Kris
I Bergmans regidebut uppvaktas fosterdotter till pianolärarinna i småstad av sin biologiska mors dekadente älskare.
"Nästan är ordet för Kris, den är nästan vad som helst men bara nästan, nästan en framgång och nästan ett fiasko."Filmson i Aftonbladet
Om filmen
Den danske författaren Leck Fischer (1904-1956) skrev ett flertal framgångsrika pjäser, men var under åren 1941–50 även flitigt verksam som manusförfattare inom dansk film. Fischers teaterpjäs Moderhjertet hade premiär 1944 och köptes – nu omdöpt till Moderdyret – strax därpå av Svensk Filmindustri.
En annan regissör var från början påtänkt, men i början av juni 1945 fick Ingmar Bergman uppdraget att utarbeta ett filmmanuskript, med vilket han också skulle få debutera som filmregissör. Bergmans förhoppningar om att få regissera det egna manuset med titeln Sentimental resa grusades således. Till en början var den unge Bergman ändå överlycklig. Ur Bilder:
Jag hade redan före inspelningen av Hets bombarderat Carl Anders Dymling med böner om att få göra en egen film, men blivit avvisad. Plötsligt skickade han mig en dansk pjäs. Den hettte Moderdyret och var skriven av Leck Fischer. Dymling lovade mig att jag skulle få regissera om jag kunde skriva ett bra manuskript på detta storslagna pekoral. Jag var vild av lycka och skrev på nätterna ett scenario i rasande fart. Jag tvangs sedan bearbeta manuskriptet ett par gånger innan det bestämdes att jag på sommaren 1945 skulle få göra filmen. Efter framgången med Hets döptes den till Kris. Det visade sig vara ett passande namn.
Inspelning
Om inspelningen skrev Bergman senare följande i Laterna Magica:
Vad jag inte visste var att man ämnade framställa en billig B-film, där man huvudsakligen kunde använda företagets kontraktsanställda skådespelare. Efter åtskilligt tjatande fick jag tillstånd att göra en provfilm med Inga Landgré och Stig Olin. Gunnar Fischer var fotograf. Vi var jämnåriga, entusiastiska och trivdes bra tillsammans. Det blev en lång provfilm. Då jag sett den, visste min entusiasm inga gränser. Jag ringde min hustru, som stannat kvar i Helsingborg, och skrek upphetsat i luren att nu kunde Sjöberg, Molander och Dreyer dra något gammalt över sig. Nu kom Ingmar Bergman.
Medan jag skummade av självförtroende, passade man på att byta ut Gunnar Fischer mot Gösta Roosling, en ärrad samuraj, som vunnit berömmelse med ett antal kortfilmer, som visade vida himlar med vackert belysta moln. Han var en typisk dokumentärfilmare och hade nästan aldrig arbetat i ateljé. Då det gällde ljussättning var han relativt oerfaren, dessutom föraktade han spelfilm, dessutom vantrivdes han inomhus. Från första ögonblicket avskydde vi varandra. Eftersom vi båda var osäkra dolde vi vår osäkerhet under sarkasm och oförskämdhet.
Inspelningen startade de första dagarna i juli 1945 och avslutades under sista veckan i augusti. Filmen hade ett stort antal exteriörscener, vilka spelades in i Hedemora. Bergman i Bilder:
Den första inspelningsdagen minns jag fortfarande som en ofattbar fasa. Alla första inspelningsdagar är säreget laddade. Så har det varit hela vägen ända fram till Fanny och Alexander (1982). Men denna första inspelningsdag var den första i mitt filmliv. Jag hade förberett mig minutiöst. Varje sceneri var noga uttänkt, varje kamerainställning förberedd. Jag visste i teorin precis vad jag ville göra. I praktiken gick allt åt helvete. [...] Dagen var helvetiskt het och vi arbetade i en studio med glastak. Gösta Roosling, fotografen, var inte van vid den tidens komplicerade ljussättning och tunga kameror. Han hade nått sitt mästerskap med lätt utomhuskamera och i ensamt majestät. B-fotografen var oerfaren och ljudteknikern en vandrande katastrof. Huvudrollsinnehavarinnan Dagny Lind, som nästan aldrig filmat, var halvt medvetslös av skräck.
Generellt skulle man på den tiden göra åtta kamerainställningar per dag, vilket motsvarade en kamerainställning i timmen. Denna första dag hann vi två. När vi sedan såg dessa två tagningar hade vi oskärpa. Mikrofonen var synlig i bildkanten. Dagny Lind talade som på teatern. Scenerierna var teaterscenerier. Katastrofen var ett faktum. [...] I ett tidigt stadium då ateljéledningen ville lägga ner inspelningen ingrep Dymling efter att ha sett tre veckors tagningar. Han föreslog att vi skulle börja om från början. Jag var honom djupt tacksam.
Min nästa skyddsängel blev Victor Sjöström som hade en diffus roll som konstnärlig rådgivare i Filmstaden:
[...] Mest gick vi tysta men plötsligt sa han saker som var enkelt begripliga: Du gör för krångliga scenerier, varken du eller Roosling klarar de där komplikationerna. Fotografera skådespelarna framifrån, det tycker de om, det blir bäst så. [...] Du ska inte göra allt till huvudsaker, då storknar publiken. En transportsträcka ska behandlas som transportsträcka utan att den nödvändigtvis behöver se ut som en transportsträcka. Vi gick runt, runt, fram och tillbaka på asfalten. Han höll mig i nacken, var konkret, saklig och inte arg på mig, trots att jag var så otrevlig. [...]
Vid sidan av den kollegialt vänlige Victor Sjöström fick jag efter den långa inspelningens slut ytterligare en bundsförvant i klipparen Oscar Rosander: (ur Laterna Magica) ’Då jag kom till honom efter avslutad inspelning, besviken, blödande och ursinnig, bemötte han mig med en burdust vänlig objektivitet. Han påpekade obarmhärtigt vad som var dåligt, uselt eller oacceptabelt. Men han berömde mig för sådant han tyckte var bra. Dessutom invigde han mig i klippandets hemligheter, bland annat en fundamental sanning: klippningen sker redan vid inspelningstillfället, rytmen skapas i manuskriptet. Jag vet att många regissörer gör tvärtom. För mig har Oscar Rosanders lärdom varit grundläggande.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Ingmar Bergman, Bilder.
- Ingmar Bergman, Laterna Magica.
- Svensk filmdatabas.
Bang i Dagens Nyheter:
Det förefaller mig som om Ingmar Bergman här vore svaret på den bön, att inte säga det med åren allt otåligare tjat, som höjts för svensk films räkning. Vad den behöver är personligheter som håller ihop verken, har det sagts; vi måste komma ifrån denna filmtillverkning i rutigt och randigt med femton kockar, som sneglar åt publiken. [...] Kris är utan tvekan det längsta, djärvaste och målmedvetnaste klivet upp ur ankdammen som svensk film gjort på länge.
U Sm i Svenska Dagbladet:
Ingmar Bergmans Kris är en djärvt realistisk, intelligent analyserande, intensiv och spänningsfylld berättelse om fullkomligt vardagliga saker. [...] Det enkla dramat återges i ett sugande tempo och med ett överflöd av intensivt stämningsskapande detaljer. Filmen rymmer scener, som utan vidare måste sägas stå på höjden av vad man har sett presteras i filmväg. Dit hör kanske framför allt de inledande scenerna, särskilt Jacks ankomst till landsortsstaden, hans möte med Jenny på hotellrummet och hans exaltation under och efter småstadsbalen. [...] Regissörens val av skådespelare är på sitt sätt lika beundransvärt som deras egna spelprestationer. [...] Gösta Rooslings distinkta och orädda foto och Erland von Kochs diskreta och suggestiva musikbeledsagning är också värda beröm. Kris är med andra ord en upplevelse. Man är tacksam för att det görs sådan film. Och för att den görs i Sverige.
Georg Svensson i Bonniers Litterära Magasin:
Undertecknad måste för sin del säga att han sällan sett något mera misslyckat, förljuget och tråkigt. Kris har givetvis beredvilligt inordnats under begreppet experimenterande. Vari ligger då experimentet? Inte kan det vara i handlingen, för den är inte mera experimentbetonad än vilken Hela Världen novell eller vilket svenskt filmpekoral som helst. [...] Nej, handlingen är vid Gud inte experimenterande, det har tydligen också Ingmar Bergman insett, eftersom han ansträngt sig så påtagligt att göra figurerna intressantare än de tål vid. [...] Det finns något tygellöst, nervöst obehärskat i Bergmans fantasi som gör ett oroande intryck. Han kastas från den ena överdriften till den andra och tycks vara oförmögen att hålla ett andligt normalläge. [...]
Vad svensk film behöver är inte i första hand experimentatorer, utan intelligent, förnuftigt folk som kan ge oss levande människor och väsentliga konflikter.
Filmson i Aftonbladet:
Nästan är ordet för Kris, den är nästan vad som helst men bara nästan, nästan en framgång och nästan ett fiasko. Det finns så mycket som är bra, ja, lysande i filmen, riktigt tänkt och skickligt utfört, men det gör bara att man blir dubbelt förargad över det som är omoget och misslyckat och lämnar filmen med en känsla av otillfredsställelse. [...] Men hela tiden blir det innehållsrika, fascinerande bilder som är lysande i och för sig. En vacker dag lär Ingmar Bergman sig konsten att foga dem samman till en logisk helhet.
Distributionstitlar
Kriisi (Finland)
Krise (Norge)
Moderhjertet (Danmark)
Crise (Frankrike)
Crisi (Italien)
Crisis (Storbritannien)
Crisis (Spanien)
Krise (Västtyskland
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri
Laboratorium: Svensk Filmindustris filmlaboratorium
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB
Förlaga: Moderhjertet (Pjäs) av Leck Fischer
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 93
Censur: 069.774
Datum: 1963
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2540 meter
Censur: 069.774
Datum: 1946-02-12
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2555meter
Urpremiär: 1946-02-25 Palladium, Helsingborg, Sverige 93 minuter
Spegeln, Stockholm, Sverige
Inspelningsplatser
Sverige (1945-07-04-1945-08-31)
Filmstaden, Råsunda (ateljé)
Hedemora (bl.a. - exteriörer)
Musik
Titel: An der schönen blauen Donau, op. 314
Kompositör: Johann Strauss, d.y. (1867)
Kommentar: Instrumental.
Titel: Frühlingsstimmen, op. 410
Kompositör: Johann Strauss, d.y. (1882)
Kommentar: Instrumental.
Titel: Rosen aus dem Süden, vals, op. 388
Kompositör: Johann Strauss, d.y. (1880)
Kommentar: Instrumental.
Titel: Il bacio Alternativ titel: Kyssen
Kompositör: Luigi Arditi (1860)
Textförfattare: Gottardo Aldighieri (italiensk text 1860)
Sångare: Dagmar Olsson
Titel: Jitterbug
Kompositör: Charlie Norman
Kommentar: Instrumental.
Berättarröst: Stycket kan börja. Jag vill inte påstå att det är något stort och skakande drama. Det är nog bara en vardagspjäs. Nästan en komedi. Vi låter ridån gå upp.
Jenny: Titta, här har vi hennes dagbok.
Ingeborg: Läser ni hennes dagbok?
Jenny: Nej, jag bara bläddrar i den, fröken Johnson, jag bara bläddrar i den. Det står så lustiga saker här så. Hör på det här till exempel. "Jag var med när mor klädde sig i morse, när hon stod naken framför spegeln såg hon så ung ut. Hennes hud är på något sätt yngre än min. Jag är gråare i skinnet."
Ingeborg: Nej tack, nu vill jag inte höra mer.
Jenny: Jaså, då läser vi inte mer då.
Ingeborg: Jag har sett henne skriva dagbok i åtta år, men aldrig läst en rad.
Jenny: Nej, det är ni det, fröken Johnson. Men ni är också så moraliskt högtstående.
Jack: Jag kan inte bli kär. Jag älskar bara mig själv. Men Nelly, hon är
hon är riktig på nåt sätt, om ni förstår.
Ingeborg: Ja, jag förstår.
Jack: Hon är så verklig så att jag blir ännu overkligare, och börjar undrar över varför jag över huvud taget ska leva mitt jäkla spökliv.
Ingeborg: Kanske jag förstår.
Jack: Jag skulle behöva henne som ett sorts ankare i verkligheten, alltså för min egen skull. Det är så att säga en rent egoistisk inställning.
Ingeborg: Det får man betala för.
Jack: Jadå. Vill man bara ta och ingenting ge, då får man betala en alldeles förbannad straffskatt.
Ingeborg: Kan jag få en cigarett? Jag blir lite uppskakad av vad ni säger.
Jack: Ni har bara givit och givit, utan en tanke på att själv få nåt igen.
Ingeborg: Har jag?
Jack: Nelly, hon talar jämt om er, hon älskar er. Hon kommer tillbaka till er en dag Då får ni betalt vad ni givit ut. Och då får Jenny och jag betala. Jenny hon
hon lever på mig. Och jag lever på Nelly. Det är rätt infernaliskt.
Jenny: Han kanske berättade för dig att han har mördat en flicka, som han bodde ihop med och som hade två små barn? Så gasade han ihjäl alla tre för att det skulle se ut som en olyckshändelse. Och han har kanske bett dig att gå med honom till polisen imorgon, hjälpa honom att anmäla sitt brott? Visade han dig sin revolver och sa att han måste göra slut på sitt månskensliv?
Jack: Jenny, inte mera nu.
Jenny: Han kanske talade om för dig att du var hans ankare i verkligheten. Att nu ids han inte gå omkring och flina längre utan nu måste han dö eller gå till polisen. Har du hört det? Åt hur många tror du han har sagt allt det där?
Texten avslöjar filmens slut.
Fröken Ingeborg Johnson bor i en småstad. Hon försörjer sig bl a genom att ge pianolektioner och på att hyra ut ett rum till en ung veterinär, Ulf.
Ingeborg har en fosterdotter, Nelly, som varit hos henne sedan hon var liten. Nelly är nu 18 år och uppvaktas av Ulf. Nelly upplever dock Ulf mer som en snäll gammal farbror än som en tänkbar äktenskapspartner.
Det skall hållas en välgörenhetsbal på Stadshotellet i den lilla staden, vilket gläder Nelly oerhört. Det skall nämligen bli hennes första bal. Ingeborg har hela tiden stora ekonomiska problem, men lyckas trots detta skrapa ihop pengar och köpa en ny klänning åt Nelly.
Nelly har emellertid, utan att Ingeborg vet om det, skrivit till sin riktiga mor - Jenny - som har en skönhetssalong i Stockholm. Jenny skickar henne en söt och exklusiv klänning som Nelly använder på balen i stället för den som Ingeborg köpt.
Samma dag som balen går av stapeln kommer Jenny resande för att hämta hem sin dotter. Ingeborg blir förtvivlad när hon inser att hon måste lämna ifrån sig Nelly.
Jenny har en älskare - Jack - en ung skådespelare utan engagemang, en degenererad och desperat människa som Jenny tagit hand om. Jack behandlar Jenny på ett fruktansvärt nedlåtande sätt.
På balen lyckas Jack få Nelly att dricka sprit och blir sedan närgången mot henne. Ulf blir vittne till detta och lyckas ''rädda'' Nelly. Nelly uppträder mycket chockerande under balen, och ''hela stan'' pratar efteråt om vad som försiggått. Nelly beslutar sig för att följa med sin mor och börja arbeta på skönhetssalongen.
Jack stryker hela tiden omkring Jenny och försöker förföra henne med sin dekadenta charm. Till slut lyckas han en kväll i skönhetssalongen och Jenny blir vittne till vad som sker. Jack, som länge hotat att ta livet av sig utan att någon tagit honom på allvar, gör nu slag i saken och går ut på gatan och skjuter sig.
Nelly blir chockad och återvänder till Ingeborg. Som en trofast vän som aldrig gett upp hoppet träder Ulf in vid hennes sida och nu accepterar Nelly honom. Ingeborg, som lider av en obotlig sjukdom, har i sin läkare haft en trogen vän under Nellys frånvaro. Även nu står han trofast vid hennes sida. Livet i den lilla staden flyter lugnt vidare.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi och manus
- Gösta Roosling, Foto
- Alva Lundin, Förtexter
- Oscar Rosander, Klippning
- Seivie Ewerstein, Scripta
- Arne Åkermark, Arkitekt
- Erland von Koch, Musik
- Lennart Svensson, Ljudtekniker
- Lars-Eric Kjellgren, Inspelningsledare
- Victor Sjöström, Produktionsledare
- Harald Molander, Produktionsledare
- Ragnar Carlberg, Inspicient
- Harry Malmstedt, Inspicient
- Jarl Nylander, B-foto
- Birger Nilsson, B-ljud
- Louis Huch, Stillbildsfoto
- Inga Landgré, Nelly, 18 år
- Stig Olin, Jack, skådespelare
- Marianne Löfgren, Jenny, Nellys mor, Jacks älskarinna, ägare till skönhetssalongen Maison Jeannie
- Dagny Lind, fröken Ingeborg Johnson, Nellys fostermor, pianolärarinna
- Allan Bohlin, Ulf, kallad Uffe, veterinär, inneboende hos fröken Ingeborg
- Ernst Eklund, Ingeborgs farbror Edvard, läkare
- Signe Wirff, Jessie, Ingeborgs moster
- Svea Holst, Malin, städerska hos Ingeborg
- Arne Lindblad, borgmästaren
- Julia Cæsar, borgmästarinnan
- Siv Thulin , biträde i skönhetssalongen
- Anna-Lisa Baude, kund i skönhetssalongen som får ansiktsbehandling
- Karl Erik Flens, Nellys balkavaljer
- Sture Ericson, hornblåsaren på balen
- Margit Andelius, stadskamrerns fru på balen
- Carin Cederström, den yngre kvinnan i sovkupén
- Mona Geijer-Falkner, den äldre kvinnan i sovkupén
- Dagmar Olsson, sångerskan på balen
- Wiktor "Kulörten" Andersson, trumpetaren på balen
- Gus Dahlström, bastubaspelaren på balen
- John Melin, tvärflöjtspelaren på balen
- Holger Höglund, klarinettspelaren och orkesterledaren på balen
- Ulf Johanson, pianisten på balen
- Hariette Garellick, en kund på skönhetssalongen
- Monica Schildt, ett biträde i skönhetssalongen
- Singoalla Lundbäck, zigenerskan på järnvägsstationen
- K. Koykull, en herre på gatan
- John W. Björling, en herre på gatan
- Per Hugo Jacobsson, en herre på gatan
- Nils Hultgren, en herre på gatan
- Erik Liebel, en man på skönhetssalongen
- Hjördis Gille, en dam på konditoriet
- Rune Ottoson, en ung man på balen
- Brita Billsten, en flicka på balen
- Gudrun Stäck, en flicka på balen
- Maud Hyttenberg, en flicka på balen
- Ullastina Rettig, en flicka på balen
- Gustaf Hedström, en man på balen
- Hortensia Hedström, en kvinna på balen
- Otto Adelby, en man på balen
- Hanna Adelby, en kvinna på balen
- Oscar Heurlin, en man på balen
- Gösta Qvist, en man på balen
- Manetta Ryberg, en kvinna på balen
- Erik Forslund, en herre på balen