Fanny och Alexander? Bah! Det är så här en riktig bergmanjul ska firas.

Det är apropå sin senaste film som regissören till The 40 Year Old Virgin, På smällen och andra komedier i den mer fysiska skolan kommer ut som Bergman-fan och berättar om hur han storskrattar framför ett berömt skilsmässodrama:

"I love the spirit of Scenes From a Marriage – so much of it is deadpan, and the scenes go on for a REALLY LONG TIME and force you to feel every aspect of these awkward moments."

Det är i en intervju med franska Nice Matin som Dario Argento dels konstaterar att risken att få Silvio Berlusconi tillbaka i den italienska politiken vore en "mardröm" för hela det italienska folket att "få monstret tillbaka".

Han får också frågan vilka som är hans läromästare, på vilket han svarar:

"Jag har många! Mitt förflutna som kritiker har gjort att jag sett mycket film. Jag älskar Alfred Hitchcock förstås, och amerikanska filmer från i synnerhet 40- och 50-talen. Och Ingmar Bergman."

I intervjun med rubriken "Hollywood tar över? En total mardröm!" berättar Francis Ford Coppola om arbetet med sin nya film och sin ganska bergochdalbaneaktiga karriär.

Det är när han jämför sig och sin familj med ett cirkussällskap som han kommer in på Bergman. Att vara ständigt på språng är många konstnärers livsluft, menar Coppola, "tänk bara på Goethe". Och han fortsätter:

"Även de största filmskapare såg sig själva som underhållare, som Bergman eller Fellini. I cirkusen Coppola var jag en gång direktör, ibland var jag i trapetsen, ibland fick jag gå i ringen och säkra repet för lindansarna. Men ofta var jag helt ensam där uppe i tälttaket. Riskerna, särskilt de finansiella, var jag tvungen att bära ensam."

Senare i intervjun framhåller han på frågan om hans dotter Sofia fortsätter en familjetradition att han varit gift med samma kvinna i fyrtio år, till skillnad från Ingmar Bergman, som "bytte fru varje år" (vilket ju inte är riktigt sant, men nåja). Konstnärer har traditionellt inte varit några enastående familjefäder, konstaterar han och nämner även Picasso och Fellini. "Inte undra på att dessa stora konstnärer inte har hittat en värdig efterträdare."

Intervjuaren Lars-Olav Beier frågar då om konstnärskap är en fråga om genetik, på vilket Coppola svarar:

"Makt är en fråga om genetik. Se er omkring: av de personer som ni ser här på gatan är många släkt med Djingis Khan. Hans dna är i oss. Han har spridit sina gener så mycket han kunde. Han var en stor man, den där Djingis Khan."

Foto: Reuters.

Nu har jag lärt mig lite mer om vad begreppet viralt innebär. Och lite mer om allt det där med filmstjärnor och deras fans och varför det kan vara intressant att studera. Så här gick det till.

Härom dagen kom Tom Cruise och tittade på mina barns taekwondo-uppvisning. När jag till slut bemannat mig för att gå fram och uttrycka min beundran (om ni frågar mig är han en av vår tids främsta amerikanska skådespelare), så kände jag ett behov av att liksom legitimera detta tilltag med att berätta vad jag arbetar med. Han frågade artigt vad Stiftelsen gör, och när jag berättade visade han sig genuint intresserad av hur vi arbetar för att säkra arvet efter Bergman.

När han därefter började tala om hur den snabba digitaliseringen av filmmediet är ett allvarligt hot mot filmhistorien, och hur han brukade diskutera detta med Scorsese och Spielberg, så växte min beundran till dyrkan. (Ämnet ligger mig kärt om hjärtat, jag har för sjutton skrivit en bok om det.) Som avskedsord sade han åt mig att 'keep that flame burning.'

Som om inte detta var nog, var det som sedan hände ännu mer fascinerande. Självklart lade jag ut bilden ovan på facebook, och självklart fick den fler likes än mina uppdateringar brukar (typ 50 gånger fler). Men jag hade aldrig trott att folk skulle dela uppdateringen vidare och att dessa delningar skulle generera nya delningar i en hastighet som skulle gjort H1N1 avundsjukt, och att människor jag inte känner skulle tycka det var värt att trycka på gilla-knappen för bilden av denne främling som mött en stjärna.

Jag blev ännu mer förvånad när FLM ville intervjua mig för denna min prestation att ha träffat Tom Cruise. Men glad blev jag, det var ju kul en kul grej liksom, och dessutom hade ju Tom och jag ett viktigt budskap att förmedla. En annan oväntad bonus var att jag fick epitetet "taekwondopappan", som jag tror kommer göra underverk för min street cred. Take that, hockeymorsor!

När så Dagens Nyheter hörde av sig för en notis i dagens Filmfredag, ja då insåg jag att trots mina banbrytande böcker och artiklar, världsomstörtande blogginlägg och enastående insatser för att bevara arvet efter Ingmar Bergman, så har ingenting jag gjort ens varit i närheten av att jag faktiskt träffat och talat med Tom Cruise i en kvart.

Vi har tagit konsekvenserna av dessa insikter. Nu lägger vi av med att sortera, katalogisera och registrera. Från och med nu tar inte arkivet emot några forskare längre. Vi upphör genast med all licensiering av bergmanmanus till teatrar världen över. Istället lägger vi alla våra resurser på en ny blogg. Den kommer heta starstruck.wordpress.com eller kanske hästgarv.tumblr.com och intäkterna går oavkortat till en ny stiftelse som en gång för alla ska utreda det där med celebritetsfascination, proveniens och annan metafysisk smörja. Vi har redan två bilder och fler ska det bli.

"Bibi har rätt", skrev Bergman i sin dagbok våren 1956. "Jag har gjort nog av komedier nu. Det måste komma något annat nu. Jag får inte längre låta mig skrämmas. Det är bättre att göra detta än en dålig komedi. Pengarna ger jag fan i."

Resultatet blev Det sjunde inseglet och manuskriptet tillägnades den som fick honom på bättre (det vill säga sämre, i vart fall dystrare) tankar: Bibi Andersson.

Mad Men (2007).

Nattvardsgästerna (1962).

Apropå det: "In extremis, Don often speaks exactly like one of Bergman's alienation-maddened characters: 'I have been watching my life. I keep scratching at it, trying to get into it. I can't.'" (Läs hela Laura Millers artikel här.)

Först ut i landet var Dramaten, författarens hemmaplan. Sist var det i Uppsala, dramats hemmaplan. Denna gång är det på Malmö stadsteater, en annan av författarens hemmaplaner. Regin står Maria Åberg för, och i rollerna återfinns Li Brådhe, Simon Drehmer, Fredrik Gunnarsson, med flera. Vi återkommer när vi har sett!

Apropå förra bloggposten. Uppenbarligen fanns det åtminstone några som tyckte gamla papper var värda att lätta på lädret för: priset för Tarkovskijs arkiv blev femton gånger högre än utropet. Om det i sin tur är bra eller dåligt är frågan. (Men jag är i någon mån lättad.)

Idag går Tarkovskijs arkiv under klubban. Manuskript, brev, oförverkligade projekt. Förväntat pris: uppåt en miljon kronor. Snart säljs pianot som Dooley Wilson klinkade på i Casablanca på samma auktionshus. Förväntat pris: uppåt åtta miljoner kronor.

Ja, herregud.