Teater, 2000

Bildmakarna

Per Olov Enquists pjäs om Selma Lagerlöf och Victor Sjöström efter inspelningen av Körkarlen passar Bergman som hand i handske.

"Så jag tog pjäsen i näven, gick ner till [teaterchefen] Ingrid Dahlberg och sa: det här är det bara jag som vet hur det ska göras. Så jag fick precis den ensemble jag ville ha."
Ingmar Bergman

Om uppsättningen

När han satte upp Bildmakarna hade Bergman redan under en längre tid aviserat att tiden nu nog var inne att göra bokslut vid teatern. Men olika projekt hade kommit emellan. Per Olov Enquists pjäs och dess tematik kring skapandets villkor berörde starkt, ett tema som sysselsatt Bergman under hela hans karriär. Det fanns även direkta självbiografiska kopplingar mellan Bergman och personerna i Bildmakarna, bland annat hade Bergman regisserat Victor Sjöström i Till Glädje och Smultronstället.

Bergman beskrev i en intervju med Henrik Sjögren sin reaktion när han bläddrade i manuset på Dramatens dramaturgiat:

Jag tänkte att det här är ju något som jag kan, det här känner jag till, dels har jag träffat alla de här människorna, en del väldigt nära, och dels är det ingen människa mer än jag som vet hur det egentligen såg ut i Filmstaden. Körkarlen är dessutom en av mina kinematografiska grundupplevelser. Så jag tog pjäsen i näven, gick ner till Ingrid Dahlberg och sa: det här är det bara jag som vet hur det ska göras. Så jag fick precis den ensemble jag ville ha.

Ingmar Bergmans konstnärliga liv präglades av en stark växelverkan mellan film och teater. Hans verksamhet inom film och teater befruktade varandra tematiskt och uttrycksmässigt. Teaterns förmåga att skapa sanningsenliga lögner och skådespelarens skapande i gränslandet mellan sanning och lögn blev i flera filmer en metafor för livet och för konsten att vara människa. I Bildmakarna fick filmen och filmskapandets frågor för första gången flytta in på teaterscenen.

Bergman gjorde även en TV-inspelning av Bildmakarna. Flera kritiker menade att samspelet mellan Elin Klinga och Anita Björk här ytterligare förfinats. Elin Klingas Tora Teje var något mer nedtonad, vilket skapade en bättre balans mellan de två, med följden att ytterligare nyanser i texten kunde erövras.

Källor

  • Ingmar Bergmans arkiv.
  • Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag 2002).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stocholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).

Medarbetare

  • Sylvia Ingemarsson, Klippning (TV-version)
  • Tomas Wennerberg, Inspicient (Dramaten)
  • Ingmar Bergman, Författare
  • Bengt Wanselius, Fotograf
  • Raymond Wemmenlöv, Foto (TV-version)
  • Ulla Åberg, Dramaturg
  • Per Cederin, Attributör (Dramaten)
  • Henry "Nypan" Nyberg, Projektionisten (endast i TV-versionen)
  • Carl-Magnus Dellow, Julius Jaenzon
  • Lennart Hjulström, Victor Sjöström
  • Elin Klinga, Tora Teje
  • Jan-Eric Piper, Ljud (Dramaten)
  • Mago, Kostym
  • Sven-Åke Visén, Klippning (TV-version)
  • Sofi Stridh, Klippning (TV-version)
  • Pierre Leveau, Ljussättare (Dramaten)
  • Stefan Berglund, Ljustekniker (Dramaten)
  • Leif Qviström, Peruk och mask
  • Sofi Lerström, Producent (Dramaten)
  • Pia Ehrnvall, Projektledare (TV-version)
  • Stefan Lundgren, Rekvisitör (Dramaten)
  • Kaj Forsgårdh, Scenchef (Drtamaten)
  • Claes Snell, Scenmästare (Dramaten)
  • Anita Björk, Selma Lagerlöf
  • Göran Wassberg, Scenografi
  • Hanna Pauli, Sufflös (Dramaten)