Peer Gynt

Föreställningen var fem timmar lång och spelades på stora scenen. I kritikernas mottagande kan man spåra den gamla etablerade föreställningen att pjäsen egentligen är ospelbar. Hans Ruin i Sydsvenska Dagbladet menade att det fanns vissa scener som gjorde sig bäst i betraktarens fantasi, men att det naturligtvis var frestande för en regissör som Bergman att försöka ge kropp och gestaltning åt dessa, och Ruin nämnde pjäsens dröm- och yrselscener som exempel.

Uppsättningen fick i det stora hela ett gott mottagande av kritikern och, tvärtemot Ruin, menade flera att Bergman lyckats med att frigöra texten från karaktären av läsdrama. Ebbe Linde i Dagens Nyheter beskrev uppsättningen på följande sätt: "Dramatik framför allt i varenda tum, vilket sannerligen inte stått klart vid alla uppföranden; intensiv dramatik utan minsta stöd av musik håller åskådaren i andlös spänning under fem timmar, vilka vispar undan som tre kvart, till den grad är man hela tiden engagerad".

Flera menade att en anledning till detta var Bergmans förmåga att skapa verkningsfulla tablåer vilka förmådde gjuta liv i Ibsens text. I detta hade Bergman god hjälp av scenografen Härje Ekman. Resultatet av samarbetet blev gott. Tord Bæckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev Bergman som en regissör med förmåga att skapa levande och myllrande sceniska bilder och menade att Härje Ekmans scenografi var i jämnhöjd med Bergmans regi och lyfte fram "Bergmans förmåga att modellera ett sceneri med många figurer så att man i varje fas känner den konstnärliga viljans tumgrepp". Denna förmåga att ge fysisk form åt Ibsens suggestiva skildringar märktes inte minst i scenen där Peer kommer till Dovregubbens hov:

Det är hårresande styvt gjort. Som en tättgyttrad relief i ett block rullas trollhovet fram, en enda vegetation av otyg vajande och böljande av kollektiva reaktioner till den lossnar som ett skred av lavaklädda stenar och suger sig fast kring Peer, en seg massa av ragg och trynen som redan halvvägs är Böjgen. [...] det behövs bara att synerna släpper i ett stadium närmare uppvaknandet för att förtrollningen skall manifestera sig som detta ansiktslösa väsen och replik för replik hala den dvaltyngde Peer över den tomma scenen mot fonden.

Men det fanns de som var mer negativa till uppsättningen och som upplevde den som lång och seg, och utan någon som helst förmåga att beröra. Och skälet till detta var pjäsens längd, menade Ivar Harrie i Expressen som skrev att "Bergman inte visade lejonklon "kanske att han visste att det inte skulle löna sig, Norges nationaldrama är och förblir ospelbart".

I recensionerna återkom på flera ställen berömmande ord om Max von Sydows gestaltning av Peer. Han beskrevs som reslig, dynamisk och som scenens absoluta och självklara kraftcentrum. Hans spel höll ihop hela föreställningen, där det för övrigt fanns gott om färgstarka rolltolkningar, och var dess nav och dynamo. Max von Sydow var en ung skådespelare vid detta tillfälle, 28 år, men hade redan utvecklat ett brett register i sitt spel, vilket märktes i gestaltningen av Peer. Under den ungdomligt vitala ytan anades en mörk oro och rastlöshet.

Ebbe Linde avslutade sin hyllande recension med orden: "Så återstår väl bara att uppmana folk som så hava kan, inom och utomlandet, att resa till Malmö allt vad tygen håller. För där ligger just nu den dramatiska tyngdpunkten i Sverige, och jag tror jag vågar gissa hela Europa."

Peer Gynt skrevs av Henrik Ibsen 1867. Ibsen hade då flyttat till Rom efter att ha misslyckats som teaterchef i Kristiania, nuvarande Oslo. Peer Gynt var en nydanande pjäs till i form som romantiskt sagospel med realistiska samtidsinslag. Det är lätt att se vissa likheter med Goethes Faust och det finns även influenser av H.C. Andersen.

Ursprungligen var Peer Gynt tänkt som ett läsdrama, men det har visat sig att texten väl kan fungera på teaterscenen. Den är tämligen lång och få regissörer har vågat sig på att iscensätta stycket i sin helhet. Det flesta regissörer väljer att bearbeta och korta texten, vilket i sig innebär en tolkning av den.

Pjäsens tendens har ofta uppfattats som en kritik av den norska nationalkaraktären men mer allmängiltigt är dess kritiska revision av den romantiska fantasins deformation av verkligheten och vilka tillkortakommanden som detta leder till. Gestalten Peer Gynt är en romantisk drömmare och en demonisk egoist, som kläs av in på bara skinnet. Man skulle kunna se honom som både den förskräckande och lätt löjeväckande baksidan av 1800-talets glamorösa Byron-ideal.

Bergman gjorde två uppsättningar av Peer Gynt med 34 års mellanrum. Den första, med en ungdomlig Max von Sydow, på Malmö stadsteater var fem timmar lång och den andra, med en medelålders jovialisk Börje Ahlstedt, på Dramaten var en timme kortare.