Påsk

Om uppsättningen

Magnus Florin, tidigare chef för Radioteatern, om  uppsättningen:

Att lyssna till [Bergmans Strindberguppsättningar] innebär inte minst att dyka ned i tiden och möta Bergman och hans ensembler mitt i genombrottsskeden för svensk teater. Strindberg hade fått epokgörande scentolkningar av Alf Sjöberg och Olof Molander – nu kom Bergman och samlade runt sig en hel krets av unga aktörer som Anders Ek, Gertrud Fridh, Birgitta Valberg, Maj-Britt Nilsson, Eva Dahlbeck, Ulf Palme, Gunnar Björnstrand, Max von Sydow och Bibi Andersson. Strindbergs ord tolkades på nytt – spänstigare, yngre, mer energiskt och nervigare än förr. Martin Lamms, Gunnar Olléns och Olof Molanders insatser för att förstå Strindberg hade banat väg – nu tog Bergman initiativet och gick i täten.
[...]


Påsk [...] är uppsatt (i egen radiobearbetning) av en 33-årig regissör med en 35-årig Anders Ek som [...] Elis. [...] Maj-Britt Nilsson som Eleonora är 27 år och Barbro Hiort af Ornäs som Kristina är 30. Det är en poäng att notera den relativa ungdomen i [ensemblen]. 


[...]

I Påsk – som fick sin premiär några månader efter Brott och brott – fortsätter Anders Ek att stå i centrum. Bergmans radiobearbetning är radikal, med många strykningar, bland annat av flera Eleonorapassager som brukar vara mycket omtyckta. Maj-Britt Nilssons Eleonora kan inte sägas ha blivit tillbakasatt, men det är ändå Elis som här är i fokus – Elis, så förhärdad och blind och dum och kränkt och fåfäng och högmodig och fången i sin föreställningsvärld, och dömd att gå sin infernovandring, liksom Maurice i Brott och brott.

Den radioteaterestetik som Bergman börjat utveckla i Brott och brott fullföljer han i Påsk – det realistiska sätts inom parentes och det mentala och immateriella kommer i förgrunden. Erik Müller i Morgon-Tidningen saknade i följd av detta den realistiska småstadsmiljön som han menade fordras för att stycket ska bli begripligt: "Man tycks inte kunna övervinna svårigheten att enbart med hjälp av replikerna måla upp styckets atmosfär av kvav småstad [...]".

Men en positivare reaktion på Bergmans estetiska val får man onekligen i Svenska Dagbladets recension (14/4 1952), som Urban Stenström öppnar så här: "Märkte ni något särskilt med Ingmar Bergmans föreställning [...]. Han hade avskaffat alla de vanliga ljudkulisserna. Inga steg, inga dörrar som öppnades och stängdes, inget vitsch-vitsch från Lindkvists galoscher [...]. Människorna kom aldrig och gick aldrig, de var bara plötsligt närvarande eller plötsligt frånvarande. Det gav en stämning av overklighet och dröm åt stycket, som förstärktes av kyrkklockornas helgdagsringning och Haydns musik. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört ett musikstycke utnyttjas så frikostigt som här. Haydn och Strindberg framstod nästan som likaberättigade, och man visste knappt vem som ackompanjerade vem."

En länk slås mellan Påsk och John Gabriel Borkman – Bergman är i den senare radioteateruppsättningen trogen en estetik som han kom fram till nästan ett halvt sekel tidigare. Regimanuskriptet till Påsk är förhållandevis rikt försett med kommentarer och ger en inblick i Bergmans hållning till skådespelet och skådespeleriet. Kommentarerna är av olika slag. Ofta är de stödord för anvisningar till skådespelarna: "snabbare", "glad", "upprörd", "Benjamin för hysterisk", "förvånad", "osäker", "gråt mera", "intensivt", "indignerad", "hemsk", "skrämd", "hånfull", "rädd". Sammantaget säger sådana anvisningsord något väsentligt om hur Bergman arbetade med den emotionella temperaturen i föreställningen. Det är en ömtålig känsla i spelscenerna, tillspetsad av sättet Bergman arbetar på med musiken, Haydns Jesu sju ord på korset (angiven av Strindberg), som i spelscenerna förstärker känslan och samtidigt ordnar och formar, särskilt vid aktslut/aktbörjan - där i övrigt inga andra informationer ges annat än det enda ordet "Skärtorsdag", "Långfredag" respektive "Påskafton".  I regimanuset kan man följa hur Bergman lägger musiken under replik – han noterar med ett kraftigt lodrätt streck rakt ned genom raderna.

Mer sällan finns någon mer utförlig kommentar om skådespeleriet i regimanuset, som när Elis utför en "himla- /protest / knuten näve / mot Gud" eller (vid inledningen): "Jag tror modern börjar gräla i stället. Det blir hemskare." På sista sidan finns anteckningen: "Lagen och evangelium".

För den som i Påsk framför allt fäst sig vid rollen Eleonora är Bergmans strykningar överraskande brutala. Även om Maj-Britt Nilsson i sitt spel får göra Eleonora som en naivt frank, gripande skör och samtidigt övernaturligt vetande ung flicka, så fråntas hon här åtskilliga av sina vackra och liksom transcendenta repliker – ett avsteg från en sorts redan etablerat Eleonoraspel svensk scen. Hennes relation till Benjamin ges mindre plats, samma gäller egentligen allt där inte Elis är med. 

Och minskat utrymme i Bergmans bearbetning får också pjäsens allehanda referenser till världen utanför spelrummet, även Petrushistorien. Det är som i Bergmans scenregi, där han tycker om att låta det centrala spelet äga rum på en liten rektangel i förgrunden, medan allt övrigt får bilda bakgrund. Simultanitet är han försiktig med också i sin radioversion och när i huvudsak en person talar, med få inskott av en annan, stryker han inskotten och gör dialogen till en monolog som får breda ut sig, liksom för att vi ska komma den talandes individualitet så nära som möjligt. Han ger mer plats åt det som Strindberg betonar och han låter det försvinna som Strindberg underbetonat. Det ger en ren och klar och konturskarp föreställning, buren framför allt av Anders Eks Elis och Maj-Britt Nilssons Eleonora. Men där är också Birger Malmstens värnlösa Benjamin, Barbro Hiort af Ornäs återhållna Kristina och Tora Tejes ganska hårda Fru Heyst.

Vad gäller Lindkvist, han som visar sig vara nådens man, har Bergman gjort ett överraskande val. Lindkvist anges ju i pjäsen som kommen ur mycket enkla förhållanden ("född i fattigdom och uppdragen i försakelser och arbete") och hans tal är hos Strindberg lätt präglat av det: "Ni känner mitt blåa papper, va? Jag kan sätta stämplar på't när jag vill [...]". Det där talspråkliga "på't" (i stället för "på det") kan man ju göra mer eller mindre av, men Bergman har här låtit skådespelaren Gunnar Olson framträda i full kraft med dalmål, med tjocka "l", full av lantlig konstlöshet, mänsklig rakhet och jordiskhet.

Urban Stenström i Svenska Dagbladet noterade resultatet: 
"Ojämförligt största speleffekten gjorde Gunnar Olsson när han bröt in i den sordinerade kammartonen med sitt myndiga och manhaftiga dalmål. Lindkvist är ju främlingen, den utsocknes. Man accepterade genast hans dialektuttal. Och ännu en gång inser man vilken tillgång dialekterna kan bli för radioteatern, om de utnyttjas med samma artistiska urskillning som här. Scenen mellan Gunnar Olsson och Anders Ek blev föreställningens starkaste."

Även Erik Müller i Morgon-Tidningen fäste sig vid Gunnar Olssons Lindkvist - "en av de finaste tolkningar av rollen man fått vara med om på mycket länge".

Men signaturen Fale Bure i G.H.T. (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning) ogillade upplägget: 
"Gunnar Olssons Lindkvist verkade inte fantastisk, som han ska vara – fast det var antagligen regissören vilken medvetet ställt in honom på att bara agera nån sorts ny Löpar-Nisse." Denne recensent tvekade inte att mycket kraftigt beklaga hur Bergman förhållit sig i sin bearbetning, inte minst nedtonandet av Eleonoragestalten. "Låt oss säga det först som sist; gårdagens Strindbergs-föreställning betydde skandal." [...] "Det som så blev kvar var en naken och rätt fantasilös historia om en serie banala missförstånd, utan sammanhang – sånt får man helt enkelt inte göra, hr Bergman!"

En Strindbergsföreställning spelar alltid mot förväntningar hos publiken och kritiken och Bergmans Påsk överraskade. Den överraskar fortfarande och lär stå på repertoaren länge än, med nya återutsändningar vid påsktid då och då. [...]