En vildfågel

Om uppsättningen

I början av höstsäsongen 1948 ryktades det om att Bergman skulle begära avsked från Göteborgs Stadsteater, men detta dementerades av teaterns sekreterare som istället utannonserade att Bergman skulle sätta upp Jean Anouilhs pjäs. 



Titelrollen i En vildfågel var en avskedspresent till Gertrud Fridh vars insats dock bemöttes av blandad kritik. Elis Andersson var överväldigad:

Och som G. Fridh spelade den överallt hemlösa, alltid efter något fjärran lyssnande och spanande, ömma och oroliga flickan, blev hon verkligen en ovanligt vacker teaterupplevelse. Naturligtvis är rollen i och för sig tacksam – men vilken taktkänsla och vilken nyansering kräver det inte att förena hängivelse och otämdhet, som Gertrud Fridh gör det. Utbrottet ligger alltid på lur, och ibland exploderar det, men älskligheten går aldrig förlorad.

Kjell Hjern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var knappast lika imponerad och menade att Fridh: "sprack ganska kapitalt på de stora utbrottsscenerna, som skall få oss att förstå den unga kvinnans förtvivlan i hela dess vidd och att detta inte kom sig av någon brist på inlevelse, är uppenbart. Rösten lydde henne helt enkelt inte och gjorde ett oskönt och spänt intryck."

Elis Andersson i GP framhöll Bergmans koncentration av dramat: "Regissören hade motstått frestelsen att överbetona den sociala motsättningen på bekostnad av de väsentligare motiven". Bergmans sätt att låta sina karaktärer stelna till i "expressiva tavlor" var vidare ett grepp Andersson omhuldade.



Kjell Hjern var mer kritisk: "Man kunde ibland undra var den poesi stycket rymmer tog vägen i Ingmar Bergmans realistiska iscensättning”. Han framhöll dock en scen "som lyckades förträffligt", den där Gertrud Fridhs karaktär provar sin brudklänning medan hennes fästmans rika släktingar aningslöst konverserar om fattigdomen. I BLM jämförde Ebbe Linde med uppsättningar av samma pjäs i Malmö och på Dramaten och menade att Bergmans uppsättning var: "åtskilligt jämnare". Elis Andersson i Göteborgs Posten konstaterade att föreställningen som helhet var ”oavlåtligt fängslande".