Om Pawlo

Toivo Pawlo föddes i London, Storbritannien, den 25 december 1917. Han hade en del konstnärligt påbrå med fadern George Pawlo, som var operasångare och ingenjör och modern, Eva Pawlo, som var sångpedagog och operettsångerska. Han spelade teater under gymnasietiden vid Norra Latin och gjorde tidigt ett första försök att komma in vid Dramatens elevskola men befanns då vara för ung. Vid sjutton års ålder uppsökte han Gösta Ekman och bad om att få följa med på dennes turné. Ekman anade att här fanns ett skådespelarämne och gav honom chansen med debut i pjäsen Kanske en diktare.

Mellan åren 1936–1939 studerade Pawlo vid Dramatens elevskola varpå han en kort tid engagerades vid Dramaten. Därefter följde arbete vid en lång rad scener såsom 1940–41 vid stadsteatern i Göteborg, 1942 vid Vasateatern i Stockholm, 1943–44 på Dramatikerstudion, folkparksturnéer 1943–1947 med Riksteatern, 1959 i Malmö och vid Stockholms stadsteater från dess start 1960. Slutligen återvände han 1969 till Dramaten.

Under 50-talet tillhörde han Bergmans ensemble på Malmö stadsteater och fick där rejält svängrum för sin särpräglade scenpersonlighet och avmätt distinkta spelstil, inte minst i udda roller med en dragning åt det patologiska. Hans originella replikkonst, pendlande mellan långsamt avsmackande och häfta ordkaskader, kunde väcka irritation men hade i rätt sammanhang en stark verkan. I Malmö hade han för Bergman stor framgång i rollerna som K i Slottet, Sganarelle i Don Juan, titelrollen i Erik XIV, samt som Mefisto i Ur-Faust. Han medverkade även i flera av Bergmans radiopjäser. Under 60-talet var Pawlo även knuten till TV-teaterensemblen. 

Minnestecknarna har gärna talat om hans stora intuition när han sökte sig fram till sina rolltolkningar och hans rika uttrycksregister som spände mellan ytterligheterna: hårdhet och mildhet, sarkasm och ömhet. Därtill kom hans uttrycksfulla röst som gjorde honom till en flitigt anlitad uppläsare. Han gav bland annat röst åt Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton och var berättarrösten i Picassos äventyr som han inledde med meningen "Hej, jag heter Elsa Beskow". 

Hans tidiga filmroller var ofta veka och komplicerat sammansatta ynglingar, bland annat som Raskolnikov i "Hampe" Faustmans version av Brott och straff eller som den unge gymnasisten i melodramat Ungt blod. Senare blev rollerna mer auktoritetsfyllda som polismästaren i Bergmans Ansiktet eller som kriminell öststatsdiplomat i Arne Mattssons Den gula bilen från 1963. På film gjorde han ett trettiotal roller, sällan av större format men alla med säregen pregnans.

Han var knappast den store stjärnskådespelaren som agerade med stora åthävor utan hade mer av innerlighet och eftertänksamhet även om han, som Jan Olof Strandberg framhävde efter hans bortgång, i många roller kunde visa fram den överdådiga komedianten, den översvallande gycklaren med tragiska övertoner. Så framträdde han i paradroller som Onkel Vanja och Galileo Galilei eller som i en av hans sista filmroller, den tragiske fadern i Hallo Baby, för vilken han belönades med en Guldbagge 1976.

Toivo Pawlo var först gift med konstnären Kerstin Hedeby och senare med konstnären Amie Lindahl och är far till skådespelerskan Rebecca Pawlo och Clara Pawlo. Han avled i Stockholm den 14 juni 1979.