Om Fridell

Född den 23 januari 1919 i Gävle som brorson till grafikern Axel Fridell, växte Åke Fridell upp i Falun där han arbetade som springpojke, affärsbiträde samt medverkade i en del amatörteater. I tjugoårsåldern flyttade han till Stockholm där han började ta sånglektioner och senare utbildade sig vid Witzanskys teaterskola 1942–44. Parallellt inleddes teaterkarriären på allvar, med förmodad debut i Ingmar Bergmans uppsättning av Tivolit på Studentteatern 1943.

Efter det kom Fridells och Bergmans vägar att korsas vid åtskilliga tillfällen. Mellan 1944 och 1946 var Fridell, under Bergmans ledning, verksam vid Helsingborgs stadsteater. Där gav Bergman bland annat Fridell dennes första stora scenroll i Jacobowsky och översten.

Efter att ha lämnat Helsingborg frilansade Fridell vid olika scener, bland annat vid Boulevardteatern i Stockholm, där han 1950 fick något av ett genombrott i En stackars lycklig man. Via ytterligare en period i Helsingborg kom han mellan 1954 och 1960 åter att tillhöra Bergmans ensemble, nu vid Malmö stadsteater. Från 1960 knöts Fridell till Stockholms stadsteater för att på 1970-talet återgå till en frilansande verksamhet.

Under senare delen av sin yrkesbana gjorde han inte hemlighet av att alkoholproblem bidrog till att han hade svårt att vara knuten till en teaterensemble. I stor utsträckning har hans karriär förbundits med Bergman, vilken gav Fridell en rad expressiva och ofta betydelsebärande biroller, inte sällan som företrädare för det lägre samhällsskiktet.

Sin första filmroll för Bergman gjorde Fridell 1946 som pastor i Det regnar på vår kärlek. Därpå spelade han varietédirektör i Skepp till India land och operasjungande pensionatsgäst i Fängelse. Fridells resliga och lite kantiga uppenbarelse, det tärda ansiktet och hans ofta skrälliga skratt bäddade för en uppsättning mer eller mindre kufiga karaktärer, resoluta och inte så litet rustika. Inte sällan gav han liv åt tämligen osympatiska och ohyfsade personer. En av dessa var artilleriofficeren som förödmjukar cirkusägarens fru i början av Gycklarnas afton. 

Om rollen som den galne smeden Plog i Det sjunde inseglet skrev SF:s programtidning att han förkroppsligade "människan sedd i lågkomikens skrämmande undermänskliga sken". Året efter gjorde han magnetisören Voglers (Max von Sydow) assistent Tubal i Ansiktet, en karaktärslös medhjälpare som får smak för det goda livet och slutligen bestämmer sig för att lämna sin arbetsgivare. Han blev något av expert på att gestalta en svensk, nästan stereotyp, karaktär som drucken och på gränsen till gråtmild under ruset släpper fram sina kvästa känslor.

1959 tilldelades Fridell Thaliastatyetten. En av hans sista, minnesvärda roller blev som kompromisslös konstnär i Lars Molins Badjävlar 1971.

Åke Fridell avled den 26 augusti 1985, i Stockholm.