Anders Ek
Anders Ek samarbetade med Bergman från tidigt 40-tal och följde honom till Göteborgs Stadsteater där han fick sitt stora genombrott i Bergmans uppsättning av Caligula.
Det omaka paret Bergman-Ek skördade stora framgångar på scen och gjorde fyra filmer tillsammans.
Anders Ek var främst verksam som teaterskådespelare, känd för sin säregena röst och starka fysisk utstrålning, men han är för evigt inskriven i filmhistorien för sina egensinniga gestaltningar av clownen Frost i Gycklarnas afton och prästen Isak i Viskningar och rop.
Anders Ek
Anders Ek samarbetade med Bergman från tidigt 40-tal och följde honom till Göteborgs Stadsteater där han fick sitt stora genombrott i Bergmans uppsättning av Caligula.
Det omaka paret Bergman-Ek skördade stora framgångar på scen och gjorde fyra filmer tillsammans.
Anders Ek var främst verksam som teaterskådespelare, känd för sin säregena röst och starka fysisk utstrålning, men han är för evigt inskriven i filmhistorien för sina egensinniga gestaltningar av clownen Frost i Gycklarnas afton och prästen Isak i Viskningar och rop.
"[...] vilken originalitet i det hela, vilken dristighet i detaljerna, vilken humor och vilken absolut besatthet!"
Herbert Grevenius om Ek i sin recension av Caligula.
Om Ek
Född den 7 april 1916 i Göteborg, son till författaren Karin Ek och litteratur- och historieprofessorn Sverker Ek.
Efter teaterstudier för Naima Wifstrand gick Anders Ek Dramatens elevskola 1938–1941. Han var efter examen en kortare tid verksam vid Dramaten samt vid Wasa Teater i Finland, varifrån han utvisades på grund av sitt socialistiska engagemang. Tillbaka i Stockholm fick han anställning vid Per-Axel Branners Nya Teatern 1942–1944 och var samtidigt kontrakterad av Europa Film, där han 1943 fick sin första stora filmroll som problemfylld student i När ungdomen vaknar.
På Nya Teatern mötte han dansaren och koreografen Birgit Cullberg som han sedan gifte sig med. Cullberg intresserade Ek för pantomim, en konstform som tydligt kom att inspirera hans fysiska skådespelarteknik. Deras tre gemensamma barn är alla berömdheter i sin egen rätt. Sönerna Niklas och Mats är dansare och koreografer och dottern Malin (tvillingsyster till Mats) är Dramaten-skådespelare som bland annat medverkat i Bergmans uppsättningar av Woyzeck och Drömspelet.
1944 anlitades Anders Ek vid nystartade Malmö stadsteater och gjorde där sin första roll mot en debuterande Maj-Britt Nilsson i Vilhelm Mobergs Mans kvinna. Samma år medverkade han även i Ingmar Bergmans uppsättning av Pelikanen. Bergman hade han träffat något år tidigare i Stockholm, när han gjorde titelrollen i Niels Ebbesen samt två roller i dubbelföreställningen Spelhuset/Herr Sleeman kommer.
Ek följde 1946 med Bergman till Göteborgs stadsteater där han fick sitt stora genombrott i Bergmans uppsättning av Caligula.
Det omaka paret Bergman-Ek skördade fortsatt stora framgångar i Göteborg med bland annat Macbeth, Bergmans egen pjäs Dagen slutar tidigt och europapremiären av Tennessee Williams Spårvagn till lustgården (Linje Lusta). 1950 flyttade de båda tillbaka till Stockholm och Lorens Marmstedts Intima teatern där de gjorde Tolvskillingsoperan (med Ek som Peachum) och Jean Anouilhs Medea. Efter detta flyttade Bergman till Malmö och Ek återvände till Dramaten där han förblev fram till 1960, då han engagerades av nystartade Stockholms stadsteater.
1960 gjorde han Jean mot Ingrid Thulins Julie i hustrun Birgit Cullbergs uppsättning av Strindbergs Fröken Julie. Efter fem år var han dock för tredje och sista gången tillbaka på Dramaten, och förblev där tills kort före sin bortgång.
I jämförelse med teaterkarriären var Eks filmkarriär mindre omfångsrik. Han gjorde bara 16 filmer (varav fyra för Bergman) på 35 år, flera av dem har dock blivit klassiska. Hans speciella stil lämpade sig inte för alla roller, men när han fick rätt roll var han unik. Två av dessa är onekligen Bergmanroller – clownen Frost i Gycklarnas afton och prästen Isak i Viskningar och rop. Anders Ek var även Carl Th Dreyers förstaval för huvudrollen i hans enda svenska film Två människor men ratades av Svensk filmindustris konstnärlige ledare Victor Sjöström eftersom han hade adamsäpple. Rollen gick istället till den mer klassiskt bildsköne Georg Rydeberg. Bland Eks roller utanför samarbetet med Bergman finns den alkoholiserade målaren Elias i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, som pendlar mellan konstnärligt geniövermod och snyftande självömkan. Han gjorde även luffaren Bolle i Vägen till Klockrike, där han visade upp mycket av sin speciella mimik och fysiska uttrycksfullhet. Man har ibland talat om den plåga som fanns i hans långa, gängliga kropp som förde en kamp mot orden. Resultatet var oberäkneligt och icke förutsägbart i många fall. Hans ansträngda ansiktsmuskler som kunde ge ett smått spastiskt intryck men som också kunde förvandlas till ett leende som var "det vemodigaste och ljusaste i Sverige", som det hette i ett eftermäle.
Anders Ek var en av Sveriges mest egensinniga skådespelare, en ständigt fysiskt utlevande men också omvittnat intellektuell rolltolkare. Som "Stanislavskijskådespelare" förordade han fysisk inlevelse framför naturalism. Det är också vida känt att få regissörer egentligen "rådde på" honom, möjligen en förklaring till att hans filmroller är relativt få.
1976 gjorde Ek sin sista filmroll då han spelade sig själv i Marie-Louise Ekmans Hallo Baby. Han avled den 17 november 1979 i Stockholm.
Källor
- Ingmar Bergman, Laterna Magica.
- Bengt Forslund, Victor Sjöström: hans liv och verk, (Johanneshov: TPB, 2009).
- Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning, red. Uno Myggan Ericson, (Höganäs: Bra böcker, 1989-1993).
- Svensk filmdatabas.
Litteris et artibus (1979)
Svenska Akademiens teaterpris (1972)
Dramatens O'Neill-stipendium (1971)
”Det råder nog ingen tvekan om den saken: svensk teater har fått en ny ung och genial aktör. Eller rättare: en ung aktör som inte är alldeles ny har avslöjat sin genialitet. Man får ta risken att säga det rent ut och ställa undan brevvågen. Det är Anders Ek det är frågan om, och att han varit begåvad har varit klart länge, man kan säga från början. Men skulle han fastna i krumelurer? Han har varit vrensk och besynnerlig. Hans laborerande med olika system har kunnat ta sig barocka uttryck. Hur farligt är det inte för skådespelare att tänka över sin konst! Det har de försiktiga kunnat tala om för honom.
För övrigt har han haft det mesta emot sig. Rösten har varit oskön, dialekten efterhängsen och den kommer nog att förbli det länge än (götebörrskan är ett ädelt språk, dock inte i alla sammanhang), plastiken har varit oskön och över huvud har han inte varit vacker eller haft vad man kallar teaterutseende. När man nu ser honom i hans första stora och verkligt betydande roll, sitter man först häpen, sedan imponerad, till slut andäktig. När såg man senast en ung skådespelare till den grad ha sin kropp i sin hand? Så vig har bara Adolphson varit. Att när det så passar sig utan sats hoppa upp på en meterhög mur bekommer honom ingenting. Hur långt har han vidare inte drivit sin diktion! Och i övrigt: vilken originalitet i det hela, vilken dristighet i detaljerna, vilken humor och vilken absolut besatthet!” (Herbert Grevenius om Ek i sin recension av Caligula)
Vintern 1976 repeterade Ek Strindbergs Dödsdansen på Dramaten med Ingmar Bergman som regissör. Ek led svåra smärtor på grund av sin nyligen konstaterade leukemi men vägrade dra sig ur repetitionerna:
”Vi hade arbetat sida vid sida sedan början av fyrtiotalet, vi hade grälat och förolämpat varandra, vi hade försonats, bråkat ytterligare, tagit ut skilsmässa i vredesmod, ångrat oss och börjat om från början. Dödsdansen skulle bli en höjdpunkt i vårt samarbete. [...]
Nu såg jag med olust och sorg hur Anders Ek satsade sin egen dödsrädsla i Kaptenens. Han identifierade sig. Strindbergs ord som ger kontur åt en bedrövlig, något komisk hypokonder blev i Anders Eks tolkning till en samurajs stoiskt behärskade men frambrytande fasa. Det var ohyggligt, skamlöst, hopplöst, teaterarbetet blev narraktigt.
En morgon kallades jag till Anders Eks loge. Han satt vid sminkbordet med händerna mot bordsskivan. Hans ansikte var grått av sömnlöshet och smärta, hårt belyst av den höstliga dagern. Han förklarade att han gav upp och att den ständiga konsumtionen av värktabletter förvillade hans omdöme. Således hade han insett att han använt sin egen dödsrädsla för att skildra Kaptenens. Han förebrådde mig sorgset för att jag tigit.” (Ingmar Bergman i Laterna Magica)
