Törst

Robin Hood i Stockholms-Tidningen: 

En otäckt naken film, upprörande men sann. Det är som om man vandrade genom helvetet på jorden. För dem, som haft olyckan att hamna där, finns intet hopp. Porten har slagit igen efter dem. En liten stråle ljus lyser dock under dörren: Rut (Eva Henning) och Bertil (Birger Malmsten) älskar varann, trots allt, trots att de förgiftar varandras existens. De har dock varann - mitt i giftet - de är inte ensamma. Men Violas (Birgit Tengroth) och Valborgs (Mimi Nelson) ensamhet är fullständig. Isande, ohygglig.

Georg Svensson i Bonniers Litterära Magasin:

Nu har det i alla fall blivit en film av boken, som det så ofta blir av bokmarknadens succéer, men i motsats till vad som vanligen brukar vara fallet, har filmen inte blivit någon utslätad version. Ingmar Bergman är ju inte heller den som mildrar och sprutlackerar där det finns fränhet och öppna sårkanter, här har han haft ett stoff efter sitt sinne och han har behandlat det med inlevelse utan att så att säga ta över med trumf från egen hand. Filmen Törst är fortfarande Birgit Tengroth med Ingmar Bergman som den skicklige gestaltaren. Ett mycket starkt erkännande måste också ges åt Herbert Grevenius som av de kaleidoskopiska novellbitarna lyckats tråckla ihop en sammanhängande handling eller åtminstone ett handlingskomplex med flitigt användande av återblickandets teknik. Endast i ett par fall, episoden där löjtnanten gör upp med sina kvinnor och besöket hos 'psykiatrikern', har manuskriptet försimplat förlagan.

Distributionstitlar

Dürst (Västtyskland)
La fontaine d'Aréthuse (Frankrike)
Jano (Finland)
Sete (Italien)
La soif (Frankrike)
La soif (Belgien)
Three Strange Loves (USA)
Tørst (Danmark)
Tørst (Norge)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige

Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: Svensk Filmindustris filmlaboratorium
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri
Smink: Firma Carl M. Lundh AB
Förlaga: Törst (Novellsamling) av Birgit Tengroth

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: AGA-Baltic
Originallängd i minuter: 84

Censur: 075.844
Datum: 1949-09-24
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2280meter

Urpremiär: 1949-10-17, Spegeln, Stockholm, Sverige, 84 minuter

Inspelningsplats

(1949-03-15-1949-04-09)

Filmstaden Råsunda, Stockholm, Sverige, (ateljé)
Stockholm, Sverige, (exteriörer)
Ornö, Sverige, (exteriörer)
Basel, Schweiz, (exteriörer)

Musik

Titel: Non più andrai. Ur Le nozze di Figaro Alternativ titel: Säg farväl, lilla fjäril. Ur Figaros bröllop
Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart (1786)
Textförfattare: Lorenzo Da Ponte (italiensk text 1786) Bernhard Crusell (svensk text 1821)
Framförs av: Bengt Eklund

Titel: A Hupfata
Alternativ titel: Klarinettpolka
Kommentar: Instrumental.

Titel: Le chevaleresque
Kompositör: Friedrich Burgmüller
Kommentar: Instrumental.

Titel: The Black and White Rag
Kompositör: George Botsford (1908)
Kommentar: Instrumental.

Titel: Faut jamais dire ça aux femmes
Alternativ titel: Vad gör man ej för kvinnan
Kompositör: Henri Christiné

Raoul: Hör upp! Bägge två! Jag är en ärlig människa. Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag har levat tillsammans med två kvinnor. Två kvinnor måste en man ha. Om han är sund. Andra jävlar kan ha flera, och det är osmidigt. Två ska det vara och dem ska man hålla fast vid som fan.

Doktor Rosengren: Försök förstå att huvudsaken inte är att vara älskad, utan att älska själv. Jag gör inte motstånd. Älska mig. Ni får det, ni ska det.

Rut: De tog död på något hos mig.
Bertil: Rut lilla, är det så svårt?
Rut: Ja, det är jävligt.
Bertil: Barn är inte hela livet.
Rut: Jaså!
Bertil: Det kan ju vara mitt fel. Jag borde naturligtvis undersöka mig, men man hinner ju aldrig.
Rut: Du är så försynt. Du vet att du kan få barn, inte sant? Du vet att du kan få!
Bertil: Jag vet bara att det där ingreppet är det enda jag inte kan förlåta Raoul.
Rut: Alla karlar är likadana. Du har förstört andra!
Bertil: Det känner jag inte till.
Rut: Nej, du känner inte till. Men vad vet du. Det finns väl inte en man som åtminstone inte har förstört någon kvinna på ett eller annat sätt.

Rut: Hur ofta händer det i världshistorien att en man gör en kvinna till människa?
Bertil: I ditt fall vore det heltidsgöra för en miljonär.
Rut: Jaha, men du smackar när du äter.
Bertil: Det är mina polyper.
Rut: Hur vore det att klippa bort dem då?

Rut: För mig är dansen inte ett yrke. Det är mitt andra hem, mer verkligt än mitt riktiga hem. Jag började tidigt. Jag kan se det alltihop. Hartslådan i hörnet, där man doppar sulorna för att inte halka. Pavlovas fot och vrist, det förkrossande idealet. Den stora väggspegeln, som skoningslöst blottar det man har av själ och teknik. Det eviga pianoklinket.

Viola: Jag har haft ett helvete. Jag har ett helvete varje dag.
Valborg: Ja, det där helvetet tycks alla tro att de har ensamrätt på.
Viola: Jag är så ensam, Valborg.
Valborg: Ensam och beroende av en karl. Ja tack, det där känner jag till.
Viola: Min man är död, Valborg.
Valborg: Dubbelt beroende, alltså.
Viola: Ja, du förstår mig.
Valborg: Tro inte det. Nä, nu ska vi inte vara självbiografiska för då slutar det med att man blir sentimental. För mig är karlar ett avslutat kapitel. Jag har funnit vägen, kvinnans enda väg till frihet och oberoende.
Viola: Den skulle jag vilja veta.
Valborg: Snygga tänder, du kan skratta utan att bli ful.

Bertil: Jag har legat i dvala. Jag fick på hjärnan att jag hade slagit ihjäl dig. Du säger ingenting, jag hade slagit ihjäl dig, säger jag.
Rut: Ja, det undrar jag inte på.
Bertil: Det är bättre som det är nu.
Rut: Då hade du ju varit ensam och oberoende.
Bertil: Jag vill inte vara ensam och oberoende. Det är värre.
Rut: Än vad då?
Bertil: Än det helvete vi har. Vi har i alla fall varandra.

Texten avslöjar filmens slut.

Det är vid midsommartid 1946. Platsen är Hotel Krafft i Basel.

I ett rum på hotellet har Rut just vaknat. Hennes man Bertil sover vidare. Hon tänker tillbaka på sin kärlekshistoria med Raoul:

Rut och Raoul är ute och seglar. De badar vid en ö. När hon börjar tala om framtida lycka tillsammans, får hon veta att han är gift och har barn.

Raouls fru kommer hem till Rut. Hon vill se sin mans älskarinna. Strax därpå dyker Raoul upp. Folk pratar, talar hon om för honom. De börjar gräla.

Rut berättar för Raoul att hon ska ha barn. Han säger att han inte kan vara fadern och kallar henne hora.

Rut låter göra abort och blir steril.

På hotellet i Basel har Bertil vaknat. Han och Rut är snart inne i ett böljande gräl. De ältar bristen på pengar, hennes alkoholkonsumtion och hans tidigare förhållande till en kvinna vid namn Viola. Ögonblick av tröstande ömhet bryter igenom. Hon kommer säkert att bli bra och kunna dansa igen, säger han.

Bertil och Rut är på hemresa. På järnvägsstationen, strax innan deras tåg ska avgå, kommer de fönster mot fönster till en kupé i ett södergående tåg. Där tittat Raoul och hans fru ut.

I Stockholm har Viola, en tid Bertils älskade, en uppgörelse med sin psykiater. Han försöker övertala henne att fira midsommar med honom. Hon avvisar honom. Ni behöver en människa, säger han, huvudsaken är att älska. Nu går jag, säger hon. Ni är inte frisk, försöker han. Ni är inte ens legitimerad, svarar hon och går.

På tåget dricker Rut och Bertil vin. Tåget stannar vid en station. Utanför fönstret vimlar det av svältfödda barn. Hon delar med sig av deras proviant. Bertil tycker det är vämjeligt, som att mata höns.

På natten grälar Rut och Bertil om sina tidigare kärleksaffärer. Du bedrog mig med Viola, säger hon. Du hade ditt för dig, säger han. Jag berättade om det, men du teg, säger hon.

Rut minns sin tid på balettskolan:

Rut hade svårt att stå pall för den hårda baletträningen. Lärarinnan är krävande. Du får inte låta dig hanteras hur som helst, säger hennes väninna Valborg.

Vart tog Valborg vägen? undrar Rut i tågkupén.

Stockholm ligger öde i midsommarhelgen. Viola stöter ihop med sin ungdomskamrat Valborg och följer med henne hem. Valborg bjuder på sprit. De kan behöva muntra upp sig.

Valborg gör allt tydligare sexuella närmanden. När hon vill bjuda upp till dans, rusar Viola i väg.

Viola vandrar genom det övergivna Stockholm. Här och där hörs festande människor. Hon söker sig till vattnet. Från en kajkant tittar hon ner i djupet. Det är som om det inbjöd till ett sista famntag.

Samtidigt anländer tåget med Rut och Bertil till Stockholms Central. De kysser varandra. Tillsammans kan de kanske komma tillrätta med sitt gemensamma helvete.