Pelikanen

Om uppsättningen

Redan våren 1945 spelade Helsingborgs stadsteater Strindbergs Pelikanen, då i regi av Sture Ericson, en ofta återkommande skådespelare i Bergmans tidiga uppsättningar. Den unge teaterchefen sparade dock sin egen uppsättning (egentligen hans andra efter en studentteateruppsättning 1940) till ett halvår senare och ett gästspel på Malmö stadsteater. 

I programmet skrev Bergman artikeln En sorts tillägnan, en hyllning till Olof Molander och dennes Strindberg-uppsättningar. 



Om pjäsen och sin egen uppsättning berättade han senare i en intervju med Henrik Sjögren: "Jag förstod inte alls vad den handlade om men älskade den på grund av dess aggressivitet".

Kritiken var i stort välvillig, framförallt hyllades Bergmans accentuering av pjäsens demaskeringstema, men de flesta tyckte att den stora eldsvådan i slutet var lite för klen ("en mild bengalisk eld", tyckte någon).



Helge Åkerhielm i Morgon-Tidningen refererade till Bergmans tidigare uppsättning av samma pjäs:

Ingmar Bergman har tillägnat Strindbergs måhända kusligaste och pinsammaste kammarspel mångårig uppmärksamhet. Han gav sig första gången i kast med det på Stockholms studentteater med krafter som tog sig meterhögt vatten över huvudet. Nu fick hans intentioner gensvar i ensemblen, och nu blev det verkligen en mogen, genomtänkt och lödig föreställning.

Otypiskt nog var Herbert Grevenius en av de som var minst imponerad av uppsättningen men skrev ändå om Bergman: "Man har stora krav på honom. Men han kommer att göra det nästa gång."