The Serpent's Egg (Ormens ägg/Das schlangenei)
Judisk trapetsartist i 1920-talets Berlin möter den onde professor Vergérus.
"Vill Bergman varna för våra egna ormägg - och det vill han nog - är det kanske ingen bra metod att skrämma livet ur folk."Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter
Om filmen
Bergman har hänvisat filmens initiala problem till de praktiska omständigheter som drabbade honom på hans egen hemmaplan, före flytten till München. Ur Bilder:
Jag sammanställde manuskriptet till Ormens ägg medan advokaterna sammanträdde, problemen bagatelliserades och samtal inleddes med skatteverket. Det blev lugnt, men lugnet var bedrägligt. Den 26 januari 1976 kom skattepoliserna och hämtade mig. Vi hade just avslutat klippning och mixning av Ansikte mot ansikte. [...] Jag hade börjat repetera Dödsdansen på Dramaten. Ormens ägg låg färdigskriven. Men allt är redan fel. Det kreativa arbetet är stört. Jag inbillar mig att jag kan använda mig av en situation som ännu inte är användbar. Jag låter kreativiteten störta till hjälp som vore den läkare, sjuksköterska och ambulans, allt i ett.
Nu kom alltså sammanbrottet och uppbrottet. Av en händelse hamnade jag i Tyskland med min tyska film. Jag fick anbud från Dino De Laurentiis. Han tyckte att Ormens ägg var ett förföriskt projekt. Jag kunde förhandla mig till ett stort gage eftersom jag då var ett gångbart namn med Viskningar och rop, Scener ur ett äktenskap och Trollflöjten i bagaget.
Inspirationskällor
Ingmar Bergman i Bilder:
I ett gammalt nummer av Simplicissimus från 1923 (pris fem miljarder mark) hittade jag en suggestiv kolteckning av en hårt trafikerad Berlingata i vinterskymning. Vi hade visserligen rekognoscerat både i Berlin och andra städer i öst och väst för att hitta lämpliga inspelningsplatser. Men ingen lokalitet gick upp mot denna tecknade gata som till yttermera visso hette Bergmannstrasse. Under hårda förhandlingar lyckades jag förmå producenten att bygga hela gatan med spårvagnsspår, bakgårdar, tvärgränder och portvalv på Bavarias ateljéområde. Kostnaderna blev astronomiska. Själv var jag yr av entusiasm. Allt det där hör samman. Drömspelsruinen hör till samma galenskap som Bergmannstrasse. Det var en fråga om högt blodtryck och övervitalitet. Varningsklockorna ringde men jag ville inte höra dem.
Inspelning
Bergman fortsätter i Bilder:
Jag var lockad av Ormens ägg. Alla uppmuntrade mig och talade om för mig att det var en bra historia. Det blev en stor och tung inspelning men jag intalade mig oavbrutet att jag gjorde min bästa film. Jag var uppskruvad och rabiat, eftersom alla de inre räddningskrafterna rusat till.
Ingrid och jag for till USA för att söka skådespelare till den manliga huvudrollen - Abel Rosenberg. Jag gick först till Dustin Hoffman och frågade om han ville göra Abel. Han hade läst på och gjorde grundliga och intelligenta analyser. Men när det kom till kritan tyckte han att han inte var rätt typ och drog sig tillbaka med försäkringar om att det skulle ha varit roligt att samarbeta. Sedan tog jag kontakt med Robert Redford och träffade honom på vårt hotell i Beverly Hills. Han var vänlig och positiv men meddelade att han inte trodde på sig själv som judisk cirkusartist. Jag fick stor respekt för både Hoffman och Redford. Att de drog sig undan uppfattade jag inte ett ögonblick som en varning.
Därför vände jag mig till Peter Falk som jag betraktade som en mycket bra aktör. Han var positiv till rollen men av olika anledningar, kontraktsmässiga inte minst, föll även han bort. Vi befann oss i en svår situation men Dino De Laurentiis, som var ytterligt lojal, gav inte upp. När vi satt i ett krismöte kom han plötsligt med en ny idé. "Hur skulle det vara med Richard Harris?" Än en gång slog det slint i huvudet, sannolikt därför att jag var besatt av tanken att Ormens ägg måste bli av.
Richard Harris låg i blöt på Malta där han avslutade en film om en galen sjökapten och hans love story med en jätteval. Harris tillbringade större delen av inspelningstiden i en rymlig vattentank som Dino De Laurentiis låtit bygga. Därifrån lät han meddela att han var road av att samarbeta och gärna ville göra rollen. [...] [Senare] ringde Dino De Laurentiis till mig och meddelade att Richard Harris fått lunginflammation av någon amöbabakterie från vattentanken på Malta. En lång sjukdomsperiod kunde förutses. Vi måste hitta någon annan.
Först nu nämndes David Carradines namn. Dino skickade en kopia av hans senaste film och jag såg den dagen därpå. Den handlade om en countrysångare och jag blev ganska betagen. Carradine, som var en av den store Shakespeare-aktören John Carradines söner, såg spännande ut och han sjöng med innerlig musikalitet. Han hade också regisserat en egen film som jag fick se i arbetskopia. Den var gjord med utpräglad begåvning. Han påminde mig om Anders Ek och jag fick för mig att guds finger till slut pekat ut den rätta Abel Rosenberg.
Två dagar senare var Carradine i München. Vi var äntligen klara att börja. När vi träffades första gången verkade han emellertid frånvarande och lätt besynnerlig. För att gemensamt infånga den rätta stämningen skulle vi inledningsvis titta på två klassiska Berlinfilmer: Mutter Krausens fahrt ins Glück [Jutzi, 1929] och Ruttmanns Berlin - Die Simfonie der Grosstadt [1927]. Det hann inte mer än slockna i biografen förrän Carradine somnade och började snarka ljudligt. När han vaknade fanns ingen chans att prata med honom om rollen. Det här upprepade sig under inspelningen. David Carradine var nattmänska och somnade oavbrutet. Han låg och sov överallt men var samtidigt ambitiös, punktlig och väl förberedd. Vi kunde fullborda filmen inom uppgjord tidsram. Jag var minst sagt nöjd, mycket stolt och närde avsevärda förhoppningar om en gedigen framgång.
Den smärtsamma insikten om ett gediget misslyckande drabbar mig långt senare. Jag var till och med oemottaglig för en tämligen jämngrå kritikerreaktion. Jag var drogad av själskrafternas massiva hjälpinsatser. Först när min tillvaro började plana ut i en lugnare rytm, insåg jag hela allvaret i mitt misslyckande. Däremot ångrar jag inte ett ögonblick att jag gjorde Ormens ägg. Det var en hälsosam erfarenhet.
Källor
- Ingmar Bergmans arkiv
- Ingmar Bergman, Bilder
- Svensk filmdatabas
- Svensk filmdatabas.
Med tanke på filmens grundmurade rykte som ett dunderfiasko – inte minst understött av Bergmans självförebråelser – är det nästan förvånande att de svenska recensionerna faktiskt var ganska positiva.
Jurgen Schildt i Aftonbladet:
Hur som helst. Ingmar Bergmans första utlandsfilm har fått en kraft som inte är spekulationens eller synförvändningens, utan enkelhetens och den fysiska åskådlighetens. Den siktar mot mellangärdena, och den träffar. Franz Josef Strauss, som jonglerar med några ormägg nere i München, borde kanske för säkerhets skull tilldelas ett par fribiljetter till den västtyska premiären. Enligt det inrikespolitiska mottot inled oss icke i frestelse.
Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter:
Han briljerar som skräckfilmsreqissör och formar slutet till en oavbruten trumeld mot våra nerver. Det är inte dåligt gjort av svenske Bergman, och David Carradine och Liv Ullmann gör sitt drunknande par med rutinerad känslighet, assisterad av Gert Fröbes underbara polistjur. Felet är väl att det blir lite för mycket av det goda, lite för mycket blodsprutande och proffsig våldsunderhållning. Vill Bergman varna för våra egna ormägg - och det vill han nog - är det kanske ingen bra metod att skrämma livet ur folk.
Lasse Bergström i Expressen:
Det kan låta som en film svart som natten. Här finns inga synliga leenden och det är verkligen inte för att skämta som Bergman sagt att han gjort sin första skräckfilm: i den innersta av mardrömmarna huserar den onde själv, en frände till Doktor Mabuse, den tidiga tyska filmens föraning om vad som skulle komma. Men kraften i gestaltningen motverkar svärtan i visionen: det finns en bokstavligen sjuhelvetes vitalitet i Ingmar Bergmans exilfilm som har med klarsyn, erfarenhet och vrede att göra. I konstens värld är detta ljusa egenskaper - de illuminerar Ormens ägg till ett mästerverk bland filmer.
Åke Janzon i Svenska Dagbladet:
Början av Ormens ägg är lysande. Kontrasten mellan fattigdom och lyx, mellan avgrundsdjup beklämning och hektiskt nöjesliv är framställd med en oerhörd suggestionsförmåga som utesluter det naiva och får fram en enhetlig infernostämning och en total sjukdomsbild. Svagheten i filmen blir uppenbar, när Heinz Bennent uppenbarar sig som den cyniske professor Vergerus. Helt i agentfilmens anda kommer nu mystifikationerna slag i slag för att via oändliga Kafkakorridorer leda in till kabinettet för människoexperiment. Det är här man genom att beskåda äggets hinna kan ana den framtida reptilens födelse. Kanske en filmskapare inte kan förelägga sig en större uppgift än att skildra det ondas uppkomst. Nog kan man väl säga att Ingmar Bergman har gjort ett aktningsvärt försök, men jag är inte säker på att han är en riktigt slipad embryolog.
Distributionstitlar
El huevo de la serpiente (Spanien)
L'oeuf du serpent (Franrike)
Ormens egg (Norge)
Samproduktionstitel: Das Schlangenei (Tyskland)
Svensk premiärtitel: Ormens ägg
Produktionsuppgifter
Produktionsland: USA, Västtyskland
Distributör i Sverige (35 mm): Fox-Stockholm Film Distribution AB
Produktionsbolag: Rialto Film
Dino De Laurentiis Corp. (Los Angeles)
Bildformat: Vidfilm (1,85:1)
Färgsystem: Färg
Ljudsystem: Optisk mono
Censur: 118 413
Datum: 1977.10.20
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 3265 meter
Urpremiär: 1977-10-28, Victoria, Göteborg, Sverige, 119 minuter
Camera, Malmö, Sverige
Röda Kvarn, Stockholm, Sverige
Texten avslöjar filmens slut.
Berlin, lördagen den 3 november 1923.
På kvällen kommer amerikanen Abel Rosenberg hem till det pensionat där han delar rum med sin bror Max. När han öppnar dörren får han se att Max skjutit sig genom munnen. Abel och Max var cirkusakrobater. Tillsammans med Max' hustru Manuela hade de ett trapetsnummer.
4 november.
På polisstationen frågar kommissarie Bauer ut Abel om Max' självmord. Plötsligt fråqar han om Abel är jude. På kvällen går Abel till den cabaret, där Manuela uppträder, och berättar för henne att Max tagit livet av sig. Abel träffar där vetenskapsmannen Hans Vergerus, en man som han träffat när han var mycket ung. Manuela tar Abel med sig hem till sig.
5 november.
Manuela säger att hon arbetar på kontor. Abel upptäcker att hon i själva verket arbetar på en bordell. Bauer ber Abel att följa med till bårhuset för att indentifiera en kvinna. Samtidigt visar han Abel andra lik och antyder att Abel kände alla offren. Denne tappar besinningen och börjar slåss. Bauer släpper honom när Manuela dyker upp.
6 november. Vergerus har hittat en liten lägenhet åt Abel och Manuela. De tillbringar sin första natt i sin nya våning. Manuela tycker inte att hon har något att hoppas av framtiden.
7 november.
Abel börjar arbeta i S:ta Anna-klinikens, vilken förestås av Vergerus, arkiv och Manuela i tvätteriet. I arkivets pärmar finns journaler som berättar om Vergerus experiment med människor. På kvällen hittar Abel Manuela död i sängen. Han grips av raseri och slår sönder en spegel. Bakom spegeln finner han en kamera dold. Med fasa avslöjar Abel professor Vergerus hemlighet. Men polisen har anat vad Vergerus sysslat med. När Bauer i spetsen för sina män bryter sig in biter Vergerus sönder en kapsel med cyanid.
11 november.
Abel vaknar i häktet. Bauer frågar om Abel har lust att åka till Schweiz och återvända till den cirkus där han tidigare arbetade tillsammans med Max och Manuela. Abel blir alltså utvisad ur landet. Innan man kommer fram till järnvägsstationen smiter Abel sin väg och uppslukas av människoströmmen.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi och manus
- Dino De Laurentiis, Producent
- Sven Nykvist, Foto
- Petra von Oelffen, Klippning
- Rolf A. Wilhelm, Musik
- Rolf Zehetbauer, Arkitekt
- Kerstin Eriksdotter, Scripta
- Lars Looschen, Stillbildsfoto
- Liv Ullmann, Manuela Rosenberg
- David Carradine, Abel Rosenberg
- Gert Fröbe, kommissarie Bauer
- Heinz Bennent, Hans Vergerus
- Walter Schmidinger, Solomon
- Toni Berger, Mr. Rosenberg
- Erna Brunell, Mrs. Rosenberg
- Paula Braend, Mrs. Hemse
- Hans Quest, Dr. Silbermann
- Fritz Strassner, Dr. Soltermann
- Edith Heerdegen, Mrs. Holle
- Kyra Mladeck, Miss Dorst
- Georg Hartmann, Hollinger
- Hertha von Walther, kvinnan på gatan
- Hubert Mittendorf, tröstaren
- Günther Malzacher, maken
- Heide Picha, hustrun
- Günter Meisner, fången
- Charles Regnier, läkaren
- Paul Burian, experimentpersonen
- Christian Berkel, studenten
- Gaby Dohm, kvinnan med babyn
- Harry Kalenberg, rättsläkaren
- Hans Eichler, Max
- Beverly McNeely, flickor i uniform
- Paul Bürks, cabaretkomedianten
- Grischa Huber, Stella
- Lisi Mangold, Mikaela
- Wolfgang Weiser, civilbetjänt
- Glynn Turman, Monroe
- James Whitmore, prästen
- Ellen Umlauf, värdinnan
- Hildegard Busse, prostituerade
- Richard Bohne, poliskonstapeln
- Emil Feist, den snikne
- Heino Hallhuber, "bruden"
- Irene Steinbeisser, "brudgummen"
- Andrea L'Arronge
- Isolde Barth
- Rosemarie Heinikel
- Renate Grosser