Det är lätt att bli distraherad, men Playboy har också publicerat en del fantastiska intervjuer. Det legendariska mötet med Bergman ägde rum i Stockholm februari 1964. Som brukligt är här i landet börjar man med att prata om vädret:

Bergman: Well, are you depressed yet?

Playboy: Should we be?

Bergman: Perhaps you haven’t been here long enough. But the depression will come. I don’t know why anybody lives in Stockholm, so far away from everything. When you fly up here from the south, it’s very odd. First there are houses and towns and villages; but farther on there are just woods and forests and more woods and a lake, perhaps, and then still more woods with, just once in a while, a long way off, a house. And then, suddenly, Stockholm. It’s perverse to have a city way up here. And so here we sit, feeling lonely.

Intervjun kan nu avnjutas på Kindle för några dollar och helt gratis här. Intervjuerna med Fellini, Scorsese, Tarantino m.fl. är säkert också bra. "Follow the white rabbit", som vi brukar säga.

Affiniteterna har påpekats förut, men med Lincoln så ska tydligen Steven Spielberg fortsätta visa upp sina bergmaninfluenser.

Spielbergs hommager till den kanske lite otippade förebilden började tidigt:

His theatrical debut, Duel (1971), in which a gigantic tanker menaces a car driver, features a moment in a gas station when suddenly the image, like the supposedly burning celluloid of Bergman’s Persona, blurs and runs.

Och har sedan fortsatt:

Minority Report (2002) opens with a sequence including shots, derived from Bergman’s Wild Strawberries (1957), which contrast foreground and background, light and dark on the two sides of the screen to emphasise a man’s estrangement from his family.

Bägge exemplen citerade från Nigel Morris fina artikel i ämnet.

Bilden ovan: © Dreamworks Pictures.

Toneelgroep tillhör de mest hängivna och intressanta bergmanuttolkarna just nu. Med hyllade uppsättningar av Scener ur ett äktenskap (2005) och Viskningar och rop (2009) i bagaget gör Ivo van Hove nu något liknande som med Shakespeare: den mindre kända tevefilmen Efter repetitionen och den, tja, mer kända Persona ska nu bli en pjäs. Vi ser fram emot resultatet. Premiär 6 december.

Förra helgen spelade det illustra sällskapet Det sjunde inseglet på den årliga midvinterfestivalen på Ohio State University. Den som varit där ändå.

Åtminstone för den här recensenten.

Det är inte i elfte timmen, men väl i elfte månaden av Strindbergsåret som också vi äntligen uppmärksammar detsamma. Och som vi gör det! Med en nyskriven, exklusiv artikel på Ingmar Bergmans universum av professor emeritus Egil Törnqvist. Intressant läsning utlovas om drömspel, spöksonater, fröknar, sjalar och förkläden.

På bilden ovan ser vi för övrigt Bergman instruera Ingrid Thulin och Uno Henning i sin TV-version av Ett drömspel.

För en tid sedan nådde oss nyheten att Ghita Nørby inte kommer att spela Madame Armfeldt i Malmö-operans uppsättning av Wheeler/Sondheims musikal Sommarnattens leende (efter känd förlaga).

Den lilla men viktiga rollen brukar spelas av en grande dame; i Stockholm 1978 var det ingen mindre än Zarah Leander som tog sig an den, följd av Signe Hasso. Själv kommer jag aldrig att glömma Leslie Carons gestaltning i Paris. Hennes spänst var kanske inte riktigt som när det begav sig i dansstegen, men hon tog dem!

Att Nørby nu inte kommer att räknas in i denna skara är förstås trist, inte minst för att där finns en tydlig bergmankoppling sedan tidigare. Vi minns henne förstås i rollen som Karin Åkerblom i Den goda viljan. Den regisserades visserligen av Bille August, men Nørby hade långt tidigare arbetat direkt med Bergman när hon spelade Celimène i Misantropen.

På samma teater där hon gjorde Celimène (Det Kongelige) har hon också senare spelat två bergmanska paradroller: Charlotte i Höstsonaten och Helena Ekdahl i Fanny och Alexander (den översta bilden är hämtad från den senare).

Förra året var för övrigt Nørby på besök här i arkivet. På bilden ser vi henne och bredvidtecknad i en situation som ser mer intim ut än den är (jag har för mig att vi bläddrar i regimanuset till just Misantropen).

Vi kommer att sakna den fantastiska Nørby i Malmö, men hon har en värdig efterträdare i Kerstin Meyer, vars skådespelartalang kanske inte är i paritet med Nørbys, men med en världssopran i rollen lär publiken kompenseras i sångpartierna.

Att kalla Nørby och Bergman för brevvänner är kanske att ta i, men åtminstone ett brev från henne till honom har vi i arkivet.

Läs mer här.

Så varför inte göra en temaresa! Förslag till upplägg:

1. Läs manus. Finns att låna på bibliotek eller köpa till exempel här.

2. Se filmen. Obs! Den långa versionen!

3. Så börjar vi norrifrån, i Bergen, Norge, där den spelas på Den nationale scene.

4. Därifrån tar vi oss lite sydost, mot Uppsala stadsteater.

5. Från lärdomsstaden är det ju bara en knapp timme till Stockholm och Dramaten.

6. Ta tåget ner till Malmö, men vänta åtminstone till 30 november, då den har premiär på Intiman.

7. Väl i Skåne är ju det inte långt till Tyskland, och där ligger Freiburg.

Nu kan du äntligen bli kollega med oss! Ja, inte för att vi anställer just nu, men också du kan starta ett arkiv med en legendarisk regissörs efterlämnade dokument. Om du har en miljon över och gillar att katalogisera kan det nog bli bra.