Vi har våra principer

Nu har den här bloggen varit igång ett tag och det är väl dags att skärpa till sig lite. Efter diverse poster med lika som bär och dagens outfit vill ni väl åtminstone dessemellan ha något lite mer matnyttigt? Då så. Och det är ju trots allt en arkivblogg, detta – låt oss då tala om sådant. Dagens lektion: vad är proveniensprincipen?

"Proveniens” hörs allt som ofta i dessa tider av skenande auktionspriser och antikrundor; i korthet betyder ordet uppgifter om tidigare ägare. Ett exempel:

Denna tillsynes modesta papperskorg har tillhört Ingmar Bergman och såldes därför på auktion för 22.000 kr (utropspris 300–400 kr).

Proveniensprincipen (fr. respect des fonds, eng. principle of provenance) är mer exklusivt förbehållet arkivsektorn, och innebär att ett arkiv förblir sammanhållet och i enlighet med arkivbildarens intentioner.

För att begripa varför den över huvud taget uppstod kan man gå tillbaka till 1194, när Filip II August av Frankrike på återtåg från diverse plundringar hamnade i bakhåll av Rikard I av England. Ingenstans i pojkböckerna nämner man såvitt jag minns att Rikard Lejonhjärta kunde vara så taskig, men faktum var att hans soldater snodde med sig inte bara alla det byte som den franske kungen under stor möda just stulit ihop, utan även skatteregister och till och med det kungliga sigillet.

Filip II (eller knappast han själv, snarare våra forna kolleger av arkivtjänstemän) tvingades därför att försöka rekonstruera alla monarkins rullor. Det vill man inte göra oftare än man måste, så kungen bestämde sig för att etablera ett centralt register över sina offentliga akter. Uppdraget gick till munken broder Guérin, som 1195 bildade Le Trésor des Chartes, det första egentliga arkivet i det franska kungariket. Det fortsatte att heta så även sedan samlingarna flyttats från Chartres till Louvren och därifrån senare till Sainte-Chapelle, där Ludvig IX redan huserade reliker som Kristi (föregivna) törnekrona. Bättre sällskap för arkivalierna var svårt att tänka sig.

Så mådde det franska ur-nationalarkivet ganska gott i några hundra år, till händelser i slutet av 1700-talet skakade om hyllorna i Sainte-Chapelle så arkivdammet rök. Franska revolutionen hann som bekant med allt möjligt, men för oss i branschen var den kanske största bedriften bildandet av Les archives nationales 1790. Alla de privata och offentliga arkiv som fanns i landet, (förutom Le Trésor des Chartes diverse mindre dokumentsamlingar utspridda på diverse politiska organ, munkkloster och före detta herresäten) slogs nu ihop till ett enda gigantiskt nationalarkiv.

Att föra samman alla dessa vitt skilda slags samlingar, sorterade och katalogiserade efter olika principer, kan inte ha varit en enkel sak. Efter ett halvsekel och, ja, rätt turbulenta tider i republiken–skräckväldet–kejsardömet–monarkin så fick de stackars arkivarierna nog av att röja upp i kökkenmöddingen. 1841 under den så kallade julimonarkin inrättades en kommission av historiker, som kom fram till att arkivets sammanhållning har företräde över ämnessamling.

Proveniensprincipen var född. Tanken är alltså att om ett arkiv byter ägare så ska det ändå se i princip likadant ut. Säg att en myndighet har ett arkiv, tröttnar på det och lämnar över det till Riksarkivet. Enligt proveniensprincipen ser då Riksarkivet till att handlingarna förblir i den ordning arkivbildaren hade placerat dem.

För Ingmar Bergmans Arkiv så är Ingmar Bergman arkivbildare. Vi har sorterat, klassificerat, katalogiserat och digitaliserat samlingarna, men de är intakta. Ibland förvärvar vi nya föremål, men (med vissa undantag, beroende på föremålens art och proveniens) dessa uppgår inte i Ingmar Bergmans Arkiv utan bildar egna små arkiv-öar i våra arkivlokaler. Ordet ”arkiv” betyder ju nämligen två saker: dels själva lokalen, byggnaden, institutionen i vilken samlingarna förvaras; dels samlingarna från arkivbildarens verksamhet. Ingmar Bergmans arkiv (det material han ackumulerat och samlat på sig) finns i Ingmar Bergmans Arkiv (som ägs av Stiftelsen Ingmar Bergman).

Vi har exempelvis brevsamlingar från Käbi Laretei och Liv Ullmann, skisser och modeller av Göran Wassberg – dessa är inte en del av Ingmar Bergmans Arkiv, även fast de återfinns i Ingmar Bergmans Arkiv. Allt enligt proveniensprincipen. En effekt av denna centrala princip är att arkivet självt är ganska indifferent inför sina samlingar. Det vill säga, vi som arbetar där kanske har våra favoritobjekt, men vi gör inte någon skillnad mellan å ena sidan det som kanske är efterfrågat av besökare och forskare eller ekonomiskt eller kulturhistoriskt värdefullt; å andra sidan det som över huvud taget ingen någonsin frågar efter eller som inte har något tydligt värde för varken forskning eller allmänhet. Har arkivbildaren en gång upptagit ett föremål i samlingarna så ska det där förbli.

Med tanke på att en banal papperskorg som varit i Bergmans ägo såldes på auktion för över tjugo tusen, vad kan då regimanuset till Persona vara värt? Eller originalhandskriften till Det sjunde inseglet?

Antagligen mer än exempelvis proforma-fakturan för Bergmans import av svensk filmjölk till Tyskland under München-perioden, eller hans avtal med Anticimex för husbocksförsäkring. Men inför arkivet är alla föremålen lika.

Som kunde arkivföremålen själva känna till det historiska ursprunget för sin organisationsprincip, utgår under sena kvällar ett dovt sorl från arkivboxarna i kompaktskåpen. Den som råkar vara där och lyssnar riktigt noga kan höra ett originalmanuskript viska till en post-it-lapp; en tvättnota mumla till ett guldlejon: ”Frihet–jämlikhet–broderskap!”