Kvinnodröm

Som så ofta under Bergmans tidiga karriär fick han i recensionerna höra att han var en skicklig regissör men medioker författare.

Mauritz Edström i Arbetaren: 

Med denna film bekräftar Ingmar Bergman att här i landet är det ändå han - just han - som har filmens genius i sitt blod. Kvinnodröm rymmer poesi i många uppenbarelser; dramatiskt överspänd, drastisk, komisk, träffsäker sann eller rent av banal - men filmpoesi är det. Ändå är Kvinnodröm inte mer än till det yttre en 'helgjuten' film. Invändigt löper den berg- och dalbana som i en av sina episoder. Det är en färd mellan det förtätat uttrycksfulla och det skäligen lättvindiga, som jag vill spåra till ett motsatsförhållande mellan diktaren och filmskaparen inom Ingmar Bergman: diktaren är osäkrare i greppet och har svårt att hinna med filmskaparens utveckling mot det virtuosa.

Lill i Svenska Dagbladet: 

Det är roligt med Ingmar Bergman. Han kan över huvud taget inte göra en dålig eller ointressant film och han hittar alltid på något nytt, något personligt, något briljant eller åtminstone bisarrt och uppfriskande. Han liknar ingen annan och upprepar sig sällan. Men han kan naturligtvis vara ojämn och orimlig. Kvinnodröm är både ojämn och delvis orimlig, men sannerligen om den är ointressant. Otillfredsställande naturligtvis, för den som begär logisk skärpa och orubbligt sammanhang, klarhet och reda. Men i all sin tokenskap pulserande av liv, med häftiga sting av borrande människokunskap. Ja, den är helt enkelt mycket Ingmar Bergmansk.

Harry Schein i Bonniers Litterära Magasin: 

Efter ett par likgiltiga preludier inleddes den svenska filmsäsongen med Ingmar Bergmans andra s.k. lustspel Kvinnodröm. Reservationen s.k. är berättigad. Det verkar som om Bergman höll sig för god för rena komedier, åtminstone inom den ram han nu arbetar i; han förbehåller sig rätten till några droppar filosofisk saltsyra eller ättiksyra. Hans förra lustspel, En lektion i kärlek, blev en enorm publikframgång vilket tyder på att det finns många som tycker om blodpalt. Kvinnodröm är avsevärt bättre vilket inte bådar så gott för dess ekonomiska framgång. [...]

Kvinnodröm är perfekt men likgiltig underhållning. Den är i grund och botten fylld med schabloner även om varje figur får några speciella särdrag avsedda att kittla den sofistikerade publiken till att tro att de bevittnar något märkvärdigt. Filmen har tillräckligt många poänger för att skilja sig från mängden av lika likgiltiga men långt ifrån lika perfekta underhållningsfilmer men den bevarar tillräckligt mycket av deras banalitet för att åt Sandrewkoncernen ta igen de förluster den led med Gycklarnas afton. Låt oss hoppas att den gör det, med så pass stor marginal att Bergman får återvända till väsentligare uppgifter.

Distributionstitlar

Confesión de pecadores (Argentina)
Dreams (USA)
Frauenträume (Västtyskland)
Journey into Autumn (Storbritannien)
Kvindedrømme (Danmark)
Kvinnedrøm (Norge)
Naisten unelmia (Finland)
Rêves de femmes (Frankrike)
Sny zen (Tjeckoslovakien)
Sogni di donna (Italien)
Sonhos de mulheres (Portugal)
Sueños (Spanien)
Sueños de mujer (Uruguay)
Zenskie grezy (Sovjetunionen)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Sandrew-Bauman Film
Laboratorium: Film-Labor
Produktionsbolag: Sandrew-Produktion

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 87

Censur: 086.261
Datum: 1955-05-28
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2385 meter

Urpremiär: 1955-08-22, Grand, Stockholm, Sverige, 87 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1954-06-15-1954-08-04) (34 inspelningsdagar)
(1955-02-22-1955-02-25) (kompletteringar under fyra dagar)

AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm
Gröna Lund, Stockholm

Liseberg, Göteborg
Götaplatsen, Göteborg
Centralstationen, Göteborg
Hotell Göteborg, Göteborg
Föreningsvägen, Göteborg
Göteborgsvägen, Göteborg

Musik

Titel: Music in the Night
Kompositör: Ludo Philipp (Pseudonym)
Sångare: Harriet Andersson
Kommentar: Även instrumental (grammofonskiva CBL 35 A).

Titel: Lenas tema
Kompositör: Stuart Görling (1954)
Kommentar: Instrumental (ur filmen "Flicka utan namn" 1954).

Titel: Charlie boogie Alternativ titel: Charles boogie
Kompositör: Charles Norman (Alternativnamn) (1941)
Instrumentalist: Charles Norman (Alternativnamn)
Kommentar: Grammofonskiva Sonora 527 (1941).

Titel: Too Late for Tears
Kompositör: Charles Pierre, Richard Thorpe
Kommentar: Instrumental (grammofonskiva CBL 41 A).

Palle: Du är klädtokig och karriärtokig och lyxtokig. Det enda du bryr dig om är din egen spegelbild.

Otto: Tror den unga damen att en fallucka ska öppna sig? Att jag är en vampyr som suger kvinnoblod? Ni tror kanske att jag har mina hejdukar stående på lur där inne bakom en glasdörr, färdiga att kasta sig över ett värnlöst offer?
Doris: Nej, men…
Otto: Man tar inte emot presenter av äldre herrar utan att det ligger någonting gement i själva situationen. Låt oss vara de första som bryter mot en sån tvivelaktig konvention. 
Doris: Alright, om du absolut vill så.
Otto: Så talar en modig kvinna.

Susanne: Den jäntungen har alltid retat mig, med sin indolens. Jag känner dom där jäntorna, jag. Bara kläder, karlar och samlag. Ingen renhårighet, ingen ambition att lära sig nånting. Bara leva högt och leva på, hur sjutton som helst.

Otto: Jag måste ha halkat på nånting, vet inte vad. Verkligen obehagligt. Jag ber tusen gånger om ursäkt, så förfärligt löjligt. Nu ska jag strax resa mig.

Doris: Vem är den vackra flickan?
Otto: Det är min hustru.
Doris: Är hon död?
Otto: Hon sitter på sinnessjukhus sedan 23 år, hon blev sjuk strax efter förlossningen. Hon trodde att hennes nyfödda barn hade varghuvud. 
Doris: Är den dottern ert enda barn?
Otto: Ja, det är mitt enda barn.

Doris: Sarabanda. Bach.

Doris: Förstår du, att du inte ska gå och ge mig massa saker, för vi kommer aldrig att träffas mera… och du kommer bara ångra dig imorgon.

Otto: Varför hatar du mig så fruktansvärt, lilla Marianne? Kan du säga mig det?
Marianne: Så långt tillbaka i tiden jag kan minnas har det bråkats om pengar i det här huset. Det är din speciella perversitet. Du är så ohyggligt snål, så det måste vara sjukligt. Men jag hatar dig inte. Du äcklar mig, jag tycker att du är löjlig och frånstötande.

Susanne: Adjö då, Henrik.
Henrik: Vi ska inte träffas mer. Det blir så ohyggligt komplicerat. Man klarar det inte. Det gäller ju ändå alltid att ha ansiktet i behåll.
Susanne: Ja, du har rätt. Ansiktet är viktigt.

Marta: Innan ni och Henrik träffade varandra så led jag av en mycket svår svartsjuka. Jag plågade Henrik en hel del av den orsaken. Jag var så rädd för att förlora honom. Sen förlorade jag honom. Då brändes svartsjukan bort. Så enkelt var det med den saken.

Magnus: Inga kravbrev, hoppas jag. Idel goda nyheter.
Susanne: Nej, ett vanligt tiggarbrev.
Magnus: Man kan ju inte bedriva välgörenhet i all oändlighet, i synnerhet inte med dessa skatter.
Susanne: Nej, man måste ju säga nej nån gång.

Texten avslöjar filmens slut.

Modefotografering pågår under ledning av Susanne Frank. Modellen Doris poserar. Det är många människor i ateljén, däribland den fete direktör Magnus som dricker grogg. Ingen säger något men stämningen tycks irriterad. Direktör Magnus trummar med fingrarna.

Susanne går in i mörkrummet där hon får vara i fred. Hon tänder en cigarrett. Samtidigt hör Doris någon skvallra om Susanne och den gifte älskare hon haft i Göteborg. Honom tycks hon inte kunna glömma.

Susanne kommer ut till Doris och meddelar att det blir fotografering i Göteborg.

Doris har ett häftigt gräl med sin fästman, Palle. Han vill få henne att avstå från Göteborgs-resan. Han har just tenterat och vill fira. Men hon säger att hon måste resa.

På nattåget till Göteborg plågas Susanne av oroliga känslor. Ena ögonblicket fantiserar hon om självmord, nästa vill hon skrika ut sin längtan efter den älskade.

Susanne och Doris tar in på hotell i Göteborg.

Susanne har tagit sig ut till ett villaområde. Hon rör sig skyggt. Hon tittar mot en bestämd villa. Ut ur den kommer en kvinna med en liten pojke. Kvinnan stannar upp och tittar sig omkring.

Från ett konditori ringer Susanne upp disponent Henrik Lobelius på hans kontor. Hon vill träffa honom, men han vill inte träffa henne. Sedan ändrar han sig. Han lovar komma till hotellet kl 6.

Doris tittar på kläder och smycken i skyltfönster. En välklädd, äldre herre inleder ett samtal med henne. Han skulle vilja klä upp och smycka henne, och på en liten stund har han lyckats prata bort all hennes tvekan. De besöker eleganta butiker, och tiden rinner iväg. Plötsligt kommer hon ihåg att hon har en tid att passa.

Doris kommer en timma för sent till Götaplatsen, där fotograferingen skulle äga rum. Den väntande Susanne är ursinnig. Nu behövs en dag till i Göteborg. Men fotograferingen tänker hon genomföra utan Doris.

Doris gråter. Hennes välgörare ger tröst genom att bjuda först på konditori och sedan på Liseberg. De åker bland annat berg- och dalbana och tar sedan en taxi hem till honom.

Först nu presenterar de sig för varandra. Han heter Otto. Hon tänker kalla honom för farbror, säger hon. Han berättar om sin hustru som befinner sig på sinnessjukhus sedan 23 år. Han har också en dotter, men hon bor här mycket sällan.

Otto bjuder på champagne, när Doris klätt sig i den nyinköpta elegansen.

Hon är smått berusad och upprymd, då det ringer på dörren. Otto går för att öppna. Det är hans dotter, Marianne. Hon vill ha pengar. Hon uppträder hatiskt och berättar att hon förebereder en process för att komma över den egendom som egentligen redan är hennes. Otto känner sig pressad och skriver ut en check.

Doris iakttar uppgörelsen från ett annat rum.

Marianne upptäcker Doris och utropar skadeglatt: Far har skaffat en hobby -- ett luder!

Sedan Marianne gått, är Otto mörk till sinnes. Han ber Doris försvinna. Hon lämnar kvar alla ''presenterna'', när hon går.

Susanne tar emot Henrik på sitt hotellrum. Roligt att se dig en gång till i livet, säger han. Det är sju månader sedan sist, påminner hon.

Han säger att han känner sig trött -- och att han troligen kommer att vara ruinerad om ett halvår.

Båda säger att tiden, då de inte träffats, varit svår.

Vi ska inte träffas mer, säger han och gör sig klar att gå. Då ringer telefonen. Susanne lyfter luren men får inget svar på sitt anrop. Sedan smeker han hennes ansikte, och de kysser varandra.

De ligger i sängen och pratar. Han ska resa till Oslo snart. Kan hon komma dit? Hon kan inte, men hon kommer, säger hon. Och hon gläds redan.

Telefonen ringer igen. Det är Henriks fru, Marta. Hon ringer från hotellreceptionen. Hon tänker komma upp och tala med dem.

Det är Marta som har initiativet vid samtalet på hotellrummet. Susanne visar sig först stolt men blir alltmer illa berörd. Henrik tiger mest. Marta bekräftar att det var hon som ringde också för en timma sedan.

Henrik skulle ha skilt sig, om han verkligen älskade Susanne, säger Marta. Han är bunden vid sin familj, och då framför allt vid barnen. Dessutom är det sant att han är ruinerad. Men hon, Marta, har sina pengar kvar.

Marta lämnar hotellrummet. Henrik säger att han skäms. Vi ska inte ses mer, säger Susanne. Sedan går han också.

Susanne gråter i sin ensamhet. Det knackar på dörren. Kom in, säger hon. Min älskade, du kom tillbaka! Jag glömde portföljen, säger Henrik.

Doris tittar in till Susanne som helst vill vara i fred. Men Doris behöver tröst och tränger sig på, och Susanne tröstar. Vi åker till Stockholm i kväll, föreslår hon. Och så fortsätter vi som om inget hade hänt.

Susanne och Doris är tillbaka i fotoateljén i Stockholm. Palle kommer på besök. Han och Doris återförenas. De kelar och pussas.

Susanne har fått ett brev från Henrik. Han föreslår att de trots allt ska mötas i Oslo. Hon river sönder brevet.

Doris kommer fram till Susanne och säger: Är inte allting underbart, så säg!