste inte pressuppbådet. 'Ni förstår', fortsatte Bergman, 'filmen kan ha inget namn alls. Först föreslog jag Kenne Fant (på SF titeln – Kinematografi' – men då blev Kenne lessen. 'Läskigt namn', tyckte Kenne. Då hittade jag på den här filmtiteln, 'Persona'. 'Alla namn är bättre än kinematografi', sa Kenne och godtog förslaget." Därefter förklarar Bergman att 'Persona' är det latinska namnet för den ansiktsmask som bars av antika skådespelare. "Det är en rolig titel, ett bra, adekvat namn. Filmen ska handla om människors masker och attityder. För övrigt nämnde Bergman att filmen blir i svartvitt och i vanligt format, – som jag tycker är vackrast.
Inspelningen ägde mestadels rum på Fårö men man började med ateljétagningarna i Filmstaden, som inleddes den 19 juli 1965. "Första dagarna var fasansfulla. Jag kände bara att det här klarar jag inte, och det gick dag efter dag och vi fick bara dåliga resultat, urjävliga resultat hela tiden, och Bibi var arg och Liv var nervös och jag var förstenad av trötthet." När de väl kom till Fårö förbättrades emellertid stämningen betydligt och arbetet gick lättare framåt.
Sven Nykvist ställdes inför nya utmaningar. Bland annat var prologens närbild på en gammaldags filmprojektor med kolstavar som möttes ingen enkel sak. Medan Nykvist fotograferade Mai Zetterlings Älskande par arbetade han på lediga stunder med denna sekvens: "ateljéchefen var irriterad över att jag gjorde slut på så mycket råfilm utanför den reguljära budgeten - innan inspelningen börjat."
Redan under Jungfrukällan hade Nykvist och Bergman kommit fram till att halvbilder var 'tråkiga och onödiga', men få filmer är så bildmässigt radikala som Persona: några få vida helbilder, knappt några halvbilder och mest av allt långa, intensiva närbilder. Kanske var det också efter Persona som Nykvists stil som fotograf gav upphov till begreppet 'nykvistare' som sammanfattas i 'två ansikten och en tekopp'.
Bibi Andersson hade spelat med i de flesta av Bergmans filmer sedan Sommarnattens leende. Ett undantag var den så kallade 'trilogin' (Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden). Hennes roller var viktiga men förhållandevis små. Persona skulle bli hennes tour de force. Vid något tillfälle har Bergman beskrivit Anderssons skådespelarkonst som att hon måste tro på det hon spelar för att kunna agera. Det låter som en begränsning, men Bergman tycks se det som ett tecken på integritet. Ett exempel i Persona är Almas berömda monolog om en sexorgie hon upplevt tillsammans med en annan kvinna och ett par unga pojkar. Bergman ville stryka scenen under inspelningen; kanske uppfattade han den som för grov. Andersson insisterade på att de skulle ta den:
"Jag sa: ’Låt mig ta den, bara jag får ändra några ord som ingen kvinna skulle säga. Den är skriven av en man och man märker att det är en man. Låt mig ändra några saker.’ Han sa: ’Gör vad du vill med den. Vi spelar in den och så ser vi den tillsammans."
Inspelningen var en genant upplevelse men Bergman gillade resultatet. Sånär som på en sak: "Det är något fel på ljudet", påstod han, och ville att Andersson skulle eftersynkronisera monologen, ensam i mixningsstudion. Ljudproblemen var antagligen en bortförklaring. Hon hade talat i en hög, flickaktig ton och varit nöjd med det, men när hon dubbade scenen helt ensam läste hon med en lägre röst, något som hon bara vågade göra nu när ingen såg henne eller lyssnade. Senare skulle hon tycka att scenens intima kvaliteter i mycket kom sig av detta arrangemang.
För Ullmann, några år yngre än Andersson, var detta som sagt hennes första Bergmanfilm. Det skulle inte bli hennes sista; hon skulle spela nio huvudroller fram till Höstsonaten. Den i stort sett stumma rollen som Elisabet var också starten till en framgångsrik internationell karriär.
Filmens överlägset mest kända bild är den av ett märkligt ansikte, som består av halva Anderssons och halva Ullmanns. Enligt Bergman så har de flesta människor "en mer eller mindre fördelaktig ansiktssida", och de två bilderna som han och Nykvist kopplade ihop "visade deras respektive fulsidor." När filmen kom från laboratoriet bad han skådespelarna komma till klipprummet. "Bibi ropar häpet: Men Liv vad du ser konstig ut! Och Liv säger: Men det är ju du, Bibi och du ser väldigt underlig ut! De förnekade spontant sin egen mindre fördelaktiga ansiktshalva."
Inspelningsledare och fotograf till en rad fantastiska stillbilder från inspelningen var Bo Arne Vibenius. Han skulle senare regissera den i Sverige totalförbjudna Thriller – en grym film, som kom att bli en viktig inspirationskälla för Quentin Tarantinos Kill Bill.
Originalmusiken skrevs av kompositören Lars Johan Werle, mest känd för musikdramatiska verk som Drömmen om Thérese (1964) och Resan (1970). Han hade emellertid skrivit filmmusik förut, bland annat till Alf Sjöbergs Ön. Tidigare hade han komponerat musiken till Sjöbergs Dramatenuppsättning av Euripides Hippolytos (1965), och det var så han och teaterchefen Bergman träffades. Bergmans beställning var tydligt specificerad; han visste vad han ville ha. Denna kringskurna konstnärliga frihet var emellertid ingenting som störde Werle, tvärtom uttryckte han sin glädje över samarbetet och upplevde inte anvisningarna som hämmande.
Efterspel
Inspelningen avslutades den 15 september 1965. Den 16 september skriver Bergman en dagboksanteckning om att nu när filmen är färdiginspelad och Bibi åker till Amerika, Sven till Zürich och Liv till Oslo blir han ensam kvar, deprimerad och med ett plågsamt självmedlidande. "På måndag börjar den oändliga följetongen på Dramaten. Hur ska jag gitta." Några månader efteråt skulle han säga upp sig som teaterchef.
Persona hade premiär på Spegeln den 18 oktober 1966. Klipparen Ulla Ryghe har berättat att den berömda scenen där filmen brinner upp, ofta tolkad som att själva celluloiden inte förmår uthärda den starka spänningen mellan de två rollfigurerna, vållade vissa problem vid de första visningarna. Efter att flera maskinister hade stoppat filmen fick filmaskarna förses med röda lappar om att filmen inte fattar eld, även om det ser ut så.
Stockholmspressen var respektfull, ofta hyllande, men nästan alltid frågande inför en film, vars eventuella symboliska eller annan innebörd förblir höljd i dunkel. Dagens Nyheters Mauritz Edströms långa recension (i stort sett alla recensionerna var för övrigt ovanligt långa) hade rubriken 'Bergmans seger över tystnaden' (med en sannolik anspelning på den tidigare Tystnaden, samtidigt som det rör sig om en analys som många senare uttolkare har repriserat):
"Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."
Edströms formuleringar har en nästan kuslig precision. Han hade knappast kunnat veta, att Bergman i sin arbetsbok den 24 juli 1964 - till och med strax före han började skriva på Persona - skrev nästan exakt samma sak: "Också om bönen bara är ett rop ut i en öde rymd ska vi inte avstå från detta rop."
Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz, som ömsom sågat Bergman jäms med fotknölarna (hans recension av Sommarnattens leende är legendarisk), ömsom hyllat honom, skrev en vass men rolig betraktelse över filmens mottagande under rubriken 'Person(a)kult': "Helgonglorian trycktes ner i nivå med svettremmen på den världsberömda filmskaparbaskern. SF-direktören Kenne Fant kan återigen med idealitetens darr säga att det är en stor ära att förlora pengar på en sådan film som 'Persona'. Det sa han om kasasuccén 'Tystnaden'."
I Frankrike, det land där Bergman i slutet av 50-talet skördat sina första stora framgångar, hade hans stjärna dalat under 60-talet, men Persona gav honom återupprättelse. Cahiers du cinéma kallade Persona hans vackraste film och en dagstidning menade att filmkonsten efter sextio år nu funnit sin mest lovande form. I USA blev mottagande blandat, där Susan Sontags berömda essä i (visserligen brittiska) Sight & Sound är ett exempel på hyllning, medan den korta recensionen i Films in Review stod för motsatsen: "en film om lesbianer och lesbianism".
Om Smultronstället är Bergmans mest plagierade film, Det sjunde inseglet den mest parodierade, så är Persona den mest omskrivna. Åtminstone har ingen annan enskild Bergmanfilm genererat en så omfattande kritisk och akademisk uppmärksamhet. Det senaste alstret i genren är en antologi redigerad av Lloyd Michaels i serien Cambridge film handbooks, kort och gott kallad Ingmar Bergman's Persona. Persona är av många ansedd som Bergmans viktigaste film, också av honom själv. I Bilder skriver han:
Jag har någon gång sagt att Persona räddade mitt liv. Det är ingen överdrift. Om jag inte hade orkat, hade jag sannolikt varit utslagen. Det var betydelsefullt att jag för första gången inte brydde mig om ifall resultatet skulle bli publikt eller inte. Begriplighetsevangeliet som jag fått mig itutat ända sedan jag svettades som manuskriptneger på Svensk Filmindustri fick äntligen gå till helvete. (Där det hör hemma!)
Jag upplever idag att jag i Persona – och senare i Viskningar och rop – kommit så långt jag kan komma. Att jag i frihet rör vid ordlösa hemligheter som bara cinematografin kan lyfta fram.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Ingmar Bergman, Bilder.
- Maaret Koskinen, Spel och speglingar: en studie i Ingmar Bergmans filmiska estetik, (Stockholm: Univ., cop. 1993).
- Ingmar Bergman's Persona, red. Lloyd Michaels, (Cambridge/New York: Cambridge University Press, 2000).
- "Möte med mästaren", Stockholmstidningen, 16 juli 1965.
- ”Person(a)kult”, Dagens Nyheter, 23 oktober 1966.
- "Werle-musik i ’Persona’: ’Anvisningar hämmar ej’", Svenska Dagbladet, 21 oktober 1965.
- "Dialogue on Film: Bibi Andersson", American Film, mars 1977.
- Svensk filmdatabas.
- Maaret Koskinen, Spel och speglingar: en studie i Ingmar Bergmans filmiska estetik, (Stockholm: Univ., cop. 1993).
- Svensk filmdatabas.
Alla recensioner i Stockholmspressen flödade av lovord över filmen. Många recensenter skrev att mycket i filmen visserligen var oklart för dem, men de beundrade reservationslöst den suveräna skicklighet, klarhet och enkelhet med vilken stoffets förtätning genomförts och situationerna gestaltats. Recensionerna var genomgående mycket långa och i ett fall, Aftonbladet, hade recensionen placerats på tidningens kultursida.
I Dagens Nyheter sattes rubriken "Bergmans seger över tystnaden" över Mauritz Edströms recension. Rubriken speglar på ett adekvat sätt recensentens genomgående reaktion inför filmen, inte minst i erinran om Bergmans tidigare film Tystnaden. Liksom övriga recensenter går Edström mer in på analys än direkt recension av Bergmans film:
Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan.
I sina senare filmer har Bergman, för att använda hans eget ord, utfört en rad långtgående reduceringar, både på det formella planet och i sin livsåskådningskamp. Aldrig har han nått så långt på den vägen som i 'Persona'. Med den för ögonen kan till och med bottenskrapningen i 'Tystnaden' kännas som ett bländverk. Här fullföljer han linjen från kammarspelen – och man häpnar över hans förmåga att kunna driva krympningen av spelrummet vidare.
'Persona' är ett spel med bara fyra personer. Två finns endast i marginalen. [...] Och av de två återstående är det bara en som talar. [...]
Den verklighet Ingmar Bergman skapar i "Persona" rör sig om konstnärens förhållande till sin konst, hans äckel över att vara som en vampyr på livet, hans tvivel på sin förmåga att nå fram. Bergman gestaltar en misstro mot språket, ordet och bilden. Men det är inte endast konstnären det gäller; filmen sträcker sig vidare. Det är om en nästan outhärdlig upplevelse av vår ensamhet, vårt främlingskap, den handlar. Vår oförmåga att nå varann. Här kan ännu skymta tanken på en tro och en hängivenhet för en uppgift som en utväg att leva. Här kan de oerhörda sanningskraven ett ögonblick sättas i fråga: Kan vi alls leva utan att pruta på dem och acceptera våra lögner och undanflykter?
Men det finns inga lösningar – alla alternativ är prövade. "Persona" handlar om vad som återstår: att uppgå i en annan människa. [...]
Kraftmätningen mellan de båda kvinnorna är filmens handling. Denna konfrontation urladdar Bergman i en svit oerhört komprimerade scener fram till de ögonblick då illusionen om att vara någon och äga en identitet brister som en bubbla.
I fortsättningen talar Edström om "filmens oerhörda suggestioner" och skriver:
'Persona' rymmer en förtvivlan, en skräck som är alltför stor för att namnges. Den lever innanför orden och bortom bilderna.
[...] Det problematiska glappet mellan symbol och realism, som man stundom upplevt hos Bergman, har ersatts av en rad strängt konkreta situationer. Alla symboler har fallit bort – filmen är en bild som man tar till sig odelad. Och aldrig har Bergman talat med sådan enkelhet, så obeslöjat och direkt som här. Han rör sig med en frihet som är större än någonsin, vänder sig direkt mot kameran, frågar efter inga filmiska konventioner. Han har alltid hyllat närbilden – här går han ännu närmare. Han fotograferar kropparna mot varann skulpturalt; de blir delar av varann långt innan personlighetsförblandningen skett. Till slut upplever man dem inte ens som kroppar, utan som bilder av själstillstånd. Filmen blir i varje ögonblick sin egen verklighet, där Liv Ullmanns och – framför allt – Bibi Anderssons utomordentliga spel upphör att vara spel. Rollen och masken är vad som är.
[...] "Persona" är en av Ingmar Bergmans största filmer, hans seger över tystnaden. Den är svart och svår – det enda Alma får Elisabeth att säga är "ingenting". Men ur mörkret talar Bergman med en mångtydlighet som aldrig förut, och man känner en stor tröst. Det är filmens hemlighet.
Jurgen Schildt inleder sin långa analys på Aftonbladets kultursida med att kalla Persona för Ingmar Bergmans "mest upprivna film, en överraskning som [...] innebär på en gång kontinuitet och stilistisk förnyelse".
I fortsättningen skriver han bland annat:
Formellt innebär 'Persona' [...] en kännbar förnyelse. Det är som om Bergman sparkat undan snyggheten, denna polityr som emellanåt gett också hans häftigaste uppgörelser ett drag av estetisk balans och självdisciplin. Med dödsförakt förirrar han sig in i det dunkel där mysterierna frodas, och hans stil har fogat sig därefter. Det är hans mest experimentella film, hans mest sprängda och kaotiska och upprivna. Den har en konstnärlig rikedom vars medel och förledande mångfald aldrig lurar honom att tappa målet ur sikte. Resultatet är för det mesta imponerande; jag kunde tillfoga skakande. [...]
Årets Bergman är, allt sammantaget, en film som kommer att utsättas för många synsätt, många varierande tolkningar, många andra förslag. Jag står oklar inför flera av dess innebörder. Men i ett avseende finns ingen tvekan kvar: det är ett våldsamt personligt utropstecken. Det är en film som inte kunde ha gjorts av någon annan.
Lasse Bergström jämför också Persona med Tystnaden i sin recension i Expressen: "Ingmar Bergman arbetar som filmdiktare allt längre ut i ensamhetens frihet och plåga. Men jämför man hans nya film Persona med Tystnaden kan man finna att plågan fått en ljusare färg och att friheten fungerar som en ny kraftkälla."
I fortsättningen av sin recension har han samma reaktion inför delar av filmen som Jurgen Schildt och säger det i sina formuleringar så här:
Över huvud taget är 'Persona' en svårfångad film: man kan snara en fågel men inte dess flykt. Där finns den nya friheten. Ingmar Bergman har långsamt arbetat sig in i en filmisk kammarspelsform, bort från orkestrering och dramatiskt skönmåleri. Kvar i 'Persona' är ansikten, tystnader och ord och ett hänsynslöst mod att våga lita på att detta fungerar, som liv.
I Svenska Dagbladet skriver Leif Furhammar om filmens olika slag av illusionsbrytande och distanserande inslag som film i filmen och andra meta- eller Verfremdungseffekter:
I 'Persona' manipulerar han med filmresurserna på ett sätt som blir ett manipulerande med oss i salongen. Den rymmer mängder av illusionsbrytande grepp och ändå är den totalsuggestiv i sin bildverkan, tillräckligt för att man ska söka efter sansade synonymer till hypnotisk. Den växlar ständigt aspekter och utgångspunkter, temata vävs in i varandra, byter plats, vänds ut och in, ändrar förtecken. Som ett musikverk. [...]
Det är ingen film som kan tolkas som ett chiffer med en patentnyckel som hux flux gör filmen läsbar till ett gediget föredrag om Livet – den är förenare från pretentiösa aforismer, teser, visdomsord än någon tidigare Bergmanfilm.
I en ingående analys av filmen i Chaplin skriver Torsten Manns:
Ingmar Bergmans filmer förhåller sig till varandra som Mahlers symfonier; de är skenbart lika och endast variationer på samma temata, de är tillkomna under plågsamma processer, där alla spår av teknik omsorgsfullt undanröjts, deras form har helt och hållet underställts deras innehåll. Det är därför nästan omöjligt – och meningslöst – att fastställa vilken film (symfoni) som är bäst, eftersom alla äger i stort sett samma särdrag och identitet. Mahlers symfonier skildrar subjektiva intrikata själsförlopp – hos Ingmar Bergman igenkänner man i varje ny film honom själv, hans plåga och hans njutning. Det finns knappast någon botten i honom; han behöver bara vidröra materialet så virvlar allting upp igen. [...]
Elisabet Vogler är den mest komplicerade figur som Bergman någonsin skapat; och samtidigt det kanske mest adekvata uttrycket för Ingmar Bergman själv av alla hans 'personae'. [...]
'Persona' är sluten, plågad, nästan masochistisk i sin uppriktighet och sin vånda. Var slutar filmens figurer och var tar konstnären själv vid?
Kommentarer
Maaret Koskinen i Spel och speglingar:
Prologen [...] består av ett slags katalogaria eller sammelsurium av bilder – bokstavligen ett för-spel eller sammanfattande spel före spelet. [...] Många Bergmanforskare har understrukit prologens flytande drömlikhet [...]. Andra forskare har emellertid hävdat att detta collage inte är så sammanhangslöst som det till en förstone kan verka [...] [utan] beskriver den som ett slags 'födelse' eller begynnelse i flera betydelser, dels i biologisk mening: här finns en snabbt förbiflimrande bild av en penis (denna bild är dock bortklippt i främst amerikanska kopior), barnahänder, och ett barn – pojken 'vid rutan' – som vaknar; dels i en filmisk mening: ett slags 'varde ljus', som gradvis formerar sig till urskiljbara bilder. Denna filmiskhet understryks [...] av att Bergman filmen igenom påminner oss om det vita ljus ur vilken filmen föddes. Det sker till exempel efter denna prolog, när 'the film proper' tar vid och Bergman låter berättelsens första bild så att säga karvas fram ur det vita ljus som täcker filmduken: ett abstrakt svart streck i dukens nedre del [...] växer gradvis till [...] en dörr, ur vilken sjuksystern Alma stiger in i filmrummet – och fiktionen.
Ett flertal uttolkare har till och med gått så långt som att hävda att Bergman genom bl a detta ljus i komprimerad form skildrar själva filmhistoriens utveckling. Här ser vi ju först en upp och nedvänd, liten rund tecknad figur som tvättar sig, vilket skulle representera filmen i dess 'primitiva stadium'. (Inte för inte stannar denna lilla filmsnutt till, som om den fastnade i projektorn, ännu inte är riktigt 'färdig'.) Därpå följer "realistiska" filmbilder av barnahänder som tvättar sig, följt lite senare av bilden av en vuxen människas hand. [...] [Prologen] förtätar [...] hela filmens självreflexiva berättelse om en films tillkomst, levnad och död: vi ser den alldeles bokstavligen födas i ljus, växa till sig och senare under sin levnad till och med uppleva ett sammanbrott, innan den slutligen dör, mitt framför våra ögon.
Därmed är vi inne på ytterligare en aspekt av denna prolog: dess karaktär av självcitat. Det Bergman gör är här, enligt ett flertal uttolkare, i själva verket ett slags punktnedslag i sin egen filmproduktion. Sålunda återfinner man inklippta snuttar av stumfilmspastischen ur Fängelse; en bild av en spindel, med referens till 50- och det tidiga 60-talets (spindel)gud, den som Karin tyckte sig se i Såsom i en spegel; bilden av en spik som hamras in i en hand. Och här återvänder [...] Bergman till pojken från Tystnaden. Sammantaget utgör detta bildcollage en komprimerad version inte bara av filmmediets historia utan av Bergmans filmiska 'utvecklingshistoria', fram till det ögonblick som här och nu utspelar sig på filmduken. [...]
Distributionstitlar
Persona (Spanien)
Persona (Västtyskland)
Persona (Frankrike)
Persona (Bulgarien)
Manustitel: Kinematografi
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk): Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (köpvideo): Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 85
Censur: 104.736
Datum: 1966-08-31
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2320 meter
Urpremiär: 1966-10-18, Spegeln, Stockholm, Sverige, 85 minuter
Inspelningsplats
Sverige
Filmstaden, Råsunda
Fårö
Musik
(I urval)
Utdrag ur "Violinkonsert i E-dur" av Johann Sebastian Bach.
Alma: Måste det vara så här? Är det verkligen viktigt att man inte ljuger? Att man talar sanning och att man har äkta tonfall? Kan man leva över huvud taget utan att prata hit och dit, ljuga och svänga sig och komma med undanflykter? Är det inte bättre att man ger sig själv lov att vara slö och slapp, lögnaktig? Man kanske till och med blir lite bättre om man låter sig själva vara som man är?
Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då "klarar henne"?
Alma: Själsligt.
Läkare: Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.
Alma: Ändra sig, ja. Det värsta med mig är att jag är så lat. Och så får jag dåligt samvete för att jag är så lat. Karl-Henrik skäller alltid på mig för att jag inte har några ambitioner, han säger att jag går omkring som en sömngångare. Fast det tycker jag är orättvist. I min examen hade jag bästa betygen i min grupp. Fast antagligen menar han nåt annat.
Alma: Fast jag har en stor beundran för konstnärerna och jag tycker, att konsten har en kolossal betydelse i livet - särskilt för människor, som har det svårt på det ena eller andra sättet.
Alma: Faktum är att jag är en bra lyssnerska. Det är väl konstigt, va? Det är aldrig någon som brytt sig om att lyssna på mig. Som du gör nu, jag menar du lyssnar ju på mig. Jag tror att du är den första människa som lyssnat på mig.
Alma: Plötsligt fick jag se att pojkarna hade kommit närmare oss. De bara stod där och tittade på oss. Då såg jag att de var hemskt unga. Och så den ene av dem, han som var modigast, han kom fram till oss, och så satte han sig på huk bredvid Katarina. Så låtsades han vara upptagen med sin ena fot och började peta sig mellan tårna. Jag kände mig alldeles konstig. Plötsligt hörde jag hur Katarina sa: 'Du, ska du inte komma ett tag?' Så tog hon honom i hand och hjälpte honom av med jeansen och skjortan. Så plötsligt var han ovanpå henne. Hon hjälpte honom tillrätta och höll honom i stjärten. Den andra pojken satt uppe i backen och bara tittade. Jag hörde Katrina viska i örat på honom och skratta. Och jag hade hans ansikte alldeles intill mig. Det var alldeles rött och svullet. Plötsligt så vände jag mig och så sa jag: Du, ska du inte komma till mig också? Katarina sa: Du ska gå till henne nu. Så drog han sig ur henne och så föll han över mig, alldeles hårt. Så tog han tag i mitt ena bröst. Det gjorde så ont. Jag var alldeles färdig på något vis, jag kom nästan med en gång, kan du förstå det?
Alma: Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor.
Alma: Tänk, jag trodde alltid att stora konstnärer upplevde andra människor med en stor medkänsla. Att de var skapade ur ett stort medlidande, och ett behov av att hjälpa. Det var dumt.
Alma: Du har använt mig: till vad vet jag inte men nu behöver du mig inte längre och så kastar du bort mig.
Alma: Doktorn sa att du var mentalt frisk, men jag undrar om inte din galenskap är värre än de värsta. Du spelar frisk, det värsta är att du gör det så bra så att alla tror dig. Alla utom jag, för jag vet hur rutten du är.
Herr Vogler: Vet du, jag har en sån stor ömhet för dig. Den är nästan svår att uthärda. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med min ömhet.
Elisabet: Ingenting.
Texten avslöjar filmens slut.
Filmen har ingen direkt handling. Den skildrar ett tillstånd.
"Persona" betydde i antikens teater den mask, som skådespelaren bar för att ange vem han representerade. I den moderna psykologin har Jung definierat begreppet som "det medvetet artificiella eller maskerade personlighetskomplex som en individ anlägger i avsikt att tjäna som ett skydd, ett försvar, ett bedrägeri mot eller ett försök till anpassning inför omvärlden".
Filmen inleds med ett disharmoniskt bildflöde: Elisabet Voglers son bläddrar i Lermontovs "Vår tids hjälte", bilder ur en film i filmen i, "Fängelse", flimrar förbi liksom andra reminiscenser från tidigare Bergman-filmer som "Tystnaden", medan biografens projektionsapparat slamrar och ljuset flämtar.
Huvudpersonen, skådespelerskan Elisabet Vogler, presenteras.
Efter en föreställning av "Elektra" har hon plötsligt upphört att tala. I övrigt helt frisk har hon valt att gå in i tystnaden. Hon svarar inte på frågor och tilltal. Tystnaden är hennes mask.
Tillsammans med en sköterska, syster Alma, bosätter hon sig i en isolerad stuga på en ö. De två kvinnorna kommer efterhand varandra närmare i olika situationer och konfrontationer. Deras beroende av varandra får egendomliga övertoner. Deras identiteter börjar glida mot och in i varandra.
Växelspelet mellan dem blir ett spel om identiteter. Deras olika melodistämmor spelar kontrapunktiskt mot varandra, flätas samman till en sonat som sedan i sin tur löses upp och glider ut i intet.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi och manus
- Lars-Owe Carlberg, Produktionsledare
- Bo A. Vibenius, Inspelningsledare
- Sven Nykvist, Foto
- Lars Johan Werle, Musik
- Johann Sebastian Bach, Musik
- Ulla Ryghe, Klippning
- Kerstin Berg, Scripta
- Lars Johnsson, B-foto
- Bibi Lindström, Arkitekt
- Karl-Arne Bergman, Rekvisita
- Mago, Kostym
- Börje Lundh, Smink
- Tina Johannsson, Smink
- Lennart Engholm, B-ljud
- Olle Jakobsson, Mixning
- Evald Andersson, Specialeffekter, ljud
- Per-Olof Pettersson, Ljudtekniker
- Anders Bodin, Kameraoperatör
- Lenn Hjortzberg , Regiassistent
- Bibi Andersson, Syster Alma
- Liv Ullmann, Elisabet Vogler
- Margaretha Krook, Läkaren
- Gunnar Björnstrand, Herr Vogler
- Jörgen Lindström, Pojken, Elisabets son