Om Hell

Erik Hell föddes den 11 augusti 1911 i Kalliokoski i Finland. Han hade sina rötter vid ett glasbruk där hans norska far arbetade som glasblåsare. 1918 inleddes det finska inbördeskriget och familjen bestämde sig för att flytta till Sverige, närmare bestämt till Norrhult i Småland. Hell följde till en början i sin fars fotspår och tog anställning som glasslipare vid Emmaboda glasbruk. Här arbetade han i 15 år innan intresset för teatern tog överhanden.

I en intervju i Göteborgs-Tidningen berättade han hur beslutet växte fram: "En dag lånade jag respengar och reste till Nybro där ett teatersällskap var på turné. Jag sökte upp en skådespelerska och frågade henne om det var någon idé att tänka på teater. Då sa hon: Så länge man tror att man har något att ge skall man inte sluta tro".

Skådespelerskan var ingen annan än Pauline Brunius som tre år senare blev teaterchef på Dramaten. Mötet ledde till att Hell engagerade sig i amatörteaterföreningen i Emmaboda där han bland annat spelade amatörrevy. Strax därefter lämnade han sitt gamla liv bakom sig och påbörjade sina teaterstudier hos dramapedagogen Julia Håkansson i Stockholm. 1939 kom han in vid Dramatens elevskola som den då äldste antagna eleven någonsin. Efter sin tid på elevskolan engagerades han vid nationalscenen. Efter några år av kringflackande på bland annat Helsingborgs och Norrköping-Linköpings stadsteater återvände Hell till Dramaten, där han stannade fram till sin död.

Under sin karriär hann han arbeta med många av tidens stora svenska regissörer och i en intervju i Göteborgs-Tidningen betygade han sin tacksamhet till några av dem: "Regissörer kan betyda mycket för en skådespelare – han kan ge en ett stöd, att man känner trygghet. Likaväl som han kan förstöra. Jag vet inte vem som hjälpt mig mest – Alf Sjöberg eller Ingmar Bergman. Det kan jag inte avgöra."

Hell filmdebuterade 1940 med en mindre roll i Alf Sjöbergs Den blomstertid... och kom under loppet av sin karriär att medverka i ett 70-tal film- och tv-produktioner. För Bergman gjorde han karaktäristiska rolltolkningar i bland annat Riten och En passion. I Riten spelade han domare Abrahamsson, en roll med tydligt släktskap till Gunnar Björnstrands medicinalråd Vergérus i Ansiktet, en tjänsteman som med utsökt sadism och sedvanlig nitiskhet driver ett osedlighetsmål mot den trio skådespelare som kommit till staden. I En passion gjorde han enslingen Johan Andersson som anklagas för att ligga bakom de många sadistiska djurslakter som ägt rum på ön.

Bland Hells övriga filmroller tillhör Mästerman i Rid i natt, Aron i På dessa skuldror och Torsten i Hon dansade en sommar några av de mest minnesvärda. Som anställd vid tv-teatern gjorde han bland annat en bejublad insats i rollen som Ryttmästaren i Keve Hjelms Fadren 1967 och har kallats "tv-teaterns största tillgång".

Mest känd är Hell kanske för sina kärva och handfasta typer. Han hade också en mycket seriös inställning till sitt arbete vilket han 1970 visade prov på i en intervju: "Du förstår, det är så att om man på allvar skall göra vårt jobb, då måste man lämna ut sig själv. Och då blir det väl lite smärtsamt. Man sliter ut sig själv. Är det allvar, så är det allvar. Då kan man inte gå omkring på scenen och 'markera'. Då kan man ha något annat jobb, om du förstår vad jag menar."

Erik Hell var mellan 1960 och fram till sin död 1973 gift med skådespelaren Öllegård Wellton.

Erland Josephson skrev en minnesruna över honom i Svenska Dagbladet:

”Erik Hell var en mycket rikt rustad skådespelare. Han kom ganska sent in i yrket med en livserfarenhet som var ovanlig för teaterelever, och just utstrålningen av rik erfarenhet, av genomgången möda, lust och lidande präglade hans skådespelarindividualitet genom hela hans artistliv. [...] Hans ansikte var en unik tillgång i skådespelarens alla media, film, television och scen. Det hade ett slags graciös tyngd, kanske därför att det hade fört alla åldrar med sig, genom alla erfarenhetens märken såg man tydlig barnet. Samma sak med tonfallet det kunde vara både frostigt och fräscht. Om han så bara gick över scenen passerade ett människoöde.”