Magi

Om uppsättningen

Mellan sina två egna pjäser Dagen slutar tidigt och Mig till skräck satte Bergman upp denna mindre kända enaktare av Chesterton. Den presenterades i ett dubbelprogram tillsammans med Thornton Wilders Den långa julmiddagen som regisserades av debuterande Josef Halfen.

Anders Ek spelade än en gång huvudrollen. Kjell Hjern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning ansåg rolltolkningen "alldeles för gräll", men skyllde snarare på Bergman än Ek:
"[...] det är när man kommer in på kapitlet om utformningen av illusionistens roll, gestaltad av Anders Ek, som man ställer sig skeptisk. Inledningsscenen med mötet mellan trollkarlen och flickan hade man överdramatiserat till det olidliga och flickan behövde sannerligen inte vara överspänd och förläst på keltiska sagor, för att tro att det inte var något mänskligt väsen hon hade framför sig. Här har man frångått författarens intentioner. Det utsägs både i mannens och kvinnans repliker att det är en lek de leker. Uppläggningen av illusionistens roll var f.ö. alldeles för gräll och det borde ha tillkommit regissören att dämpa den intensive och intressante skådespelarens plötsliga och oformliga utsvävningar."

Ebbe Linde i BLM kände igen såväl förtjänster som brister hos Bergman: "Här är Ingmar Bergman regissören. Det betyder uppfinningsrikedom och säkert väderkorn för vad som teatermässigt gör sig, men också en viss böjelse för att krångla till i onödan."

Sten af Geijerstam i Dagens Nyheter hyllade föreställningen: 
"Magi - måste inte själva titeln attrahera en scenisk trolleriprofessor som Ingmar Bergman? Men man måste omedelbart erkänna att regissören inte trollar över hövan, utan i stället ger en mycket välbalanserad föreställning, där skämtlynnet blommar och den intellektuella satiren fräser friskt - med tillsats av en gnista äkta konstnärliga magi. Till sist avslutas trolleriuppvisningen med en ironisk bugning för publiken. Välgörande."

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framhöll Kjell Hjern det filmiska i Bergmans teater:
"Ingmar Bergman regi var i flera hänseenden utmärkt. Aktövergångarna antyddes exempelvis medelst förtoningar, effekter lånade från filmen, och i synnerhet kastet mellan de två första bilderna karakteriserades förträffligt på detta sätt."

Hjern var dock skeptisk mot Chestertons drama. Han var visserligen, enligt honom, "En glänsande polemiker och satiriker", men:
"Publikens intresse för den chestertonska förkunnelsen blir allt mindre, ju mera han förlitar sig på bordsdans och dylika effekter, som dåligt gör sig på en teaterscen, även om Ingmar Bergman drar i trådarna med påtaglig hänförelse för uppgiften."