The Serpent's Egg (Ormens ägg/Das schlangenei)

Om filmen

Bergman har hänvisat filmens initiala problem till de praktiska omständigheter som drabbade honom på hans egen hemmaplan, före flytten till München. Ur Bilder: 

Jag sammanställde manuskriptet till Ormens ägg medan advokaterna sammanträdde, problemen bagatelli­serades och samtal inleddes med skatteverket. Det blev lugnt, men lugnet var bedrägligt. Den 26 januari 1976 kom skattepoliserna och hämtade mig. Vi hade just avslutat klippning och mixning av Ansikte mot ansikte. [...] Jag hade börjat repetera Dödsdansen på Dramaten. Ormens ägg låg färdigskriven. Men allt är redan fel. Det kreativa arbetet är stört. Jag inbillar mig att jag kan använda mig av en situation som ännu inte är användbar. Jag låter kreativiteten störta till hjälp som vore den läkare, sjuksköterska och ambulans, allt i ett.

Nu kom alltså sammanbrottet och uppbrottet. Av en händelse hamnade jag i Tyskland med min tyska film. Jag fick anbud från Dino De Laurentiis. Han tyckte att Orm­ens ägg var ett förföriskt projekt. Jag kunde förhandla mig till ett stort gage eftersom jag då var ett gångbart namn med Viskningar och rop, Scener ur ett äktenskap och Trollflöjten i bagaget. 

Inspirationskällor

Ingmar Bergman i Bilder:

I ett gammalt nummer av Simplicissimus från 1923 (pris fem miljarder mark) hittade jag en suggestiv kolteckning av en hårt trafikerad Berlingata i vinterskymning. Vi hade visserligen rekognoscerat både i Berlin och andra städer i öst och väst för att hitta lämpliga inspelningsplatser. Men ingen lokalitet gick upp mot denna tecknade gata som till yttermera visso hette Bergmannstrasse. Under hårda för­handlingar lyckades jag förmå producenten att bygga hela gatan med spårvagnsspår, bakgårdar, tvärgränder och portvalv på Bavarias ateljéområde. Kostnaderna blev astronomiska. Själv var jag yr av entusiasm. Allt det där hör samman. Drömspelsruinen hör till samma galenskap som Bergmannstrasse. Det var en fråga om högt blodtryck och övervitalitet. Varningsklockorna ringde men jag ville inte höra dem.

Inspelning

Bergman fortsätter  i Bilder:

Jag var lockad av Ormens ägg. Alla upp­muntrade mig och talade om för mig att det var en bra historia. Det blev en stor och tung inspelning men jag intalade mig oavbrutet att jag gjorde min bästa film. Jag var uppskruvad och rabiat, eftersom alla de inre räddnings­krafterna rusat till.

Ingrid och jag for till USA för att söka skådespelare till den manliga huvudrollen - Abel Rosenberg. Jag gick först till Dustin Hoffman och frågade om han ville göra Abel. Han hade läst på och gjorde grundliga och intelligenta analyser. Men när det kom till kritan tyckte han att han inte var rätt typ och drog sig tillbaka med försäkringar om att det skulle ha varit roligt att samarbeta. Sedan tog jag kontakt med Robert Redford och träffade honom på vårt hotell i Beverly Hills. Han var vänlig och positiv men meddelade att han inte trodde på sig själv som judisk cirkusartist. Jag fick stor respekt för både Hoffman och Redford. Att de drog sig undan uppfattade jag inte ett ögonblick som en varning.

Därför vände jag mig till Peter Falk som jag betraktade som en mycket bra aktör. Han var positiv till rollen men av olika anledningar, kontraktsmässiga inte minst, föll även han bort. Vi befann oss i en svår situation men Dino De Laurentiis, som var ytterligt lojal, gav inte upp. När vi satt i ett krismöte kom han plötsligt med en ny idé. "Hur skulle det vara med Richard Harris?" Än en gång slog det slint i huvudet, sannolikt därför att jag var besatt av tanken att Ormens ägg måste bli av.

Richard Harris låg i blöt på Malta där han avslutade en film om en galen sjökapten och hans love story med en jätteval. Harris tillbringade större delen av inspelningstiden i en rymlig vattentank som Dino De Laurentiis låtit bygga. Därifrån lät han meddela att han var road av att samarbeta och gärna ville göra rollen. [...] [Senare] ringde Dino De Laurentiis till mig och meddelade att Richard Harris fått lunginflammation av någon amöbabakterie från vatten­tanken på Malta. En lång sjukdomsperiod kunde förutses. Vi måste hitta någon annan.

Först nu nämndes David Carradines namn. Dino skickade en kopia av hans senaste film och jag såg den dagen därpå. Den handlade om en countrysångare och jag blev ganska betagen. Carradine, som var en av den store Shakespeare-aktören John Carradines söner, såg spännande ut och han sjöng med innerlig musikalitet. Han hade också regisserat en egen film som jag fick se i arbetskopia. Den var gjord med utpräglad begåvning. Han påminde mig om Anders Ek och jag fick för mig att guds finger till slut pekat ut den rätta Abel Rosenberg.

Två dagar senare var Carradine i München. Vi var äntligen klara att börja. När vi träffades första gången verkade han emellertid frånvarande och lätt besynnerlig. För att gemensamt infånga den rätta stämningen skulle vi inledningsvis titta på två klassiska Berlinfilmer: Mutter Krausens fahrt ins Glück [Jutzi, 1929] och Ruttmanns Berlin - Die Simfonie der Grosstadt [1927]. Det hann inte mer än slockna i biografen förrän Carradine somnade och började snarka ljudligt. När han vaknade fanns ingen chans att prata med honom om rollen. Det här upprepade sig under inspelningen. David Carradine var nattmänska och somnade oavbrutet. Han låg och sov överallt men var samtidigt ambitiös, punktlig och väl förberedd. Vi kunde fullborda filmen inom uppgjord tidsram. Jag var minst sagt nöjd, mycket stolt och närde avsevärda förhoppningar om en gedigen framgång.

Den smärtsamma insikten om ett gediget misslyckande drabbar mig långt senare. Jag var till och med oemottaglig för en tämligen jämngrå kritikerreaktion. Jag var drogad av själskrafternas massiva hjälpinsatser. Först när min tillvaro började plana ut i en lugnare rytm, insåg jag hela allvaret i mitt misslyckande. Däremot ångrar jag inte ett ögonblick att jag gjorde Ormens ägg. Det var en hälsosam erfaren­het.