Bildmakarna
Per Olov Enquists pjäs om Selma Lagerlöf och Victor Sjöström efter inspelningen av Körkarlen passar Bergman som hand i handske.
"Så jag tog pjäsen i näven, gick ner till [teaterchefen] Ingrid Dahlberg och sa: det här är det bara jag som vet hur det ska göras. Så jag fick precis den ensemble jag ville ha."Ingmar Bergman
Om uppsättningen
När han satte upp Bildmakarna hade Bergman redan under en längre tid aviserat att tiden nu nog var inne att göra bokslut vid teatern. Men olika projekt hade kommit emellan. Per Olov Enquists pjäs och dess tematik kring skapandets villkor berörde starkt, ett tema som sysselsatt Bergman under hela hans karriär. Det fanns även direkta självbiografiska kopplingar mellan Bergman och personerna i Bildmakarna, bland annat hade Bergman regisserat Victor Sjöström i Till Glädje och Smultronstället.
Bergman beskrev i en intervju med Henrik Sjögren sin reaktion när han bläddrade i manuset på Dramatens dramaturgiat:
Jag tänkte att det här är ju något som jag kan, det här känner jag till, dels har jag träffat alla de här människorna, en del väldigt nära, och dels är det ingen människa mer än jag som vet hur det egentligen såg ut i Filmstaden. Körkarlen är dessutom en av mina kinematografiska grundupplevelser. Så jag tog pjäsen i näven, gick ner till Ingrid Dahlberg och sa: det här är det bara jag som vet hur det ska göras. Så jag fick precis den ensemble jag ville ha.
Ingmar Bergmans konstnärliga liv präglades av en stark växelverkan mellan film och teater. Hans verksamhet inom film och teater befruktade varandra tematiskt och uttrycksmässigt. Teaterns förmåga att skapa sanningsenliga lögner och skådespelarens skapande i gränslandet mellan sanning och lögn blev i flera filmer en metafor för livet och för konsten att vara människa. I Bildmakarna fick filmen och filmskapandets frågor för första gången flytta in på teaterscenen.
Bergman gjorde även en TV-inspelning av Bildmakarna. Flera kritiker menade att samspelet mellan Elin Klinga och Anita Björk här ytterligare förfinats. Elin Klingas Tora Teje var något mer nedtonad, vilket skapade en bättre balans mellan de två, med följden att ytterligare nyanser i texten kunde erövras.
Källor
- Ingmar Bergmans arkiv.
- Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag 2002).
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stocholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
- Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Flera kritiker upphöll sig vid mötet mellan Selma Lagerlöf och Tora Teje och den laddning som uppstod mellan dem. Detta ter sig, till en början, som en fullständigt osannolik utveckling då Tora Teje i sin framtoning är vulgär, pladdrig och utan respekt för den pondus som Selma Lagerlöf besitter. Många lyfte fram dynamiken i samspelet mellan Anita Björk som Selma och Elin Klinga som Tora Teje. Leif Zern konstaterade i sin recension i Dagens Nyheter att:
Enquist utvecklats till en gudabenådad konstruktör och att han i Bergman fått en regissör som väl förvaltar textens kvaliteter. Det ljusa och det mörka vävs samman till en sammansatt bild. Den lekfulla prologen blir som så ofta i hans [Bergmans] fall en ingång till en underjordisk resa. Han ser kammarspelets dramatiska möjligheter i det paradoxala mötet mellan Selma och Tora: den världsberömda författarinnan och den unga men firade skådespelerskan, en språkets mästare och en fräck, obildad och pladdrande naturbegåvning, två poler som använder varandra i en sympati som till bägges förvåning slutar med att de byter erfarenheter.
Några kritiker uppfattade pjäsen mer som ett idédrama än som en verkligt dramatisk text. De uppfattade konstruktionen som syftade till att bevisa tesen om Selmas Lagerlöfs relation till fadern som alltför tydligt. Ingmar Bergmans regi lyckades dock delvis motverka detta, inte minst genom hans goda förmåga att ge inre skeenden en fysisk gestaltning. Zern pekade på dramats klassiska struktur och hur gestalterna går från okunskap till kunskap, men menade att detta inte skulle ha varit möjligt att skildra på ett levande sätt utan Anita Björk: "Hennes röst har den vackraste klangen i svensk teater just nu, och här använder hon den för att skapa rymd kring sin person och steg för steg leda oss in i det som även för Selma visar sig vara svårt och djupt förborgat."
Flertalet kritiker lyfte fram Bergmans fingertoppskänsla när det gällde rollbesättningen. Anita Björk fick i Elin Klinga en motspelare som väl kunde matcha henne när det gällde att mejsla ut nyanserna i de sammansatta karaktärerna. Ett starkt möte mellan två aktriser och en regissör.
Claes Wahlin uppmärksammade i Aftonbladet att pjäsens tematik hade ett flertal beröringspunkter med Bergmans eget skapande, och anspelade då på temat om skapandets villkor. Wahlin såg detta som uppsättningens verkliga tema, trots Enquist uttalade intention att skildra alkoholism och den fasa som medberoende skapar.
Margareta Sörenson i Expressen lyfte fram Bergmans växelbruk mellan film och teater och hur frågorna: "Vad är film? Vad är teater?", ständigt återkom. Den första aktens höga tempo och muntra kollisioner följdes av en mer stilla akt och Sörenson reflekterade: "Här finns mindre av attack och energi från Ingmar Bergman än som varit genomgående för hans uppsättningar. Han blickar utåt och bakåt och diskuterar både med sig själv tänker jag mig och med aktörerna om konstnärens arbete, om konstens uppgift". Längre fram återkom hon till denna självbiografiska tematik: "nu gör han film på teatern, synar demonerna, låter ännu en ung vacker, begåvad aktris pröva frågorna om livet och konsten, om etiken och lusten. Om verktroheten och möjligheterna att nå verkets kärna." Sörenson avslutade sin recension med orden: "Slutscenen är överväldigande. Skådespelarna sluts in i stumfilmsbilderna som löper över alla väggar. Aktörerna med sina egna liv och teaterns gestaltade omfamnas och översvämmas av bilderna av dikt och liv. Allt är ett. Ej blot til lyst."
USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 2, 4-6 juni 1999
Fyra föreställningar gavs och var tillsammans med visningarna av filmerna Körkarlen, Smultronstället och Larmar och gör sig till del av en Bergmanfestival. Tillsammans, skrev en kritiker, representerar "Enquists pjäs och de tre filmerna en magisk spegelkorridor som är nästan svindlande i sina många återspeglingar av ord, bilder, ljud, rytm och rörelse."
Frankrike, Strasbourg, 5-7 november 1999
Tre föreställningar gavs men inga recensioner har återfunnits.
Italien, Milano, 13-14 november 1999
Två föreställningar gavs men inga recensioner har återfunnits.
Per Olov Enquist har i sina pjäser ofta berört skapandets villkor. Bildmakarna är den tredje pjäsen, efter Tribadernas natt och Ur regnormarnas liv, och som i de två föregående, låter Enquist välkända författares liv utgöra utgångspunkt och ram för det dramatiska skeendet. Efter Strindberg och H.C. Andersen var det nu Selma Lagerlöfs tur. Bergmans upssättning av Bildmakarna utgjorde dess urpremiär som ägde rum 12 februari, 1998 på Målarsalen, Dramaten.
Den yttre handlingen är följande. Filmregissören Victor Sjöström håller på med en filmatisering av Selma Lagerlöfs roman Körkarlen. Han har bjudit Selma till Stockholm för att visa henne några scener. Scenen är ett visningsrum på Svensk Filmindustri och året är 1920. Närvarande är, förutom Sjöström, den begåvade fotografen Julius Jaenzon. Den unga aktrisen Tora Teje, älskarinna till Sjöström och föremål för Jaenzons åtrå, dyker upp. I mötet mellan Selma, en äldre kvinna och världsberömd författarinna och en ung begåvad aktris utvecklas till dramats centrala brännpunkt.
I Bildmakarna ges gestaltningen av skapandets villkor en speciell relief. Enquists utgångspunkt är den traumatiska erfarenhet som det är för att barn att växa upp med en alkoholiserad förälder. Selma Lagerlöfs far var gravt alkoholiserad och Enquists tes är att det finns ett starkt underliggande stråk av skuld i hennes relation till fadern och att detta i grunden präglade hennes liv och författargärning. I Bildmakarna blottlägger Enquist hur denna smärtsamma sida av relationen till fadern finns som en mer eller mindre omedveten drivkraft i skapandet. Den unga Tora Teje lyckas genom sin rättframma och franka attityd bända upp Selmas distanserande fasad och en, för dem bägge, oväntad närhet uppstår.
Medarbetare
- Sylvia Ingemarsson, Klippning (TV-version)
- Tomas Wennerberg, Inspicient (Dramaten)
- Ingmar Bergman, Författare
- Bengt Wanselius, Fotograf
- Raymond Wemmenlöv, Foto (TV-version)
- Ulla Åberg, Dramaturg
- Per Cederin, Attributör (Dramaten)
- Henry "Nypan" Nyberg, Projektionisten (endast i TV-versionen)
- Carl-Magnus Dellow, Julius Jaenzon
- Lennart Hjulström, Victor Sjöström
- Elin Klinga, Tora Teje
- Jan-Eric Piper, Ljud (Dramaten)
- Mago, Kostym
- Sven-Åke Visén, Klippning (TV-version)
- Sofi Stridh, Klippning (TV-version)
- Pierre Leveau, Ljussättare (Dramaten)
- Stefan Berglund, Ljustekniker (Dramaten)
- Leif Qviström, Peruk och mask
- Sofi Lerström, Producent (Dramaten)
- Pia Ehrnvall, Projektledare (TV-version)
- Stefan Lundgren, Rekvisitör (Dramaten)
- Kaj Forsgårdh, Scenchef (Drtamaten)
- Claes Snell, Scenmästare (Dramaten)
- Anita Björk, Selma Lagerlöf
- Göran Wassberg, Scenografi
- Hanna Pauli, Sufflös (Dramaten)