Bergmans liv och verk

Myt och mänska

Den första längre presentationen av Ingmar Bergman publicerades i Göteborgs-Tidningen den 19 september 1943 under rubriken ”25-årig regissör märkesman i Stockholm”. Det som åsyftades var hans insatser på Stockholms studentteater. Han hade ännu inte begått sin filmdebut, men när det skedde året därpå som manusförfattare till Hets, blev han dessutom rekordung teaterdirektör för (den visserligen changerade) Hälsingborgs Stadsteater.

Inom några år hade han regisserat flera filmer, ett större antal teateruppsättningar samt publicerat pjäser och noveller. Snabbt etablerades en bild av Bergman som ung konstnärsbegåvning utrustad med demoniska drag och ett ohyggligt temperament. Vidare hade han, hette det, en osund faiblesse för människors sexualitet, psykologiska komplikationer och dunkla drifter. Ingmar Bergman var på alla sätt inbegreppet av Det Unge Geniet, som man antingen älskade och förfasades över, eller både och på samma gång.

Ernst Ingmar Bergman hade fötts som andra barnet i en syskonskara på tre den 14 juli 1918. Far var Erik Bergman, präst. Mor var Karin Bergman, född Åkerblom, utbildad sjuksköterska. Bergman har i många sammanhang talat om sin uppfostran som mycket sträng, med stunder av ömhet, gemenskap och kärlek.

Förutom sin avhållna mor har han ofta nämnt sin mormor, sin barnflicka Mait och familjens kokerska Malla som oerhört betydelsefulla. Som barn var Bergman enligt egen utsago ”fantasibesatt” och flydde ofta undan en visserligen ekonomiskt relativt bekymmerslös men sträng tillvaro till en värld han själv iscensatte. Mötet mellan de två världarna var inte alltid friktionsfritt:

Då verkligheten inte räckte till, började jag alltså fantisera och underhöll jämnåriga med oerhörda historier om mina hemliga bedrifter. Det var besvärande lögner, som ohjälpligt slogs sönder mot omvärldens nyktra skepsis. Till slut drog jag mig ur gemenskapen och behöll min drömvärld för mig själv. En kontaktsökande och fantasibesatt barnunge hade ganska snabbt förvandlats till en sårad och förslagen dagdrömmare. (Ormskinnet)

Det finns en allmän tendens i analysen av enskilda konstnärer att i detalj studera deras biografiska liv för att finna nycklar till de verk som förmodas resultera från sagda liv. Få konstnärer har emellertid fått utstå en så ingående granskning av sin barndom som Ingmar Bergman och felet är på många sätt hans eget. I oräkneliga intervjuer, i flera konstnärliga gestaltningar och inte minst i självbiografin Laterna magica, har Bergman upprepat sin barndom och dess betydelse för sin yrkesverksamhet.

Denna webbplats vill inte vara platsen för ytterligare en i raden av många omfattande rapporter om Bergmans barndom eller hur leksaker som en dockteater eller en kinematograf tidigt bestämde hans yrkesval. Eller för den delen, noggrant redogöra för hans många kärleksförhållanden, sex fruar eller nio barn. Däremot måste man veta åtminstone detta för att på något sätt förstå också hans verk: att han som barn iscensatte parallella världar och att han före trettio års ålder fått ett genombrott där Bergman som person uppmärksammades på ett sätt som ofta måste ha tett sig främmande för honom. Förhållandet mellan liv och verk är nämligen, hur skeptisk man än kan vara till biografiska konstnärsanalyser och den genikult som vilar strax därunder, i fallet Ingmar Bergman ofrånkomligt, sammansatt och intressant.

1946 slutar Bergman på Hälsingborgs Stadsteater och publicerar i programbladet till pjäsen Rekviem en Avskedsintervju med sig själv. Det var första gången han använde en skrivform som han sedan skulle återvända till många gånger: antingen genom att som här iscensätta intervjuer med sig själv eller genom att skriva (ofta kritiska) artiklar om sig själv under pseudonym. En litterär höjdpunkt i Bergmans försök i genren nås i den enastående artikeln Ingmars självporträtt från 1957.

Den korta texten berättar en anekdot från filmfestivalen i Cannes, som han bevistat med anledning av att Sommarnattens leende vann ett pris. En kväll kom en rysk konstnär till Bergmans hotellrum och bad att få måla hans porträtt. ”Han placerade mig vid fönstret, halvt bortvänd. Till höger stod en stor golvspegel.” Bergman är uppenbart obekväm med denna omvända situation av att bli regisserad, men poserar ändå artigt. När han till slut fick se det färdiga resultatet upptäckte han att konstnären har tecknat honom i två upplagor, ”en så att säga direkt och en i spegeln.” Dessutom tycktes de två versionerna skilja sig åt i ålder: den ena liknade en liten pojke medan spegeln visade bilden av en gammal gubbe, ”ett spöke med trött blick”. Bergmans reaktion var att teckna en tredje bild, komplett med ett äggformat huvud, lång näsa och stora öron. Nu fanns alltså tre porträtt av Bergman, alla ”obehagliga sanningar”: pojken, gubben och figuren han ritat själv.

Plötsligt talade gubben i spegeln, det var naturligtvis en smula förvånande men på en festival kan vad som helst hända.
Gubben sa: Medge du blev smickrad, då tecknaren ville rita dig. Du älskar att tänka på dig själv, tala om dig själv, se dig i spegeln. Du är en högfärdig fan.

Pojken svarade att han nog hade sina ögonblick och att hans vilja att behaga sin publik inte skulle misstas för fåfänga. Efter en kort diskussion mellan de två började den tredje figuren, den som Bergman hade ritat att försöka medla mellan dem. Diskussionen fortsatte tills de tre olika Bergman, enligt historiens berättare, verkade byta plats och ta på sig varandras ”masker” (som han uttrycker det). Det var omöjligt att följa debatten längre. Han rev sönder bilderna och rösterna tystnade. Bergman konkluderar att ”självporträtt är något som man aldrig bör ge sig in på eftersom det är fult att ljuga även då man bemödar sig med att tala sanning.”

Man ska nog inte läsa in alltför mycket i denna lilla text. Men trots dess absurda komik verkar den vara en nyckel till att förstå mer av Ingmar Bergman. Det han gör är ju att presentera en uppenbart påhittad historia om en konstnär som tecknar porträttet av en annan konstnär så att skapelsen får ett eget liv. En mer träffande beskrivning av den genikult som många konstnärer – och i synnerhet Bergman själv – drabbats av, är svår att tänka sig. Man kan också notera att en av konstnärerna i historien lånar stilgrepp från den andre. Kompositionen med en rollfigur och hans eller hennes spegelbild är mycket bergmansk. Och situationen där olika karaktärer går in och ut i varandras roller, är också något vi känner igen från senare filmer som Persona.

Att han dessutom delar upp sig själv i flera upplagor är ett stilgrepp som eventuellt kan förklaras utifrån vanan sedan barndomen att skapa fantasivärldar, eller eventuellt som en reaktion på de omfattande beskrivningar av honom som Bergman vid det här laget måste ha läst många och förundrats över. Alldeles oavsett, känner vi igen stilgreppet från filmer som Viskningar och rop eller Fanny och Alexander, där olika rollfigurer är aspekter av ett och samma jag.

I den korta artikeln kommenterar Bergman sin egen offentliga roll, sin status och förhållandet mellan sitt liv och verk på ett både subtilt och komplext sätt. Ofta har den omfattande Bergmanforskningen (inte minst den han själv har bedrivit) fokuserat på hans biografiska person och således analyserat hans filmer, iscensättningar och författarskap som funktioner av hans liv. Men kanske kan man även se det på exakt motsatt sätt: att Ingmar Bergmans ”liv” – som vi känner det – kan ses som en fortsättning på hans verk.

Den nyss citerade Ingmars självporträtt avslutades med en varning om att man aldrig bör ge sig på självporträtt eftersom det är synd att ljuga. Inte desto mindre skulle han trettio år senare trotsa sin tidigare insikt. Men när han skall till att börja skriva sin självbiografi är han fortfarande tveksam inför uppgiften. I ett kort, odaterat och opublicerat utkast till vad som senare skulle bli Laterna magica, skriver han:

Jag tänkte nämligen försöka hålla mig till sanningen. Det är svårt för en gammal inbiten fantasimartyr och [oläsligt] lögnare som aldrig tvekat att ge verkligheten den form som han tyckte ögonblicket krävde.

Bergman tycks alltså ha en sund skepsis inför sin förmåga till sanningen. Också detta är ett återkommande tema i hans filmer, med Elisabet Voglers radikala beslut i Persona som mest uppenbart exempel: hellre än att ljuga tiger hon helt och hållet. För Bergman är rädslan för lögnen rotad i en misstanke mot språket självt. Men frågan om vad som är ”sanning” eller ”lögn” är sällan enkel och i synnerhet inte när det gäller åtskillnaden mellan Bergmans liv och verk; den förmodade verkligheten i förhållande till fiktionen.

I en vacker analys har bergmanforskaren Maaret Koskinen demonstrerat hur scenen i Laterna magica där Bergman tar farväl av sin döende mor uppvisar intressanta jämförelser med en scen i Beröringen. Filmen kom efter moderns död, så den omedelbara reaktionen är väl att se händelsen som en inspirationskälla. Men som Koskinen konkluderar:



Men i detta fall tycks det inte enbart vara så, att en så att säga rå ”verklighet” (eller snarare, minnet av den, vilket ju strängt taget och i varje givet ögonblick, är allt vi har att röra oss med) föregått och i någon linjär mening levererat material till en filmscen. Måhända är det också så att författaren till självbiografin låtit en fiktiv filmscen intervenera eller ”förorena” (minnet av) en i verkligheten inträffad händelse.

Varje närmare granskning av förhållandet mellan Bergmans ”rena” fiktionsalster och vad man kunde kalla hans ”självbiografiska projekt” (förutom Laterna magica även Bilder, men också till exempel Fanny och Alexander, Den goda viljan, Trolösa samt en mängd intervjuer) och kommer snabbt fram till att någon enkel bodelning mellan fakta och fantasi inte låter sig göras. Som alla människor – och kanske ännu mer – är Bergman undflyende, mångfacetterad och sammansatt. En illustration till detta är hans tendens till dubbleringar och uppspjälkningar av sig själv och sina rollfigurer, en som det verkar nästan tvångsmässig vana att framhäva jaget som någonting delat.

I en intervju under sextiotalet tillfrågades Bergman om han brydde sig om sin berömmelse och allt som skrevs som honom. Hans svar: ”Inte särskilt mycket. Det händer att artiklar skickas till mig direkt och då läser jag dem, men jag söker aldrig upp dem. Och det är alltid som om det gällde någon annan, som om det rörde någon släkting.” Och långt före han donerade sitt privatarkiv till Stiftelsen Ingmar Bergman använde han samma avledande manöver. Om någon frågade honom om han hade behållit några av sina arbetsböcker eller annat material (vilket han alltså hade), svarade han antingen att det hade försvunnit eller att ”någon avlägsen släkting” hade tagit hand om det. Återigen: jämför Bergmans självporträtt med pojken och gubben såsom i en spegel; två separata personer men ändå densamma.

Ett sista exempel på Bergmans tendens att gå in ikläda sig olika roller. I slutet av Laterna magica redogör berättaren för ett möte med hans döda mor. ”I ett kort ögonblick fattar jag hennes smärta inför livsfiaskot. […] Nu satt jag således i hennes stol och anklagade henne för brott hon aldrig begått.” Genom att bokstavligen ta hennes plats lyckas Bergman bli sin mor, om också bara för ett ögonblick. Det är betecknande att det sista stycket i Laterna magica är en passage från hans mors dagbok. Den är, som genren påbjuder, skriven i första person, men i den allra sista meningen byts detta ”jag” ut mot ett pronomen i tredje person: ”Jag ber till Gud utan förtröstan. Man får nog klara sig själv så gott man kan.” Men detta citat från Karin Bergmans dagbok i hennes sons självbiografi saknar citattecken. Vem är det som talar? Vems jag är det?

I Sommarlek talar Maries balettmästare – själv iförd teatermaskering – om hur han vet hur det känns att varken våga sminka av sig eller vara sminkad. I Vargtimmen säger baron von Merkens till Johan, efter att ha sminkat honom till oigenkännlighet: ”Sådär. Nu är ni er själv och ändå inte er själv. Den ideala förutsättningen för ett kärleksmöte.” I Spöksonaten lät Bergman Hummel, med Maaret Koskinens ord, ”brutalt demaskera Officeren: tvingade honom ta av sig peruken, sina falska tänder, mustaschen, korsetten under uniformen – för att sedan krypande återställa sin sociala mask i publikens åsyn.” Och så vidare. I Bergmans hela produktion, i filmer, teaterpjäser och skrifter, återkommer han till frågor om maskspel, om hur varje människas identitet är rov för de krafter som styr den ständiga pendelrörelsen mellan flera möjliga jag.

I programbladet till uppsättningen av Markisinnan de Sade lät Bergman publicera den första strofen i Gunnar Ekelöfs dikt ”En värld är varje människa” från Färjesång (1941) i programbladet. Och inte nog med det: samma diktstrof hade han själv skrivit ned och nålat upp bredvid skrivbordet i sitt hem.

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

I varje själ är tusen själar fångna,

i varje värld är tusen världar dolda

och dessa blinda, dessa undre världar

är verkliga och levande, fast ofullgångna,

så sant som jag är verklig. Och vi konungar

och furstar av de tusen möjliga inom oss

är själv undersåtar, fångna själva

i någon större varelse, vars jag och väsen

vi lika litet fattar som vår överman

sin överman. Av deras död och kärlek

har våra egna känslor fått en färgton.

”För mig”, sade Bergman i en sen intervju, ”är det som står i den dikten, det som jag egentligen sysslat med i hela mitt liv, så gott jag har kunnat – utan att någonsin ha förmått uttrycka det så precist.”

Ingmar Bergman var oerhört självutlämnande i skrift och film. Privat var han skygg och visade sig sällan offentligt. Kombinationen är intressant och har gjort honom till en person som många tyckt sig veta mycket om samtidigt som han förblivit mystisk. Frågan vem Bergman var kan knappast slutgiltigt besvaras, annat än på det sätt han själv har gjort i hela sitt liv: han var många. 

I en intervju i Bildjournalen från 1956 sade han:

Jag är inte den som folk tror att jag är och jag är inte heller den jag själv tror att jag är, för om någon tror att han vet vem han är så vet man säkert att han inte vet vem han är. Men om folk tror att de vet vem man är så ska man låta folk tro vad de tror att de vet och framför allt inte låta dem veta vad man tror att man tror för då blir alla missräknade och förargade och förolämpade.