I mormors hus
Apropå Mig till skräck.
Om texten
I programbladet till Bergmans egen pjäs beskriver han hur pjäsens huvudperson Paul har en bakgrund som påminner om miljön i Bergmans mormors lägenhet i Uppsala, en miljö som han för övrigt skulle återkomma till i ett långt senare, mer berömt, verk.
Det som jag närmast skall berätta om är Mormors våning, där dramat utspelas. Mormor bor i en mellansvensk universitets- och stiftstad i ett litet tvåvånings stenhus som står dels mot gatan som kallas Allégatan. Där grönskar det på somrarna. Dels under domkyrkan. Fönster vetter mot en stor inbyggd gård, som står i förbindelse med gatan genom en fjorton meter djupt kullerstensbelagt portvalv. Gården är lekplats för människobarn, kattor, råttor och småfåglar som kvittrar i buskarna. Där finns också två stora vagnslider och gårdshusets sex torrdass. I ett hål i marken mitt på gården bor en jude i en sorts underjordisk butik. Han är elak säger man. Och lite farlig. Jag vet inte.
Mormors våning är mycket stor, den ligger en trappa upp, ingång från gården. där finns sal och förmak, tambur med vedlår och kulörta fönster, ett stort kök med serveringsrum och isskåp och väldigt vitskurat fällbord vid fönstret. Dessutom junfgrukammare, Mormors sovrum, gästrum, morfars arbetsrum (morfar är död). Så är det trappan upp till vinden, den där som alltid piper och viskar, och trappan knäpper. Så är det också alla vrår och skrymslen fyllda av hemliga viskningar, trivsel och märkvärdigheter. Alla kakelugnarna som dånar av eldbrasorna på vintern. Statyetterna som är nästan levande i det tysta solskenet. Solskenet som nästan låter som en ton om man är ensam. Jag menar utan mänskor omkring sig. Riktigt ensam blir man nämligen aldrig i ett gammalt hus. Mattorna, som är gamla, gamla och lite slitna, gesimsernas huvuden, tavlorna av Venedig och Florens. Takkronornas prismor. Rullgardinerna som bär slott och prinsar, prinsessor, drakar, landskap. Gaslyktorna utanför som sätter liv i alltsammans på natten och dessutom sätter skepp och skogar och underliga rörliga väsen i taket och då det blåser är det storm på skugghavet och alltsammans växlar och flyter. Tapeternas mönster kunde forma lustiga ansikten, de var aldrig farliga, möblerna var stora och tunga som djungelns djur eller lätta och fina som personer av adligt stånd.
Där satt en röd boll inkilad bakom soffan.
Så är det alla klockorna. I varje rum finns det minst två klockor och alla går de, hytter och slår, tickar, menar och pratar.
Som säkerligen var och en förstår, så är detta ett mycket märkvärdigt hus, fyllt av hemlighetsfullt tassande, tickande och viskande liv. (Inga spöken, det menar jag inte. Det finns en gast, men han bor på vinden och kommer aldrig ner.) Men här väggarnas, möblernas, klockornas, tingens liv.
När jag första gången var på besök i den här våningen var jag ganska liten. Sen har jag inte sett den mer, och det är väl därför jag beskrivit den genom ett barns ögon. Men jag tror att skulle huset plötsligt uppstå igen skulle den vuxne stå där och lyssna i tystnaden genom klockornas knäpp och vårblåsten i almarna utanför till solens tysta svirrande och den väldiga skänkens långa aldrig avslutade berättelse om småfolket som bodde i dess djup.
Mig till skräck, programblad, Göteborgs Stadsteater, 1947. Texten återtrycktes i Röster i Radio (nr 10, 8-14 mars, 1953) med anledning av radioversionen av Mig till skräck.