Om Björk

Född Anita Barbro Kristina Björk den 25 april 1923 i Tällberg, Dalarna, bördig från en släkt med konstnärliga rötter. Tretton år gammal kom hon in vid Operans balettskola men fick genast sluta då hon var för gammal, ett faktum som grämt henne sedan dess. Senare var hon elev vid Gösta Terserus teaterskola och kom därefter in vid Dramatens elevskola 1942, samma år som hon debuterade i revyn Nya Taggen på Nya teatern.

På elevskolan studerade hon tillsammans med bland andra Mai Zetterling, stjärnskådespelaren som sedermera blev egensinnig filmregissör. Zetterling har i sina memoarer Osminkat beskrivit Anita Björk som en självsäker aktris, något flera av hennes rollkaraktärer också ger sken av, ett intryck som stärks ytterligare av hennes djupa och självbehärskade röst.

1945 medverkade Björk i Holger Drachmanns Det var en gång på Dramaten, teatern som hon sedan dess var trogen. Två år senare hade hon en av huvudrollerna i Kvinna utan ansikte, som Gustaf Molander regisserade efter Ingmar Bergmans manus. Samma år spelade hon Adèle i Strindbergs Leka med Elden i regi av Bergman, för Radioteatern.

Det stora genombrottet som teaterskådespelare kom 1948 med Jungfruleken, där hon spelade mot Maj-Britt Nilsson. Enligt teaterkritikern Herbert Grevenius gav de båda "en spelupplevelse av ovanligaste slag, en virvel av hat och oskuld och extatisk försjunkenhet".

För Björk följde sedan flera uppmärksammade roller, däribland rollen som Rakel i Bergmans Kvinnors väntan. Sitt stora internationella genombrott fick hon 1951 med titelrollen i Sjöbergs Fröken Julie. Filmen tilldelades stora priset i Cannes och Björk fick erbjudanden från Hollywood, däribland om en roll i Alfred Hitchcocks Jag bekänner.

Den rollen liksom hela Hollywoodkarriären stöp dock fort, till stor del på grund av förhållandet med författaren Stig Dagerman, vilket fick henne att snart återvända till Sverige. Därpå gjorde hon några få, tämligen undanskymda filmroller ute i Europa. Den fortsatta karriären har hon själv beskrivit som något motig, särskilt sedan hon uppnått den ålder för vilka kvinnoroller brukar vara ganska få. Minnesvärda framträdanden från tiden närmast efter gjorde hon i Arne Mattssons Hillmanfilmer och som disponentfrun i Bo Widerbergs Ådalen 31.

Stark återkomst i Bergmans värld gjorde hon 1989, då som Madame de Montreuil i Markisinnan de Sade på Dramatens lilla scen. Men mer var att vänta. 1991 spelade hon drottning Victoria i Bille Augusts Den goda viljan, efter Bergmans självbiografiska manus.

Karaktärer som körledaren Alfa i Backanterna och som farbror Carls mormor i tv-filmen Larmar och gör sig till följdes av rollen som Selma Lagerlöf i P O Enquists Bildmakarna, som i Ingmar Bergmans regi blev en succé. Anita Björk, som redan på 80-talet turnerat med en föreställning om Lagerlöf, hyllades för sitt spel tillsammans med Elin Klinga  och uppsättningen gästspelade på flera celebra scener utomlands. Av samma föreställning gjorde Bergman två år senare en tv-inspelning, där spelet mellan Björk och Klinga, enligt flera kritiker, var ytterligare förfinat.

Anita Björk gick bort den 24 oktober 2012.