Beata Bergström

Stillbildsfotograf 1921-2016

Fotograf med unik erfarenhet från 30 år på Dramaten, varav 10 år under Ingmar Bergman. Bergström var banbrytande och förflyttade teaterfotografin från fotostudion till scenen, där allt händer.
Samarbetet med Bergman sträcker sig från uppsättningen av Vem är rädd för Virginia Woolf? 1963 fram till Trettondagsafton 1975. Samarbetet var inte problemfritt och när den ljudkänsliga duon Jarl Kulle och Ingmar Bergman förpassade henne från salongen till första raden i samband med uppsättningen av Kung Lear beslutade hon sig för att lämna teatern bakom sig.

Beata Bergström

Stillbildsfotograf 1921-2016

Fotograf med unik erfarenhet från 30 år på Dramaten, varav 10 år under Ingmar Bergman. Bergström var banbrytande och förflyttade teaterfotografin från fotostudion till scenen, där allt händer.
Samarbetet med Bergman sträcker sig från uppsättningen av Vem är rädd för Virginia Woolf? 1963 fram till Trettondagsafton 1975. Samarbetet var inte problemfritt och när den ljudkänsliga duon Jarl Kulle och Ingmar Bergman förpassade henne från salongen till första raden i samband med uppsättningen av Kung Lear beslutade hon sig för att lämna teatern bakom sig.

"Hennes bilder är långt utöver en dokumentation av nedlagda föreställningar och skådespelare som är borta - de är synnerligen levande konstverk i sig, bråkdelar av sekunder som har fångats i flykten och som lever vidare på sina alldeles egna villkor. Teaterkonsten lever i hennes bilder."

Calle Pauli i Dagens Nyheter

Om Bergström

Född den 13 augusti 1921. Beata Bergströms nydanande fotokonst har i hög utsträckning bidragit till att göra teaterfotografiet till vad det är i dag. När hon i början av femtiotalet påbörjade sin karriär var det vanliga att regissörerna arrangerade tablåer där skådespelarna fotograferades av i scenografin på samma sätt som i en fotostudio. Beata Bergström bröt mot denna konvention och tog i stället, likt en reporter, sina bilder under pågående repetitioner och föreställningar.

Sina första scenfotografier tog Bergström på Chat Noir i Oslo 1953, där Cramérbaletten gästspelade. Samma år inleddes hennes karriär på Dramaten då hon efter att ha fotograferat en repetition av Olof Molanders Orestien för Dagens Nyheters räkning anställdes av Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow. Samtidigt fortsatte hon att frilansa för andra teatrar och danskompanier, bland annat för Dansfrämjandet där Ivo Cramér och Birgit Cullberg var verksamma. Fram till 60-talet arbetade hon för de flesta Stockholmsteatrarna, däribland Operan, Teatern i Gamla Stan, Pistolteatern, Stockholms stadsteater, Vasateatern, Lilla Teatern och Folkan. Hon gjorde även uppdrag för Lilla Teatern i Helsingfors. För tidningar som Vi och Industria gjorde hon under samma period rena fotoreportage.

Samarbetet med Bergman sträcker sig från uppsättningen av Vem är rädd för Virginia Woolf? 1963 fram till Trettondagsafton 1975. Bergströms dokumentation resulterade bland annat i utställningen Bergman Strindberg Bergström som Svenska institutet sände på export. Samarbetet var dock inte problemfritt och när den ljudkänsliga duon Jarl Kulle och Ingmar Bergman förpassade henne från salongen till första raden i samband med uppsättningen av Kung Lear beslutade hon sig för att lämna teatern bakom sig. Dessförinnan hann hon dock samarbeta med en mängd av svensk teaters stora namn. Själv framhåller hon gärna Alf Sjöberg som också var den regissör som var mest intresserad av bilden: "Han ville gärna ha omfattande spelbilder - om man bara ser några huvuden så kan det vara ur vilken föreställning som helst, sade han ofta."
1976 publicerades fotoboken Teater: ögonblickets konst fångad i bilder av Beata Bergström med texter sammanställda av Anita Brundahl och med förord av
Erland Josephson.

På senare år har hon bland annat fotograferat Göteborgs- och Malmöuppsättningen av den framgångsrika musikalen Kristina från Duvemåla. 1996 kom Bortom en vid ocean som berättar om tillkomsten av föreställningen, en storslagen fotobok med bilder från föreställningar och repetitioner.

Bergströms fotografier har ställts ut över hela Sverige, bland annat på Konserthuset i Stockholm, på Västerbottens Museum och på Örebro Museum. Hon har även representerats på utställningar i Europa, bland annat i Paris. Sedan 1990 arbetar hon med abstrakt måleri i tempera tillsammans med en grupp konstnärer i Ytter Eneby ateljé. 1998 tilldelades hon kulturpriset Eklövet för sina banbrytande insatser som teaterfotograf.

Källor

  • Calle Pauli, Dagens Nyheter, 30 augusti 2003.
  • Kristina Mezei, Östersunds-Posten, 29 maj 1999.