Vargtimmen

Distributionstitlar

L'heure du loup (Frankrike)
Die Stunde des Wolfs (Västtyskland)
Vargtimen (Norge)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri, Svenska Filminstitutet
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Svensk Filmindustri

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 90

Censur: 105.951
Datum: 1967-09-27
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2455 meter

Urpremiär: 1968-02-19, Röda Kvarn, Stockholm, Sverige, 87 minuter

Inspelningsplatser

Sverige
Filmstaden, Råsunda.
Hovs hallar vid Hallandsåsen.

Musik (i urval)

Kommentar: Saraband ur Partita nr 3 a-moll av Bach och O ewige
Nacht! ur Trollflöjten av Mozart.

Mauritz Edström i Dagens Nyheter:

Med en besatthet som är verklig - hur falsk den pådyvlade demonrollen än kan vara som han opponerar mot - och en förvandlingsförmåga som synes outtömlig projicerar han sina brottningar i ständigt nya bilder. Men hans värld är trots alla skenbara glidningar förunderligt konstant. Man kan ha allt att invända men måste ta den som den är, liksom hans sätt att tala, för att alls kunna träda i någon kontakt.

Lasse Bergström i Expressen:

Motiven som flockas i den likt svarta fåglar är motiv från de föregående perioderna. [...] Vampyrmotivet är inte nytt för Bergman men här slår det ut i en gotisk skräcksaga som på en gång är oåtkomligt personlig och roat virtuos. Trollkarlen lider men finner glädje i sina konster. Och det är paradoxen i denna slutna, sköna film.

Jurgen Schildt i Aftonbladet:

Någon kommer gissningsvis att tala om camp i sammanhanget; medveten eller omedveten sådan. Under alla förhållanden är det en serie grandiosa trollkonster Bergman genomför: romantiska, självsvåldiga och naturligtvis fullkomligt asociala.

Carl Henrik Svenstedt i Svenska Dagbladet:

Det som gör Vargtimmen stum och oåtkomlig är Bergmans auktoritära utbasunering av sitt budskap. Filmen öppnar sig aldrig för åskådaren, diskuterar aldrig sig själv och tillåter följaktligen inte heller någon diskussion med mottagaren.

Johan: En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.

Alma: Är det inte så att gamla människor som har levt en hel livstid tillsammans börja likna varandra? De får till slut så mycket gemensamt att, icke bara tankarna deras, men ansiktena deras får samma uttryck.

Heerbrand: Mitt namn är Heerbrand, kurator. Jag tummar på själarna och vänder ut insidan. Och vad får man se? Ja, det behöver jag ju inte tala med er. Ni är ju konstnär. Ni känner människohjärtat. Vem har inte sett era ansiktsstudier? För att inte tala om självporträtten.

Johan: Förlåt mig. Jag kallar mig själv konstnär i brist på bättre beteckning. I mitt skapande finns ingenting självklart, mer än tvånget. Helt och hållet utan förskyllan har jag blivit utpekad som någonting särskilt, en kalv med fem ben, ett monstrum. Men jag har aldrig kämpat för att få den positionen, och jag kämpar inte heller för att få behålla den. Men för all del, jag har nog känt storhetsgalenskapen fläktar mig om pannan, men jag tror mig vara immun. Jag behöver bara för ett ögonblick betänka konstens ringa betydelse i människornas värld för att bli avkyld.

Lindhorst: Jag föreslår att vi höjer en skål för vår konstnär. Han är inte bara ett geni, han är en tänkare också. Förbanne mig, det anade jag inte.

Corinne von Merkens: Se på det här märket, förresten. Det är ett ärr från en annan mans, ska vi säga, framfart. En evig källa till förnyad eggelse. Alltsammans är naturligtvis trivialt, men för mig är det stimulerande. Men snart måste jag hitta på någonting nytt. Det där märket kan jag inte behålla som fascination i all evighet.

Johan: Den här timmen är den som är värst. Vet du vad den kallas?
Alma: Nej.
Johan: De gamla kallade den "vargtimmen". Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram.

Alma: Du sa en gång att det fina med mig var att Gud hade gjort mig i ett stycke. Att jag hade hela tankar och hela känslor. Du sa att det var viktigt att det fanns människor som jag. Jag tyckte det lät så fint. Jag blev så lycklig. Jag hade fel.

Lindhorst: Se er nu i spegeln. Nu är ni er själv och ändå inte er själv. Den ideala förutsättningen vid ett kärleksmöte.

Johan: Spegeln är sönderslagen, men vad speglar skärvorna. Kan ni säga mig det?

Alma: Är det ikke så att en kvinna som levt länge tillsammans med en man, är det ikke så att hon slutligen blir lik den mannen?

Texten avslöjar filmens slut.

Under förtexterna hörs ljudet från filmateljén och regissörens order att börja en tagning. Vid ett bord sitter den havande Alma - hustru till konstnären Johan Borg - och berättar om slutet på deras samvaro.

För sju år sedan drog de sig tillbaka till en liten ö i havsbandet för att finna trygghet och ro. Johan var folkskygg och sömnlös. Under åren som gått har det funnits ljusa stunder men den senaste tiden har Johan plågats av mardrömmar och alltmer slutit sig inom sig själv. I sitt skissblock ritar han drömmens demoner och visar för Alma. Där finns bl a den homosexuelle, fågelmannen, den gamla damen som kan ta av huvudet, köttätarna, skolmagistrarna och de tjattrande, metallhårda kvinnorna.

En dag besöker en gammal dam Alma. Hon säger sig vara 216 år eller kanske 76 och ger Alma rådet att läsa Johans dagbok. I den får Alma reda på att Johan träffat en kvinna ur det förflutna på ön: Veronica Vogler. De har tidigare haft ett självförintande förhållande som slutat i skandal och sammanbrott för Johan. Alma läser också att markägaren, baron von Merkens, bjudit dem till sitt närbelägna slott. Vid sammankomsten på slottet dyker det upp personer som liknar demonerna i Johans mardrömmar. Han känner sig utelämnad och provocerad. I det egendomliga sällskapet ingår en arkivarie Lindhorst och kurator Heerbrand. Den senare har Johan vid ett möte på ön slagit till för att få vara i fred.

På en liten dockteater förevisar Lindhorst en scen ur Mozarts opera "Trollflöjten" i vilken Tamino frågar om natten aldrig skall ta slut och om hans älskade Pamina lever. Lindhorst kommenterar att detta det skönaste av alla musikverk skrevs på beställning.

Plågade av slottssällskapets cynism och provokationer drar sig Johan och Alma tillbaka. Alma berättar ångestfylld att hon läst dagboken. Hon fruktar att demonerna kommer att skilja dem åt. Vargtimmen närmar sig och Johan anförtror Alma sina plågsammaste minnen: hur han som barn stängdes inne med sin skräck i en garderob och sedan fick stryk, hur han besinningslöst slagit ihjäl en pojke som på en gång lockat och utmanat honom och sedan kastat pojken i sjön.

Heerbrand kommer på besök och talar om för Johan att han kan få möta Veronica på slottet. Kuratorn lämnar också en revolver. Då Alma i svartsjuka ställer frågor om Veronica griper Johan revolvern och skjuter på hustrun. Han infinner sig på slottet där demonerna börjar driva sitt skrämmande och för- ödmjukande spel med honom. Han smädas inför mötet med Veronica som ligger lik i en sal. Under hans smekningar blir den nakna kroppen plötsligt levande och Veronica inbjuder honom till en kärleksstund ackompanjerad av demonernas hånfulla skratt. Han flyr ut i skogen förföljd av slottssällskapet som nu försöker döda honom.

Alma har bara sårats av ett skott i armen och söker honom. Men det enda hon finner är väskan där han förvarar dagboken. Övergiven undrar Alma om hon älskat honom så att hon övertagit hans syner eller kanske inte älskat honom tillräckligt och att det därför gått så illa för dem.