Lustgården
Färgsprakande lustspel som sablades ner av en nästan enig kritikerkår som vid pressvisningen utsattes för "storm och snöglopp".
"Det skulle bli en snygg sak i färg, lite vemodig, men ha lite knorr på svansen."Ingmar Bergman
Om filmen
Lustgården tillkom på initiativ av Ingmar Bergman som tyckte att det var på tiden att Svensk Filmindustri gjorde en ordentlig färgfilm. Tillsammans med Erland Josephson skrev han också manuset. De båda gjorde något år senare samma sak med Bergmans egna första färgfilm (likaså en komedi) För att inte tala om alla dessa kvinnor.
Lustgården blev dock aldrig någon succé, och inför filmens första tv-visning 1970 mindes Bergman filmens tillkomst i tidningen Röster i Radio/TV:
Vidare var det så att jag ansåg att SF äntligen skulle öva sig på att göra en snyggt genomarbetad färgfilm. Vi hade därute vår egen färgfilmsgrupp som träffades och gjorde vissa försök. Jag lyckades övertala bolaget att satsa på färg den gången. Det skulle bli en snygg sak i färg, lite vemodig, men ha lite knorr på svansen. Vi hade skitkul hela tiden vi lade upp det hela. Ja, och så började Alf Kjellin jobba med regin. Jag hade inte så mycket tid över, för jag slet fortfarande med "Nattvardsgästerna". [...] "Lustgården" blev färdig. Den var vid gud inte märkvärdig men jag tyckte faktiskt den var varm och vänlig, lite som jag hade tänkt mig den. Men så kom premiären, den skulle upp på Röda Kvarn på annandagen det året. Jag hade legat efter SF för att de skulle korrigera ljuset i projektorerna på Röda Kvarn nu när vi ordnat med en så snygg egen färgfilm. Ena projektorn visade ett pissgult ljus, den andra ett likblått – det var ju inte så bra när man skulle visa färg. Så även det gick man med på och köpte nya fina projektorer som byttes mot dom gamla. Men det hade med sig att när filmkritikerna skulle få se filmen på Röda Kvarn två dagar före jul, gick det inte. Bion var inte klar. Man körde ut hela Stockholms kritikerkår till Råsunda och visningsrummet på Film-Teknik. Det var en ohygglig dag, storm och snöglopp. En hård nordostan, förkylningsväder och gråmörkt. Jag kom över gården utanför Film-Teknik när kritikerna strömmade ut efter visningen och jag greps av ohyggliga aningar. Det var en enastående samling svarta korpar som hade sett vår sommarlät- ta lilla komedi. Och jag sa till mig själv: "Den filmen är död". Och förresten: Kan man tänka sig en film som kommit mer katastrofalt fel? Fel årstid. Fel år, fel årtionde. Mitt i nya vågens värsta svallning och allting. Det var dessutom det år den medelålders publiken slutade gå på bio och satt hemma framför TV:n i stället. Men när jag sorterar mina synder (ja, jag sa 'sorterar'), så tycker jag att 'Lustgården' är den mest lättförlåtna. En nästan vit synd. För jag går omkring med en stillsam ömhet för den filmen. (Men jag hoppas verkligen TV har vett att köra den i färg.)
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Röster i Radio/TV, nr. 13, 1970.
- Svensk filmdatabas.
Texten avslöjar filmens slut.
David Samuel Franzén är adjunkt i svenska vid läroverket i en liten svensk stad, tiden är sekelskiftet. Han har några år haft ett förhållande med fröken Fanny, som är servitris på stadshotellet. Liksom sin kollega lektor Lundberg, som har sina hemliga vägar till mamsellen i stadens bokhandel, fröken Astrid, är adjunkten mycket angelägen om att ingenting i hans hemliga kärlek ska komma till allmän kännedom, och anar inte att hela staden redan vet alltsammans.
Stadens bokhandel får in en del exemplar av en romantisk diktsamling med titeln "Hjertats hemligställen", och sedan Lundberg lyckats sprida ut att Franzén skrivit den, får den en strykande åtgång. Franzén förnekar först att han över huvud taget känner till boken, men efter uppmuntran från fröken Astrid blir han modig och bekänner inför hela stan både sitt ungdomssynder. Han ordnar till och men så att Fannys tjugoåriga dotter Anna, som vistats hos sin mormor på landet, kommer till stan, och han visar med stolthet upp henne och Fanny för stadens borgare. De senare reagerar med kyla och förakt.
Adjunkt Franzén blir vankelmodig inför denna reaktion. Lektor Lundberg gör dessutom livet surt för honom med sina ryktessmiderier. Fanny blir besviken på David och beslutar sig för att lämna stan. Också hos fröken Astrid och lektor Lundberg har det kommit en fnurra på tråden. Fannys unga dotter har under tiden hunnit bli förälskad och till och med hemligt förlovad med stadens pastorsadjunkt.
Men David upptäcker till sist att han behöver Fanny, och lektor Lundberg prövar samma recept på Astrid. Båda damernas hjärtan smälter, men Fanny tackar nej till Davids frieri. Allt ska i stället, åtminstone för en tid, återgå till det gamla, trots att människorna har förändrats, och den lilla staden kanske inte heller är sig riktigt lik längre. (Bearbetning av SF:s programblad.)
Medarbetare
- Alf Kjellin, Regi
- Ulla Ryghe, Klippning
- Katinka Faragó, Scripta
- P.A. Lundgren, Arkitekt
- Mago, Kläder
- Hans Christian Lumbye, Musik
- David Norberg, Musik
- Erik Nordgren, Musik
- Peter Fischer, B-foto
- Michael Ståler, B-ljud
- Sickan Carlsson, Fanny, servitris på Stadshotellet
- Carl-Johan Seth, Regiassistent
- Gunnar Björnstrand, David Samuel Franzén, adjunkt
- Bibi Andersson, Anna, Fannys dotter
- Per Myrberg, Emil, pastorsadjunkt
- Stig Järrel, Ludvig Lundberg, lektor
- Hjördis Petterson, Ellen, Franzéns syster
- Gösta Cederlund, Liljedahl
- Torsten Winge, Wibom
- Lasse Krantz, källarmästaren
- Fillie Lyckow, Berta, servitris:Berta, a waitress
- Jan Tiselius, Ossian, skolpojke
- Sven Nilsson, Biskopen
- Stefan Hübinette, Volontären
- Rolf Nystedt, Borgmästaren
- Sten Hedlund, Rektorn
- Stina Ståhle, Rektorskan
- Lars Westlund, Postmästaren
- Ivar Uhlin, Doktor Brusén
- Birger Sahlberg, Polisen
- Lasse Björne, Kameraoperatör
- Lars Lalin, Ljudtekniker
- Erland Josephson, Manus
- Charles Redland, Musikarrangör
- Sven Björling, Rekvisita
- Bengt Ottekil, Smink
- Britt Falkemo, Smink
- Ingmar Bergman, Manus
- P A Lundgren