Teater, 1991

Backanterna

Daniel Börtz operaversion av Euripides drama tillkommer på Bergmans initiativ.

"När en filmens mästare tar sig an en opera borde bildspråket bli så starkt att det neutraliserar musiken. Och var så säker på att bildspråket i Backanterna verkligen är starkt! Men var lika säker på att det ingalunda reducerar Börtz konst till klingande bakgrund. Nej, denna musik hörs borra djupt i gudar och människor."

Leif Aare i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

Operans libretto baserades på Euripides pjäs Backanterna. Pjäsen handlar om konflikten mellan två principer representerade av guden Dionysos och kung Pentheus. Den senare står för manligheten, förnuftet, renheten, och ordningen. Mot detta ställs Dionysos som en orgiens, hängivelsens, nattens, besatthetens och de hemliga riternas representant. I centrum för handlingen står backanterna, en grupp kvinnor, som dyrkar Dionysos. Dionysos, förklädd till en ung vacker yngling, lurar Pentehus att överge sina moraliska principer och övertalar honom att smygtitta på backanternas orgier, vilket är strängt förbjudet och ovillkorligen leder till hämnd på den som vågar sig på detta. Det hela slutar i tragedi. I konflikten mellan guden och kungen offras backanterna. Förblindad av extas sliter backantinnan Agave sönder sin egen son Pentheus i en våldsam hämnd för hans tilltag att spionera.

Ursprungstexten bearbetades och backantinnorna sattes i centrum för skeendet. Bergman diktade de olika kvinnornas förhistoria, vilken stod att läsa i Operans program. Istället för en anonym skara kvinnor gjorde Bergman dem till en grupp individualister som tilläts träda fram, var och en, med ett individuellt uttryck. Gruppen var med andra ord ett individualiserat kollektiv, gestaltade av noga utvalda solister. Bergman gjorde ett tillägg och skapade en fjortonde backantinnan, Talatta, en stum dansroll som framfördes av Mariane Orlando. Talatta blev en dynamisk dubbelgångare till Dionysos.

Operan Backanterna gjordes för tre medier. Utöver operaföreställningen gjordes även en TV-version och skivbolaget Caprice gav ut TV-versionens ljudband på CD. Ett par år senare skulle Bergman även sätta upp en renodlad teaterversion av Euripides drama.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).

Föreställningen blev en stor succé och publiktrycket var starkt. En TV-version spelades in och sändningen föregicks av en dokumentär som skildrade repetitionsarbetet. TV-versionen rönte stor uppskattning bland kritikerna; det var ingen tvekan om att en bildens mästare hade varit i farten. Bergman hade lyckats omforma detta drama, som ursprungligen skrevs för en grekisk amfiteater, till det lilla formatet utan att dess nerv gick förlorad eller att helheten fragmenterades. Leif Aare beskrev i Dagens Nyheter TV-versionen på följande sätt: "När en filmens mästare tar sig an en opera borde bildspråket bli så starkt att det neutraliserar musiken. Och var så säker på att bildspråket i Backanterna verkligen är starkt! Men var lika säker på att det ingalunda reducerar Börtz konst till klingande bakgrund. Nej, denna musik hörs borra djupt i gudar och människor."

Lite längre fram i sin recension underströk Aare hur bild och ton på ett sällsamt lyckosamt sätt förstärkte varandra. Operaversionen betecknades av flera kritiker mer som teater med åtföljande musik, än som opera i verklig mening. Leif Zern i Expressen menade att orsaken till detta låg i att texterunderlaget i högre grad var en pjäs än ett operalibretto "Resultatet liknar mer en teaterföreställning med musik än en egentlig opera; i en opera bör det hända mer i orkesterdiket." Orsaken var, menar Zern, att Börtz i för stor uträckning underornat sig Bergmans text och intentioner, att musiken, som en följd av detta, saknade egen dramatik. Även Per Arne Tjäder var inne på samma linje: "Hans operamusik är ganska stram, dramatiskt illustrerande snarare än gestaltande. Tonspråkets kast ger plats för talsång, deklamation och rent tal vid sidan av en sång som i stora linjer kastar sig över intervaller och dynamiska skiftningar."

Folke H Törnblom i Upsala Nya Tidning tillhörde även han den skara som såg uppsättningen mer som teater med åtföljande musik än som opera. "Det är att hoppas att Bergman är nöjd med Börtz musik, ty nog är denna suggestiv, ställvis spännande. Men till musikdramatik i egentlig mening har Börtz knappast nått". Leif Aare uppfattade klara kvalitéer i Börtz musik som han menade förhöjde och intensifierade spänningskurvor och kulminationer. "Den etablerar ett gränsland mellan tal och sång där känslans skal smälter ned och ren emotion flödar mot det extatiska och paniska. [...] Det extraordinära uttrycket för människor som är utom sig kommer inom räckhåll."

Flera kritiker gav solisterna beröm. Camilla Lundberg beskrev Sylvia Lindenstrands insats som Dionysos som en "helt ny operagestalt, aldrig sedd eller hörd. Det står ett fält av livsfarlig spänning kring hennes androgyna figur. I Peter Matteis såg hon "en urkraft och en scenisk vighet. [...] Scenerna mellan hans machostarka Pentheus och den androgyna Dionysos hör till det yppersta i Backanterna".

Per Arne Tjäder i Göteborgs-Posten berömde Anita Soldh med orden: "Anita Soldh sjunger Agaeus både tekniskt och spelmässigt svåra parti med klarhet och bredd i registret, dessutom med den underbar förmåga att sceniskt gestalta den svåra vägen från yrans triumf till insiktens fasa".