Teater, 1946

Caligula

Bergman debuterar på Göteborgs stadsteater med världspremiären av den franske existentialisten Albert Camus pjäs.

"Ingmar Bergmans regi var ingenting mindre än ett slags pånyttfödelse av scenkonsten på den här breddgraden."

David Hallén i Aftonbladet

Om uppsättningen

Caligula var Bergmans första uppsättning på Göteborgs stadsteater med premiär den 29 november 1946. Föreställningen belv utan tvekan en succé, inte minst för huvudrollsinnehavaren Anders Ek, som etablerade sig som en av Sveriges mest betydande skådespelare.

I Eks gestalt blev Caligula en clown och en akrobat vars hysteriska, hickliknande skratt dominerade scenen totalt.

Den välkände polske kompositören Roman Maciejewski hade specialskrivit föreställningens musik och enbart använt instrument från den forntida Egypten. Kompositören motiverade detta med att Caligula sägs ha haft en särskild passion för den egyptiska gudinnan Isis. Recensenterna menade dock att Maciejewskis musik stod närmare den franska impressionismen och då i synnerhet Ravel.

Uppsättningen väckte stor uppmärksamhet i teatersverige och snart uttrycktes det propåer om att uppsättningen borde gästspela på Dramaten. Det fördes diskussioner om ett utbyte mellan teatrarna, men det visade sig emellertid omöjligt på grund av rent praktiska och planeringsmässiga svårigheter.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Birtgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University press, 2005).
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002 (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman; A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

David Hallén i Aftonbladet inledde sin recension med att slå fast vilken stor teaterhändelse han hade bevittnat:

Stadsteatern bjöd på stor konst igår. Fransmannen Albert Camus Caligula är ett betydande konstverk, uppbyggt med den verklige dramatikerns och diktarens förmåga att forma, ge liv och hålla sin linje från den första repliken till den sista. Ingmar Bergmans regi var ingenting mindre än ett slags pånyttfödelse av scenkonsten på den här breddgraden. Han satsade för fullt från början till slut, spelade med stor orkester, målade med grälla och expressiva färger. Han är inte ängslig för att chockera. Slutligen fick man uppleva hur en skådespelare steg fram från en relativt obemärkt position till en scensensation av väldiga mått. Det kommer att talas både mycket och länge om Anders Ek.

Ebbe Linde i Ny Tid sällade sig till dem som hyllade uppsättningen och slog fast att Caligula hädanefter inte bara skulle gå till historien som en man som drivs till galenskap av sitt maktbegär: "Igår gick han också outplånligt till Göteborgs och Sveriges teaterhistoria, tack vare en ny stor skådespelare, ett nytt franskt diktargeni och en för oss ny betydande regissör".

Anders Ek var en skådespelare med ett mycket personligt spelsätt och en del uppfattade hans egenart som störande då det ofta inte stämde med idealet om ett renodlat naturalistiskt spelsätt. Man menade att Ek talade otydligt, fraserade på ett oskönt sätt och att han hade ett alltför livligt och säreget fysiskt spel. Men i Caligula var det just detta, som tidigare uppfattats som fel, kongenialt i gestaltandet av Caligulas alltmer absurda hunger och vilken förgörande inverkan detta hade på människan Caligula. Framförallt var det många som kommenterade hur det starka och vitala fysiska spelet kombinerades med en enastående kroppsbehärskning, värdig en dansör, och att det var denna kombination som var avgörande för att kunna uttrycka Caligulas sammansatta inre.

Det var emellertid ingen slump att samarbetet mellan Bergman och Ek föll så väl ut. De två kände varandra sedan tidigare och hade arbetat tillsammans i både Stockholm och Malmö. I GT beskrev Bergman samarbetet på följande sätt: "Min uppgift var helt enkelt barnmorskans. När jag såg den riktning som Ek tagit med rollen lät jag honom bara fortsätta och därefter skapade jag den yttre ramen för det hela."

Kritikerna uppmärksammade även hur väl scenografin samspelade med Bergmans intentioner. Bland annat skrev David Hallén:

Nu har stora scenen stått till Bergmans förfogande, och han ger stycket som en surrealistisk infernoopera. Pjäsen får något modernt ryskt stiliserat och varför inte fulländat teatermässigt över sig. Allt verkar konstruktion från de pelarrader, kuber, vinklar och andra geometriska symboler, som återfinna i Carl Johan Ströms skickligt hopsnickrade och färggranna dekorationer, till det rörelseschema regissören utarbetat.

Bergman uttryckte i en tidningsintervju i Aftonbladet efter premiären hur givande samarbetet med Carl Johan Ström hade varit, samt hur tacksam han var över att teaterchefen Hammarén inte hade sparat på kostnaderna. Till en början hade Bergman skyggat för stora scenen med dess vridscen "som räckte halvvägs till Ystad" och tänkt att pjäsen bättre passade på en studioscen: "[m]en det hade inte gått, Ek hade inte fått plats på den lilla scenen."