Hamnstad
Desperat skyddshemsflicka med elak mor träffar ilandstigen sjöman i drama om ung kärlek med förhinder.
"[D]en är helt gjord i Rossellinis anda."Ingmar Bergman
Om filmen
Olle Länsberg (f 1922) sålde i februari 1948 en enligt Ingmar Bergman 'tumstjock' synopsis med titeln 'Guldet och murarna' till SF. Samtidigt fick Ingmar Bergman i uppdrag att tillsammans med Länsberg utarbeta ett på denna synopsis byggt scenario och att regissera filmen. Enligt Bergman var det roligaste med manuskriptet "att få gå med Länsberg och se Göteborg från insidan. Visserligen hade jag levat i den staden i en massa år, men jag avskydde den."
Inspirationskällor
Den filmhistoriskt kanske viktigaste stilepoken vid denna efterkrigstid var den italienska neorealismen, och på frågan om han lät sig påverkas av strömningen svarade Bergman: "Påverkade den – den är helt gjord i Rossellinis anda."
I Bergman om Bergman utvecklade han sitt resonemang med att han inte själv hade något att komma med ännu:
"Varje gång jag gick på bio tänkte jag – så här skulle jag göra, så här skulle det vara och varje kamerainställning upplevde jag som en förebråelse mot mina egna kamerainställningar. Jag vacklade omkring vilset och hakade mig på där jag kunde därför att saker och ting utan min förskyllan, och utan att jag visste hur, bara blev på ett sätt som jag inte kunde göra något åt. Jag var fullständigt osjälvständig och fullständigt handfallen och tekniskt bakom flötet."
I samma intervju konfronteras Bergman med att rollfigurerna i Hamnstad är betydligt mer nyanserade och mindre romantiska än i hans tidigare filmer. Bergmans svar: "Det var Länsbergs förtjänst. Det enda avsnittet som jag har skrivit i Hamnstad, och som förresten är dåligt och bryter av mot filmen i övrigt, det är hjältens upplevelser när han blir full med en hora. Det är verkligen ett bedrövligt avsnitt, alldeles stiliserat och kvasilitterärt och stämmer inte ett dugg med den övriga filmen."
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima i Bergman om Bergman (Norstedts, Stockholm 1970).
- Svensk filmdatabas.
Alfa i Aftonbladet:
En film av ungdom, för ungdom och om ungdom', säger reklamen. Följaktligen handlar den om själsfina skyddshemsflickor och illegala aborter samt når sin dramatiska höjdpunkt med hjälp av en flaska Schenley. Handlingen är, som framgår av dessa ingredienser, rätt erotiskt laddad men krutet är vått och knalleffekterna är inte större än om någon skulle ta sig för att spotta på en värmeledning.
Handlingen – manus: Olle Länsberg – är med andra ord ohjälpligt trist, och Ingmar Bergmans repliker faller inte sällan som träklossar på bildytan. Hans ryckiga regi gör inte mycket för att dämpa dunsarna. Nine-Christine Jönsson och Bengt Eklund ger en övertygande bild av blont och trulsigt svenskt kärleksliv när det är som yngst 'de är inte roliga, men de är sådana de skall vara i den här filmen. Bäst är fotografen - G. Fischer - i sina dokumentariska hamnexteriörer.
Mikael Katz i Expressen:
I fråga om Ingmar Bergmans insats i Hamnstad kommer det säkert att finnas två meningar. Anhängarna av filmtrolleri, av 'demonisk besatthet' och av raffinerade knalleffekter måste bli besvikna. Men de som anser att en films form skall vara betingad av dess innehåll, som tillmäter kärnan en större betydelse än skalet, de - eller låt mig hellre säga vi – måste nog tycka att Hamnstad är Ingmar Bergmans hittills mognaste verk. Ett verk av en raffinerat skicklig regissör, som fascinerats av sitt ämne och ödmjukt underordnat sig det utan att förfalla till bravurmässiga trolleriuppvisningar.
Som alltid i Ingmar Bergmans filmer får man se strålande skådespelarprestationer. Lyckligtvis finns demonin kvar i hans personinstruktion" han har en fantastisk förmåga att få sina aktörer att glöda.
Robin Hood i Stockholms-Tidningen:
Varje scen för sig är nog bra formad, men det vill inte bli någonting. Man lämnas oberörd. Det kanske beror på ämnet: man är led vid aborter, 'kvinnofängelser', socialkuratorer, billiga förförelser och lika billiga danshak alltid detsamma. Mest beror dock träsmaken på regissören Ingmar Bergman. Sin skicklighet har han även här, men ingen flykt.
"Hamnstad är Ingmar Bergmans bästa film hittills och en av de bästa filmer, som gjorts här i landet."
Nils Beyer i Morgontidningen
Distributionstitlar
Aiyoku no minato (Japan)
Città portuale (Italien)
Hafenstadt (Västtyskland)
Havnebyen (Norge)
Havnebyens fristelser (Piger uden moral) (Danmark)
Una mujer libre (Spanien)
Port of Call (Storbritannien)
Port of Call (USA)
Satamakaupunki (Finland)
Ville portuaire (Belgien)
Ville portuaire (Frankrike - översatt titel))
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB
Förlaga: Guldet och murarna (Berättelse) Olle Länsberg
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 99
Censur: 074.222
Datum: 1948-10-04
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2735meter
Urpremiär: 1948-10-11, Cosmorama, Göteborg, Sverige
Kaparen, Göteborg, Sverige
Röda Kvarn, Uddevalla, Sverige
Inspelningsplats
Sverige (1948-05-27-1948-07-17)
Filmstaden, Råsunda (ateljé)
Göteborg
Hindås
Ombord på tåget Stockholm-Södertälje
Musik
Titel: La paloma, Alternativ titel: La paloma/Den dag, då mitt hem jag bytte mot friska sjön...
Kompositör: Sebastián Yradier (1859)
Textförfattare: Sebastián Yradier (spansk text 1859)
Ernst Wallmark (svensk text)
Sångare: Bengt Eklund
Titel: Swing Time at Wauxhall
Kompositör: Sven Sjöholm
Kommentar: Instrumental.
Titel: Det ligger en båt i hamnen
Kompositör: Sven Sjöholm
Kommentar: Instrumental.
Titel: Cantique de Noël, Alternativ titel: Adams julsång/O, helga natt
Kompositör: Adolphe Adam (1850)
Textförfattare: Placide Cappeau de Roquemaure (1847)
Augustinus Koch (svensk text 1889).
Sångare: Sven-Olof Sandberg
Berit: Lova mig en sak, Gertrud, säg ingenting. Ja, jag menar om anstalten. Inte alls för min skull, men Gösta.
Gertrud: Vet han inget?
Berit: Nej, han vet inget.
Gertrud: Lita på mig, du.
Berit: Kan jag det?
Gertrud: Tror du det gamla gänget sviker?
Berit: Tack ska du ha, Gertrud.
Gertrud: Är han bra?
Berit: Hur menar du?
Gertrud: Tät och så?
Berit: Inte alls. Han är en enkel sjögrabb, bara.
Gertrud: Vad gör ni då här ute?
Berit: Han firar min födelsedag.
Gertrud: Det var rart. Sköt om honom väl, du.
Berit: Hur har du det själv förresten?
Gertrud: Tack för din vänliga fråga, Berit. Jag har det så in i helvete bra, så det är inte sant.
Gösta: Och varför har du aldrig sagt att du älskar mig? Om du inte gör det
Berit: Jo.
Gösta: Men säg det då?
Berit: Jag vill inte säga det. Jag hatar de orden. Så säger alla men ingen menar någonting med det, ingen gör det annat än för
Gösta: Säg inget mer nu. Det gör bara ont. Tror du verkligen att jag har sagt det bara för det?
Berit: Nej. Jo, var gång du har sagt det. Men jag tycker ju så mycket om dig.
Gösta: Du, liten. Riktig så svart som man tycker ibland, det är nog livet ändå inte. Och det ska väl bli vår tur också. Och jag ska nog lära dig säga att du älskar.
Arbetare: Skaffa dig en annan tjej. Det är i alla fall det enda som håller. Det där snacket om kärleken är ju i alla fall bara en bluff.
Gösta: Varför har man så svårt att vara en sån människa som man vill vara? Varför har man så lätt att överse med sina egna fel och så svårt med andras?
Arbetare: Varför vet inte jag, men så är det väl för alla.
Gösta: Jag vill ju vara rättvis. Det är synd om Berit.
Arbetare: Vill du spela något slags livräddningsjesus så ska du nog akta dig väldigt noga.
Gösta: Det är så meningslöst.
Arbetare: Meningslöst, det är väl alltsammans.
Gösta: Du snackar så ruskigt. Man måste väl tro.
Arbetare: På vad då, va? Kvinnan? Rättvisan? Broderskapet? Nej, det är lika trasigt alltihop. Det är samma jävla skit. Det finns bara egoism.
Texten avslöjar filmens slut.
Samtidigt som Gösta kommer hem efter många år till sjöss försöker Berit, som tillbringat flera år på skyddshem för flickor, att begå självmord genom att dränka sig i hamnen, men hon räddas av en man som dyker efter henne. En kort tid senare träffas Berit och Gösta av en slump på ett dansställe. Gösta följer med Berit hem och sover över hos henne, men Berit vågar inte tro att han verkligen tycker om henne. När Berits mor, som varit bortrest, kommer hem, anar hon att dottern haft en man hos sig och rapporterar detta till socialassistenten Vilander, som söker upp Berit på hennes arbete på fabriken och ger henne en varning.
Förhållandet mellan Berit och hennes mor har totalt kollapsat: modern hycklar omtanke, men är i själva verket den som sett att Berit hamnade på skyddshem. Nu försöker hon dubbelbinda Berit genom att dels påstå att hon älskar henne, dels spana efter minsta förevändning att få henne tillbakaskickad til skyddshemmet, men Berit avvisar henne kategoriskt.
Under ett veckoslut då Gösta och Berit tar in på ett pensionat råkar Berit stöta ihop med en av sina skyddshemsväninnor, Gertrud, som arbetar på pensionatet. Berit ber henne att inte avslöja något om skyddshemmet för Gösta, och Gertrud anförtror Berit att hon är gravid och måste göra abort. Under pensionatsvistelsen beslutar sig Berit trots allt att berätta om sin skyddshemsvistelse för Gösta. Det framgår att Berit haft flera andra män före Gösta, och detta bringar honom ur balans, inte Berits sociala belastning.
En dag då Gösta besöker Berit ringer Gertrud och ber Berit hämta henne hos abortören. Gertrud har smärtor och blödningar, men blir obarmhärtigt utkörd av den kvinna som utfört den olagliga aborten. Eftersom hon inte har någonstans att ta vägen tar Berit med henne till den hamnarbetarkompis som Gösta bor hos. I väntan på ambulans avlider Gertrud. Berit blir hämtad av polis och vägrar först att uppge namnet på abortören, men inför hotet om att på nytt bli skickad till skyddshem resignerar hon. Under tiden genomgår Gösta en svår, personlig kris, men inser att han är så fäst vid Berit att han vill fortsätta deras förhållande. De beslutar sig för att lämna landet och ge sig iväg med en lastbåt, men sedan de ordnat plats på en båt med hjälp av Göstas arbetskamrater, börjar båda ångra sig och kommer gemensamt fram till att det är bättre att stanna och försöka bygga upp en gemensam tillvaro hemma, trots alla svårigheter som de måsta övervinna.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi, scenario och manusbearbettning
- Olle Länsberg, Manus
- Gunnar Fischer, Foto
- Oscar Rosander, Klippning
- Ingegerd Ericsson, Scripta
- Nils Svenwall, Arkitekt
- Erland von Koch, Musik
- Sven Hansen, Ljudtekniker
- Lars-Eric Kjellgren, Inspelningsledare
- Harald Molander, Produktionsledare
- Gösta Ström, Inspicient
- Bengt Järnmark, B-foto
- Aaby Wedin, B-ljud
- Stig Ossian Ericson, Regiassistent
- Louis Huch, Stillbildsfoto
- Nine-Christine Jönsson, Berit (Irene) Holm, fabriksarbetare
- Bengt Eklund, Gösta Andersson, stuveriarbetare
- Mimi Nelson, Gertrud Ljungberg, hotellstäderska
- Berta Hall, Berits mor
- Birgitta Valberg, Agneta Vilander, socialassistent
- Sif Ruud, fru Krona, abortör
- Else-Merete Heiberg, en skyddshemsflicka
- Brita Billsten, en skyddshemsflicka, senare gatflicka
- Harry Ahlin, Skåningen, stuvare
- Nils Hallberg, Gustav, stuvare
- Sven-Eric Gamble, Eken, stuvare
- Yngve Nordwall, Tuppen, förman på fabriken
- Nils Dahlgren, poliskommissarien
- Hans Strååt, ingenjör Vilander, Berits chef, Agneta Vilanders bror
- Erik Hell, Berits far, sjöman
- Torsten Lilliecrona, Tuppens ena kompis utanför biografen
- Hans Sundberg, Tuppens andra kompis utanför biografen
- Bengt Blomgren, Gunnar
- Hanny Schedin, Gunnars mor
- Helge Karlsson, Johan, Gunnars far
- Stig Olin, Thomas, pojken i trappan
- Erna Groth, skyddshemsflicka
- Bill Houston, Joe, negern
- Herman Greid, kaptenen på den holländska lastbåten
- Kate Elffors, Berit Holm som barn
- Estrid Hesse, frälsningssoldat
- Brita Nordin, frälsningssoldat
- Vanja Rodefeldt, flickan som dansar med Gösta på Wauxhall
- Sture Ericson, herr Ljungberg, Gertruds far
- John W. Björling, fjärde stuvaren vid kortspelet
- Rune Andreasson, swingpjatten som dansar med Berit
- Inga-Lill Åhström, polissystern
- Siv Thulin , en flicka
- Kolbjörn Knudsen, en sjöman
- Gunnar Nielsen, en herre
- Georg Skarstedt, en herre
- Carl Deurell, prästen
- Edvard Danielsson, klockaren
- Nils Poppe
- Åke Engfeldt