Den 12 juni kommer Jan Holmberg till centret för att tala om arvet efter Bergman.
Utställningen pågår till den 23 juni. Den ryskkunnige kan läsa mer här (och vi andra kan titta på några av de fina bilderna).
[Fotot ovan är taget av Arne Carlsson.]
Visst är det ett kul examensarbete Beckmanseleven Eddie Åhgren gör! Men låt oss inte – som en del nyhetsrapportering – förlora proportionerna alldeles. Nog för att det sannolikt rör sig om ett (om också medförfattat) bergmanmanus i någon mening, men det vi har att göra med är alltså ett storyboard klasskamraterna Ingmar Bergman och Åhgrens farfar Rolf lekte med. När de var i femtonårsåldern.
Femton år. Även om Arthur Rimbaud var en mogen poet vid det laget, är de flesta av oss ännu ganska begränsade i vårt konstnärliga uttryck under puberteten.
"Okänt bergmanmanus" heter det i medierapporteringen. Kanske det. Eller inte. Om vi bortser från att vi aldrig får veta hur mycket var Bergman börjar och Åhgren slutar, så är det väl kanske inte alldeles uppenbart ett "bergmanmanus" ens om Bergman skrev det alldeles själv. Fast ändå är det ju det. En teckning av Paul Klee, fem år, är väl en teckning av Klee, men är det så att säga en Klee-teckning?
Och spelar det i så fall roll hur begåvad teckningen i fråga är?
Så när blev Bergman Bergman? Vid femton års ålder? Arton? Fem?
Bergman var oerhört produktiv som ung, och nog finns en hel del intressant ofilmat och opublicerat att göra något av för den som vill och kan (och, i vissa fall, får för oss). Marcus Lindeen gjorde exempelvis en fantastisk pjäs häromåret baserat på en del av Bergmans omaterialiserade material. I pjäsen hade han även med ofilmade manus från den mer mogne Bergman, som sextiotalsverket Sextiofyra minuter med Rebecka eller 1978 års omsorgsfullt refuserade Kärlek utan älskare:
Dessa är utan tvivel Bergmanmanus. Den tjugoårige författarens Familjeidyll från 1938 skulle jag – men sannolikt inte upphovspersonen – också räkna dit. Men en femtonårings alster? Kanske lite mer tveksamt.
Roligt projekt är det hur som helst! Och med många begåvade medarbetare. Vi önskar Eddie all framgång och avslutar med ett tips om inspirationen tryter:
http://www.youtube.com/watch?v=P5nAxzH4OPs
Att en av Scorseses allra bästa filmer, om ett (fiktivt) okänt mästerverk av Hitchcock i sig är ett okänt mästerverk, är en händelse som ser ut som en tanke.
Beata Bergström var bland annat Dramatens – och därmed Bergmans – hovfotograf under många år. Utställningen pågår till 6 januari 2014.
Ingmar Bergman fångad av Beata Bergströms Leica under repetition av Woyzeck, Dramaten, 1969.
Foto: Beata Bergström © Musik- och teaterbiblioteket, Statens musikverk
Men Strindberg är ju, som det heter, ständigt aktuell. Vi firar hundraettårsjubileet med en nyskriven essä av professor emeritus Egil Törnqvist, som reder ut det ganska intrikata förhållandet mellan två av den svenska kulturens giganter. Finns att läsa på Ingmar Bergmans universum.
P.S. Törnqvist gav nyligen ut den spännande boken Drama as Text and Performance: Strindberg’s and Bergman’s Miss Julie (Amsterdam UP). Läs den! Den finns t.o.m. gratis.
Gör helgmyset komplett med lite Bergman-relaterad musikunderhållning! Varje lördag [uppdatering: en lördag då och då] presenterar vi en ny låt med Bergmankoppling. Så småningom blir det en fin-fin spellista för alla tillfällen – The Original Ingmar Bergman Spotify Playlist. (Mer om Bergman och musik här.)
Lördagslåt #5 är:
Huvudperson i tevefilmen Larmar och gör sig till är den återkommande Bergmanfiguren morbror Carl Åkerblom, ingenjör med filmskaparambitioner vid det förra sekelskiftet. I filmens inledning sitter han ensam på sin sjukhussal – han är intagen på dårhus – och spelar på en grammofon upp samma stycke igen och igen: de åtta första takterna till "Der Leiermann" ("Positivhalaren") den sista sången i Schuberts lied-cykel Die Winterreise.
Väl utskriven från hospitalet börjar Åkerblom på allvar sitt arbete med vad som är tänkt att bli världens första ljudfilm med titeln Glädjeflickans glädje: "Detta gripande kinematografdrama utspelas i Wien på adertonhundratalet, och handlar om den passionerade kärleken mellan geniet Franz Schubert och glädjeflickan Mizzi Veith."
I tevefilmen spelar således Käbi Laretei och Hanns Rodell ett antal olika Schubertstycken. Att just denna kompositör får en så framträdande plats i denna sena produktion är lite lustigt: det finns bara ett annat Schubert-stycke bland Bergmans filmer: i Fanny och Alexander hörs helt kort Impromptu nr 3 från Teman med variationer i H-dur.
Bergmans manus till det som skulle bli en tevefilm (den var först tänkt som pjäs) har underrubriken "Åtta impromptus varvid det åttonde är utformat som ett rondo".
Bergman tänkte sig således sitt opus – som så många gånger förr – inte bara handla om musik utan också i någon mån vara det.
F:150
Handskrifter, Manusutkast, Skisser
[Arbetsbok nr 48 / Ingmar Bergman]
[1940]
ca 55 s., ca 12 skisser ; 22 x 17 cm
Spiralblock (anteckningar förda från två håll). Odaterat. Text på pärmen: "Detta är mitt block. Jag heter Ingmar Bergman" ... Anteckningar från Mäster-Olofsgården, tankar om teatern, brevutkast, manusutkast och skisser.
J:069
Biographica
Dagböcker
[Planeringskalendern 1975]
[120] s. ; 10 x 26 cm
Innehåller div. noteringar, bl.a. repetitionstider för Trettondagsafton och inspelning av Ansikte mot ansikte, och dagboksanteckningar + tecknad djävul (28. augusti)
För idag trettioåtta år sedan befann sig alltså Bergman i New York, där han under en dag bland annat hann med att under en lunch (i en gungande skyskrapa) sälja världsrättigheterna till Ansikte mot ansikte till Dino de Laurentiis och se Liv Ullmann i hennes broadwaydebut A Doll's House (som hon för övrigt nu planerar att själv sätta upp, i egen översättning).
Och naturligtvis hann den enastående Juul Hansen också under sitt långa yrkesliv – han gick ut Alliancescenernes Elevskole redan 1948 – samarbeta med Ingmar Bergman.
Det skedde i Misantropen, där han, precis som i Riget, också spelade mot Ghita Nørby. Tyvärr har vi av upphovsrättsliga skäl inga bilder från uppsättningen, men en repetitionsbild med en instruerande Bergman i mitten och Juul Hansen till vänster kan hittas här.
Holger Juul Hansen blev 88 år gammal.
Utgåvan av Smultronstället är en high-definition digital film transfer med okomprimerat ljudspår i mono, och innehåller kommentarsspår av Peter Cowie, introduktion av Bergman, Jörn Donners dokumentär om Bergman och sist men inte minst, bakom-kulisserna-material, filmat av Bergman själv – se inspelningsplatsen i fyrfärg!
Läs mer här.