Långfilm, 1960

Djävulens öga

Stig Järrel i rollen som Satan, som ger Don Juan i uppdrag att förföra alla oskulder och utrota renheten på jorden.

"Dymling och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde."

Ingmar Bergman i Bilder

Om filmen

I Bilder skriver Ingmar Bergman om filmens tillkomst:

"Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette Don Juan kommer tillbaka. Dymling och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv."

Djävulens öga, bakombild, Jarl Kulle, Bibi Andersson, Gunnar Fischer — Bibi Andersson (Britt), Jarl Kulle (Don Juan) och Gunnar Fischer under inspelningen av Djävulens öga.

© AB Svensk Filmindustri

Efterspel

Mottagandets allmänna syn kan kanske karakteriseras med ett citat om Ingmar Bergman i Jurgen Schildts recension i Aftonbladet: "Med sina mellanstick av förkrossande banalitet är han ändå ojämförlig här i landet." Därmed antydes att recensionerna överlag var mycket högaktningsfulla, såsom framgår av ett stycke ur Robin Hoods recension i Stockholms-Tidningen: "Bergman är här så sublimt lätt på handen. Ingenting ansträngt. Och denna skenbart så sorgfria lek äger rum kring en allvarlig kärna. Kvinnokännaren Bergman ger oss två av de vackraste, sannaste kvinnoporträtt, som skapats i film. Han har den - i vår tid otroliga - djärvheten att låta godheten, renheten segra."

Typiskt för mottagandet är också följande stycke ur Staffan Tjernelds recension i Expressen: "Ingmar Bergmans komedi är inte av den skrattlystna sorten. Men man trivs. Man känner sig som en äldre gentleman med ett glas sherry och en klassisk sedeskildring i skinnband." Carl Björkman i Dagens Nyheter kallade filmen "ett lusthus, byggt i en svensk prästgårdspark".

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.

Distributionstitlar

L'Oeil du diable (Frankrike - översatt titel)
Djevelens øye (Norge)
El ojo del diablo (Spanien)
Paholaisen silmä (Finland)
Das Teufelsauge (Västtyskland)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Förlaga: Don Juan vender tilbage (Hörspel) av Oluf Bang

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 87

Censur: 096.569
Datum: 1960-10-08
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2385 meter

Urpremiär: 1960-10-17, Fontänen, Stockholm, Sverige, 87 minuter
Röda Kvarn, Stockholm, Sverige

Inspelningsplats

Sverige
Filmstaden, Råsunda

Musik (i urval)

Käbi Laretei spelar ur sonater av Scarlatti

Skådespelaren: Mina damer och herrar! Jag beklagar, men vi måste nu helt kort tala om helvetet. Helvetet är som en strut. Längst ner sitter de första syndarna, är kanske snart klara med sina plågor, vad vet jag. Sen är det nya helveten ovanpå varandra och sen allra högst opp närmast jorden ligger vårt eget inferno, konstruerat av kristenhetens skarpaste hjärnor och värsta högfärdsblåsor. Detta inverterade pastorat sköts av en Satan som växt upp genom mänsklighetens utvecklingsstadier, ständigt återskapad, förnyad, föryngrad, allt mer människolik. Ja, nästan för att säga, förandligad. Härmed börjar alltså vår komedi.

Markis Giuseppe Maria de Macopanza: Äktenskapet är helvetets fasta punkt, vår pièce de résistance, skulle jag vilja säga.
Greve Armand de Rochefoucauld: Ni har rätt; vad vore helvetet utan äktenskapet?

Greve Armand de Rochefoucauld: Varje yttrande som ger föreställningar om känslokyla eller perversioner är strängt förbjudet.
Markis Giuseppe Maria de Macopanza: En eller en annan cynism, baserad på idealitet, är däremot tänkbar, till och med rekommendabel.
Greve Armand de Rochefoucauld: Slutligen är den unga nordiska kvinna ytterst känslig för smeksamt raffinerade tonfall, gärna med främmande brytning.

Markis Giuseppe Maria de Macopanza: Den nordiska kvinnan är sällan medveten om sin kvinnlighet. Därför är hon lättfångad.
Greve Armand de Rochefoucauld: Hennes moraluppfattning däremot är outgrundlig, därför är hon svår att behålla.

Satan: De övre makterna har lurat oss. Vår ondska har stått sig slätt mot himlens kalkylerande godhet. Jag är trött och uttråkad, jag ämnar dra mig tillbaka. Sen får himlen klara sig utan helvete, så får han där uppe se hur lätt det blir. Här lockar oss en ung kvinnas oskuld att sända vårt bästa vapen, och vad sker? Jo, den känslolöse återvänder drabbad av besinningslös kärlek. Tablå, mina herrar. Tablå! Men inte nog härmed. En kyrkoherde med en ur helvetets synvinkel oskattbar enfald blir plötsligt förvandlad och fångar min elakaste demon i sitt skåp och får seende ögon. Blir kort sagt en makt att räkna med. Men inte nog med detta. En ovanligt kompetent och för helvetet väl meriterad kvinna kommer till insikt om sig själv och grips av medlidande med sin man och blir kanske rent av en god hustru.

Satan: Jag känner vämjelse vid min hantering. Ja, det är trist, för att inte säga okonstnärligt, att behöva erkänna kärlekens seger och ondskans fullständiga nederlag.

Satan: Låt Don Juan sova!
Betjänt: Med eller utan drömmar?
Satan: Med drömmar naturligtvis:
Betjänt: Och vad ska vi låta honom drömma om?
Satan: Om det jordiska paradiset. Och framför allt om kärleken.
Betjänt: Är inte det väl grymt, ers nåd?
Satan: Inga straff är hårda nog för den som älskar.

Skådespelaren: Himlen har vunnit en lysande viktoria, ingen tvekan om den saken. Men, även helvetet har tillskrivit sig en seger. Och som vår komedis författare uttrycker saken: En knapphålsliten seger i helvetet kan ofta vara betydligt mer ödesdiger än en stor seger i himlen. Men för att den ärade publiken ska glömma bort så obehagliga, och kanske rent av tvivelaktiga, sanningar, har vi arrangerat en slutscen föreställande stor och äkta kärlek i sin rikaste blomning. Ni får nu se de unga tu, omvärvda av bröllopsnattens trolska berusning.

Texten avslöjar filmens slut.

Filmens motto: En ung kvinnas oskuld är en vagel i djävulens öga.

Don Juan har tillbringat trehundra år i helvetet, då chefen för detta "inverterade pastorat" får en vagel i ögat. Detta beror på, att en ung flicka tjugo år gammal, vacker som en vårdag och dessutom förlovad, vandrar på jorden med sin jungfruliga dygd i behåll.

Don Juan får i uppdrag att i sällskap med sin betjänt Pablo besöka det jordiska paradiset för att råda bot på detta beklagliga missförhållande.

Han träffar den dygdiga flickans far som är kyrkoherde på landet. Denne bjuder Don Juan och Pablo till prästgården, där de träffar hans dotter och även prästfrun Renata. Under den ovädersnatt som följer, ägnar sig Don Juan åt prästdottern medan Pablo utsätter prästfrun för sina skamlösa attacker. Den världsfrånvände kyrkoherden upptäcker Pablo tillsammans med sin hustru. Han förlåter henne, och de kommer överens om att börja ett nytt liv tillsammans.

När Don Juan och Pablo återvänder till helvetet, är Don Juan förälskad, vilket betyder ett nederlag för de onda makterna. Kyrkoherdens försoning med sin hustru betyder också ett nederlag. Djävulen får emellertid veta, att den unga flickan ljuger för sin man under bröllopsnatten. Detta är ändå en liten seger för helvetet, och vageln i djävulens öga försvinner.