Kvinna utan ansikte

Stig Almqvist i Aftontidningen:

Som framställning av människor i exceptionella sinnestillstånd, akut eller kroniskt rubbade, söker Kvinna utan ansikte sin like i hetsig känslighet. Registreringen är blixtsnabb och nervös, och genom Gustaf Molanders märkligt förståelsefulla tolkning av manus tränger Bergmans personlighet – det uppjagade, självförtärande geniet, en gnistrande dynamo, en floretts vinande smidighet, en rispande udd som får blod att sippra i scenerna – en makalös uppvisning av det filmiska blixtangreppets repertoar av stötar – en av dem, och inte den minst förbluffande, är den bizarra galghumor som bryter fram i många repliker, i en filmdialog som Bergman skriver okynnigare och expressivare är någon annan i världen! Och oemotståndliga är storyns arabesker – tänk bara på sotarintermezzot!

V H i Arbetaren:

[...] Mellan det sublima och det löjliga är endast ett steg', lär Napoleon ha sagt när han tågade ut ur Moskva. Aldrig har man sett någon ragla det steget fram och åter så många gånger på två timmar som Ingmar Bergman gör med denna film. Ungefär lika ofta som Alf Kjellin raglar mellan sin ömma hustru, gravallvarliga Anita Björk, och Kvinnan-Ödet med kolossala K och Ö, berusande kättjefullt skrattande Gun Wållgren. Det sublima var i detta fall Gun Wållgren, det löjliga (fast ack så tråkiga) var Anita Björk, ty så besynnerligt står det till att åt det allra allvarligaste skrattar man hjärtlöst, åt det allra högljuddast skrattande blir man djupt allvarlig. Om Ingmar Bergman bara ville inse det, i synnerhet det första! Eller om han åtminstone ville inse att han på inga villkor bör lämna ett manus att filmas av Molander!

C B-n i Dagens Nyheter:

Ingmar Bergmans Kvinna utan ansikte är en diktares verk. Litet ojämnt och ryckigt någon gång, förtjusande omoget ibland, ofta med frågetecken. Men nästan hela tiden inspirerat, gnistrande av ett mycket ungdomligt geni, som fått både teaterns och filmens alla djävlar i blodet. Ingmar Bergman är släkt med både Hjalmar Bergman och Mauritz Stiller. Han är filmens 40-talist – i sin egen generation befinner han sig på samma linje som Lars Ahlin och Stig Dagerman, nämn gärna också Anders Ek i det sammanhanget.

Texten avslöjar filmens slut.

Författaren Ragnar Ekberg sitter i en hotellbar. Hans röst ljuder utanför bild. Han presenterar sig som historiens berättare, och det han vill berätta börjar en kväll, när han sitter i denna bar:

Ragnar får syn på sin vän Martin Grandé. De växlar några ord. Martin bor på hotellet, inte med sin fru Frida utan med Rut Köhler. Strax återvänder han till sitt rum.

En stund senare ser Ragnar Rut lämna hotellet. Han letar upp Martins rum, där han finner Martin påklädd i ett vattenfyllt badkar, färdig att skära pulsådern av sig med en rakkniv. Med ett välriktat, sövande slag förhindrar Ragnar självmordet. Martin förs till sjukhus.

Dagen därpå besöker Ragnar Martin på sjukhuset, men denne vill inte berätta närmare om orsaken till självmordsförsöket.

I sjukhuskorridoren möter Ragnar sedan Rut. Han följer med henne hem. Hon pekar på ett porträtt som hon har målat själv. Det är en bild av djävulen, säger hon.

Martin undrar varför Rut lämnade Martin i går. I stället för att svara berättar hon det hon kallar Sagan om de tre sotarna och vaktparaden:

Rut är ensam i sin mors lägenhet. Hon ska ta ett bad, när det ringer på dörren. Det är huvudpersonen bland sagans sotare, Sam Svensson, trumpetare på fritid. De två samspråkar flirtigt, Rut bjuder på öl och Sam på fribiljetter till en konsert, där han ska medverka som solist. Rut följer med Sam upp på taket. På väg ner igen stannar de på vinden, där de faller i varandras armar.

Berättaren Ragnar säger utanför bild, att det är bäst att ta historien från början:

Martin, Frida och deras son Pil äter en bättre måltid med Martins föräldrar. Ett gräl seglar upp om farföräldrarnas tendens att skämma bort Pil, och Martin lyckas även såra Frida.

Martin tar Pil med sig i bilen för att köpa blommor till försoning. I blomsteraffären ser han för första gången Rut. Hon har just handlat och betraktar honom intresserat. På väg ut bryter hon avsiktligt av en klack -- varpå Martin mycket riktigt beter sig som en väluppfostrad medmänniska och kör henne hem.

Martin studerar vid Stockholms högskola. När han en kväll efter ett sent seminarium ska stiga in i bilen, sitter Rut där och väntar. Hon ber honom komma hem till henne på måndag kväll. Jag kommer inte, svarar han.

Martin beger sig i alla fall hem till Rut, när kvällen är inne. Ragnar står till tjänst med alibi inför Frida. Men det blir inget möte. Ingen öppnar, när Martin knackar på Ruts dörr.

Martin möter Rut på gatan. Jag har sökt dig i tre dagar, säger han. Du ska få träffa mig, svarar hon.

Nästa gång Martin kommer till Ruts dörr blir han insläppt. De ser på varandra med hunger i blicken.

Martin och Ragnar inkallas hastigt. Kom snart tillbaka, jag tänker inte vänta länge, blir Ruts svar på beskedet, och redan under resan till förläggningsorten hoppar Martin av tåget och tar sig tillbaka till Stockholm.

Martin söker genast upp Rut, som tar honom med på den konsert där sotaren Sam spelar trumpetsolo. Efter konserten ordnar Rut snabbt ett hyresrum hos Sam för 75 kronor i månaden. Sam är lätt att övertala. Rut antyder att hon annars kan berätta något för Sams fru.

Ragnar och Frida dricker kaffe på ett konditori. Rut får syn på dem från gatan, kommer in och växlar några ord utan att avslöja sin identitet. Var det hon? frågar Frida när Rut gått. Ja, säger Ragnar. Frida berättar att hon känt igen parfyrmen.

Martins och Ruts vistelse i hyresrummet får ett snabbt slut. De råkar i svartsjukegräl, som övergår i handgripligheter, och blir vräkta. Samtidigt försonas de. Nästa gång slår vi ihjäl varandra, säger Rut.

I nyårsnatten tar de sin tillflykt till ett magasin, där Martin stannar i kylan medan Rut beger sig hem till sin mor och hennes älskare Victor, förebilden till det porträtt Rut säger föreställer djävulen. Med modern och Victor tar hon upp en gammal historia -- hur Victor, när hon var tolv år, var på god väg att genomföra ett sexuellt övergrepp mot henne. Rut talar om denna sin grund för hat och begär pengar av Victor, så mycket som möjligt. Hon lämnar våningen med 700 kronor.

Martin har svårt att förstå hur Rut har kunnat skaffa så mycket pengar, och hans öppna misstro får henne att svara på ett sätt som åter väcker hans flammande svartsjuka. Han lämnar henne. Hennes böner och hot om självmord får honom inte att ändra sig.

Martin lever åter med sin familj. Med motiveringen ''trasiga nerver'' klarar han sig från straff för desertering. Men när Rut efter en tid kontaktar honom, har hon samma makt över honom som förr. Han följer henne, och de tar in på hotell, där Ragnar råkar sitta i baren. Det är hämnd Rut utkräver, när hon överger den förtvivlade Martin.

Martins föräldrar föreslår honom en resa till USA; det ska säkert göra allting bra. Och resan förverkligas.

Frida tar farväl av Martin vid tåget. De talar om en framtid i gemenskap.

Också Rut är på stationen. När tåget satt sig i rörelse, möter hon Frida. Ni älskar honom, säger Frida, han kommer tillbaka. Till er, säger Rut, adjö.

Det är synd om henne, säger Frida.

Distributionstitlar

Kvinden uden ansigt (Danmark)
Kvinnen uten ansikt (Norge)
Nainen ilman kasvoja (Finland)

Produktionsuppgifter

Manustitel: Kvinnan utan ansikte eller Puzzlet som var Eros

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 102

Censur: 072.040
Datum: 1947-07-09
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2800 meter

Urpremiär: 1947-09-16, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 101 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1947-02-03-1947-02-20)

Filmstaden Råsunda, Stockholm 
Järnvägsstationen, Märsta

Musik

Titel: Night and Day
Kompositör: Cole Porter (1932)
Textförfattare: Cole Porter (1932)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Night Music
Kompositör: Arne Gustafsson
Kommentar: Instrumental.

Titel: Romans
Kompositör: Erik Johnsson
Instrumentalist: Stig Olin

Titel: Tis the Last Rose of Summer Alternativ titel: The Last Rose of Summer
Textförfattare: Thomas Moore (efter en irländsk folkmelodi)
Instrumentalist: Åke Grönberg