Om Marmstedt

Född Sigfrid Lorens Eriksson i Stockholm den 29 oktober 1908 som son till en norrländsk virkes- och kolonialvaruhandlare och tillika chef för Medelhavskompaniet, och dennes italienska hustru. Föräldrarna talade sinsemellan alltid franska, men modern talade som regel italienska med sin son, fadern svenska. Under sin uppväxt bodde familjen under längre tider i Frankrike och Italien, vars kulturer kom att prägla honom som person. Efter faderns död tog han sig det mer konstnärligt klingande namnet Marmstedt.

18 år gammal anställdes Marmstedt av Svenska Dagbladet där han åren 1927–31 skrev filmkritik under signaturen Siglon. Han blev en av Sveriges första cinefiler och skrev uppskattande om såväl sovjetisk film som Ernst Lubitsch och René Clair.

Efter en mindre framgångsrik karriär som regissör grundade han 1938 AB Terrafilm som till en början fungerade som distributör av, i huvudsak, fransk film. Inom kort lierade han sig dock konstnärligt med regissörerna Schamyl Bauman och Anders Henrikson samt ekonomiskt med Sandrewkoncernen och återgick till filmproduktion. Fyra snabba framgångar ledde till djärvare satsningar och säsongen 1940–41 fick Terrafilm sitt konstnärliga genombrott. Marmstedt etablerade sig därmed som en centralfigur i svensk film.

Lorens Marmstedt satsade på 1940-talet på en ny generation filmregissörer såsom Hasse Ekman, Hampe Faustman och Ingmar Bergman (som efter fiaskot Kris fått sparken från Svensk Filmindustri) och gav dem aktivt beskydd. Marmstedt lockade även en etablerad författargeneration till filmen och lät dem samarbeta med de yngre regissörerna.

1948 hade Terrafilm långt gångna planer på en filmatisering av Ibsens Ett dockhem med manus av Ingmar Bergman, i regi av Alf Sjöberg och med en amerikansk storstjärna i huvudrollen. Projektet gick dock i stöpet (Bergman satte dock upp pjäsen 1989 på Dramaten); i stället gav man sig i kast med Viktor Rydbergs Singoalla med svensk dialogförfattare men i övrigt med franskt manus och i fransk regi av Christian-Jacque. Filmen spelades in i såväl svensk som fransk och engelsk version och kom att bli Sveriges första storproduktion sedan stumfilmstiden, med tre gånger så hög budget som en normal svensk spelfilm. Slutresultatet, med Viveca Lindfors i huvudrollen, blev en ekonomisk besvikelse.

Den 17 oktober 1950 invigdes Intima teatern vid Odenplan i Stockholm med Lorens Marmstedt som ägare. Nypremiären skedde med en uppsättning av Tolvskillingsoperan i regi av Ingmar Bergman, som också under en tid fungerade som teaterns konstnärliga ledare. Marmstedt drev Intiman under hela 50-talet och på somrarna drev han dessutom sedan mitten av 40-talet friluftsteatern på Skansen.

Som fri filmproducent var Marmstedt sedan inblandad i ett par franska produktioner, men 1952 sökte han komma igen efter fiaskot med Singoalla med en ny stor samproduktion, hans första i färg och i helt engelskspråkig version: balettfilmen Eldfågeln regisserad av Hasse Ekman med Marmstedts tredje hustru Ellen Rasch i huvudrollen. Även denna film blev emellertid en konstnärlig och ekonomisk motgång, och ledde till att Sandrews chef Anders Sandrew tröttnade. Från och med våren 1953 tog Sandrew en aktivare roll i bolaget och Terrafilms produktion blev av det lättsammare slaget och bolaget förlorade sin experimentlusta. 1959 lämnade Marmstedt helt sitt eget företag och Terrafilms sista film producerades 1957.

Lorens Marmstedt gick bort den 4 april 1966 under inspelningen av Arne Mattssons Yngsjömordet, med Gunnel Lindblom och Hasse Ekmans son Gösta i huvudrollerna. Marmstedt hade strax dessförinnan knutits till Svensk Filmindustri som producent.

I ett brev till Herbert Grevenius 1946 skrev Bergman följande vördnadsfulla ord om Marmstedt:

"Efter fiaskot med min första film, tog Marmstedt hand om mej. Han delade generöst med sej av sin erfarenhet. Han gav mig självförtroende – det är a och o och ger också självkritik."