Om Sjöberg

Född Sven Erik Alf Sjöberg i Stockholm den 21 juni 1903. Alf Sjöberg antogs 1923 till Dramatens elevskola i samma årskull som bland annat Greta Garbo. Sjöberg skulle förbli Dramaten trogen resten av sitt liv och han debuterade som skådespelare på dess scen 1925. Under senare hälften av 1920-talet spelade han ett stort antal roller på teatern och huvudrollen i Ernst Tollers Hoppla vi lever blev genombrottet. 1930 erbjöds Sjöberg de första regiuppgifterna på Dramaten, han hade dock regisserat amatörteater sedan tonåren och året innan även debuterat som filmregissör. Enligt hans lärarinna Maria Schildknecht var han en mycket begåvad ung skådespelare, men han var så lat att han blev regissör. Hans andra uppsättning Stor-Klas och Lill-Klas ses vid jultid 1930 av en 12-årig Ingmar Bergman från andra raden.

Under 1930-talet utvecklade Sjöberg en omfattande och mångsidig verksamhet som teaterregissör och han lät sig bland annat influeras av modernistisk sovjetisk scenkonst. Samtidigt arbetade han på olika fronter för att förverkliga folkteatertanken och gjorde även radioteater. En mer personlig stil utvecklade Sjöberg under 1940-talet och framåt, då han fördjupade såväl tolkningen av den dramatiska texten som scenografin.

Den visuella fantasi som präglade hans arbete på teatern utmärker också hans filmer, och en som vittnat om Sjöbergs begåvning gällande ljussättning är ingen mindre än Sven Nykvist. Sjöbergs filmregidebut Den starkaste var väldigt influerad av sovjetisk stumfilm, Sergej Eisensteins filmer i synnerhet. Det teatrala och pilsnerdoftande filmklimatet i 30-talets Sverige passade däremot Sjöberg sämre och han gjorde inga fler filmer förrän 1940. Himlaspelet från 1942 och, framförallt, hans expressionistiska filmatisering av Bergmans manus Hets två år senare, blev stora konstnärliga framgångar. Filmatiseringen av Fröken Julie är Alf Sjöbergs internationellt sett mest kända film och den belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1951. Även flera av hans senare, och alltmer ojämna, filmer kom efter denna framgång att visas i Cannes huvudtävlan.

Om hans filmiska karriär var ojämn och sporadisk så var hans närvaro i svensk teater desto starkare. Viljan att sceniskt tolka de dolda men ofta aktuella betydelserna i Shakespeares och Strindbergs klassiska texter utvecklade han tidigt samtidigt som han under hela sin bana månade om att introducera nyskriven internationell dramatik av bland andra O'Neill, Eliot, García Lorca, och Brecht. Det vetgirige Sjöberg var ständigt på jakt efter nya inspirationskällor inom såväl dramatiken som filosofin och politiken.

Alf Sjöberg var övertygad om att teatern på en gång skulle vara en revolt mot socialt förtryck och en besvärjelse av livet. Hans föreställningar var sceniska allkonstverk och tog hela den moderna teaterapparaten med ljus, ljud och maskinerier i anspråk.

Sjöberg, som än i dag är den regissör som satt upp flest uppsättningar på Dramaten (138 stycken på 50 år) avled i sviterna efter en trafikolycka den 17 april 1980. Vid tiden för sin död repeterade han Molières Hustruskolan på Dramaten, en uppsättning som Ingmar Bergman gjorde en tv-version av 1983.