Även vi normalbegåvade har svårt att fatta att Victor Sjöströms arbetsrum skiftade i olika nyanser av brunt; att Ingrid Thulins klänning för promoveringshögtiden var kornblå eller att Bibi Anderssons kinder hade en klädsamt röd färg. Kort sagt: det är inte lätt att begripa att verkligheten gick i färg också när svartvita filmer som Smultronstället spelades in.

Men så händer det att vi får se en enstaka färgbild från inspelningen, att en bevarad kostym ställs ut på museum eller att ett färggrant rekvisitaföremål återfinns i något arkiv – och plötsligt påminns vi om att det mesta av verkligheten, också i det förflutna, kommer i kulörer.

Våra vänner på Criterion Collection gav häromdagen några påminnelser om detta, där i synnerhet purpurprakten i I fjol i Marienbad fick oss att fladdra iväg i "tänk-om"-tankar.

Från sådana här resonemang är ju nämligen steget inte långt till kontrafaktiska historiespekulationer: tänk om t.ex. Såsom i en spegel skulle varit i färg! Det var faktiskt nära. I februari 1960 meddelade Dagens Nyheter att Bergmans nästa film skulle bli i färg:

"Max von Sydow och Gunnar Björnstrand är redan vidtalade att spela roller i färgfilmen, som bara har fyra roller. Arbetsnamnet på denna ännu oskrivna film är 'Tapeten' och mer vill inte Ingmar Bergman avslöja än att denna tapet är grön och viktig för handlingen."

Detta sista kan vi nu bekräfta! Att tapeten var grön alltså. För samma dag som Criterion publicerade sina färgbilder från klassiska svartvita filmer så hittade våra kolleger på Svenska Filminstitutets bibliotek en intressant sak i sina gömmor: just den tapet som skulle ha blivit filmens namn. Design: P A Lundgren, förstås! Det visade sig vara en besvärlig mönsterpassning, men våra målare jobbar på att få till Filminstitutets vilorum till ett riktigt skönt psykbrytskrymsle.

Såsom i en spegel, med dess Paulusreferens och allt, är ju en fin titel. Men just idag skulle vi gärna ha sett att den hetat det Bergman tänkte sig efter att han övergivit "Tapeten", men tvingades slopa för att Olle Hedberg redan använt titeln: "Bekänna färg".

PS. Stand-in för Harriet Andersson ovan är Ola Törjas på Svenska Filminstitutets bibliotek.

Det är Indiana Repertory Theatre som sätter upp Sondheim-musikalen (efter Bergmans film). Spelas 22 januari till 16 februari.

Silver Linings Playbook (David O. Russell, 2012; © The Weinstein Company)

och

Hörni, vi tar en till:

Med Haute Auteurs ord:

'Dyad-based films (2013 Academy Award nominees included) know it’s impossible to go wrong if the poster pays homage to an Ingmar Bergman masterpiece.'

2008 gjorde Vogue Italia ett fantastiskt fotoreportage med tydliga influenser från en viss film. Coolt nog utan referenser i tidningen; den som inte kunde sin Bergman missade pastischen.

Och sedan har det rullat på. För ett par år sedan gjorde svenska Hope en kollektion med inspiration från Det sjunde inseglet. Lite senare hade både Prada och Sportmax visningar med tydliga bergmanblinkningar.

Och så har vi Bergmans mössa, som tillsammans med helskägg präglar intrycken vid ett besök i Stockholms södra innerstad. (Däremot är det inte sant, som en del hävdar, att det upprättats en gränskontroll på Folkungagatan där den som vill passera in i SoFo skulle behöva uppvisa en oantastligt stukad hipstermössa.)

Nu senast är det Erik Bjerkesjö som på Pitti-dagarna i Florens fick visa upp sin inte så lite kinematografiskt inspirerade kollektion (bilden ovan, till exempel – Tystnaden, någon?). i-D skrev mycket riktigt:

"The minimalism-crazed designers of Scandinavia needn’t look far for clean-cut inspiration and in the case of Bjerkesjö, it was Ingmar Bergman – the legendary Swedish director, who brought us Through a Glass Darkly – who played muse. The almost fetishised austerity of his darkly formal collection could, however, just as well have come courtesy of Bergman’s Italian counterpart Visconti, and the bright, gilded ballrooms of the Villa Favard certainly backed up that idea."

Bergman och fashion. Det trodde du inte när du såg Nattvardsgästerna första gången! Men: you live, you learn.

Läs mer här (på italienska).

Han blev mest känd för sin musik till mastodontfilmen Die Nibelungen (dvs. inte Langs film – så gammal blev han inte). Med de långa skuggor Richard Wagner bör ha kastat över projektet kallades det ett "självmordsuppdrag" .

Hans musik till Ormens ägg parafraserade och citerade tysk 20-talsmusik utan att Bergman fick veta vilken musik som var vilken, skriver Die Welt. Han skrev även musiken till Ur marionetternas liv.

Rolf Wilhelm blev 85 år.

Fanny och Alexander på serbiska och Scener ur ett äktenskap på portugisiska. En utmaning.

Vi har stora förväntningar på denna påkostade uppsättning av Sondheims succémusikal efter Bergmans film. Spelas den 2 februari till den 23 mars. Åtminstone.

Och ni som söker en partner med lagom intellektuella böjelser, missa inte singelkvällen!

Det är den lilla teatern Får 302 i Nyhavn som sätter upp den sällan spelade pjäsen.

I lördags tilldelades Leos Carax’ Holy Motors pris från Los Angeles Film Critics Association i kategorin Best foreign-language film. Han var förhindrad att närvara men skickade ett inspelat tal, som är ganska underbart:

"Hello, I'm Leos Carax, director of foreign-language films. I've been making foreign-language films my whole life. Foreign-language films are made all over the world, of course, except in America. In America, they only make non-foreign-language films. Foreign-language films are very hard to make, obviously, because you have to invent a foreign language instead of using the usual language. But the truth is, cinema is a foreign language, a language created for those who need to travel to the other side of life. Good night."

Det där med att ta emot med ena handen och ge en örfil med den andra måste jag erkänna mig lite svag för. Att som Jean-Paul Sartre helt vägra ta emot nobelpriset är kanske tjusigare, men detta slags kompromissgest är onekligen mer subtilt. 2010 gjorde Carax’ landsman Jean-Luc Godard något liknande när han på frågan om vad den heders-oscar han skulle få betydde för honom:

”Ingenting. Om Akademin vill göra det, låt dem göra det. Men jag tycker det är märkligt. Jag frågade mig: Vilka av mina filmer har de sett? Känner de verkligen till mina filmer? Priset kallas The Governor’s Award. Betyder det att Schwarzenegger kommer ge mig priset?”

Inte heller Godard dök för övrigt upp till ceremonin, förebärande att han varken orkade ordna ett visum eller flyga så långt.

Men mästare i genren att ta emot men ändå inte riktigt, är väl trots allt Ingmar Bergman. Ett brev från honom till Academy of Motion Pictures Arts and Sciences i våra samlingar visades på en stor Bergmanutställning i Los Angeles (på just AMPAS, passande nog), Berlin och Gent 2010–11, och fick viss uppmärksamhet.

Apropå Carax’ utspel är det nu dags att berätta hela historien. Det började med att Smultronstället blev Oscar-nominerad för bästa manus 1959. Bergman svarade artigt på AMPAS inbjudan att han dessvärre var förhindrad att närvara, men inte mer än så:

Smultronstället förlorade emellertid till Jag hatar dig, älskling. Vilket demonstrerar åtminstone två saker: 1) Rock Hudson och Doris Day är roligare än Victor Sjöström och Ingrid Thulin; 2) vinnare blir inte nödvändigtvis den film som anses bäst av den grymma Historieskrivningen – övriga nominerade det året var exempelvis De 400 slagen och I sista minuten (vilka, tillsammans med Smultronstället brukar ligga bättre till än Jag hatar dig, älskling på topplistor över världens bästa film någonsin).

När så Jungfrukällan blev nominerad till bästa utländska film året därpå tycktes Bergman ha surnat till och skrev det gallsprängda brev som alltså redan fått viss spridning:

Men – och här kommer sensmoralen – vad hände, tror ni? Jo, naturligtvis fick Jungfrukällan priset, den första Oscarstatyetten till en bergmanfilm var ett faktum och hans internationella karriär tog ytterligare fart.

Misstanken infinner sig att Bergman använde lite omvänd psykologi där; en strategi som var så framgångsrik att han med Såsom i en spegel vann i samma kategori året därpå igen. Så, alla ni som drömmer om priser där ute: tag lärdom.

P.S.

Sammanlagt skulle bergmanfilmer vinna tre gånger för bästa utländska film (förutom de två nyssnämnda även Fanny och Alexander); en gång för bästa film (också Fanny och Alexander); två gånger för bästa foto (Viskningar och rop och, ja, Fanny och Alexander); en gång för kostym och en gång för scenografi (bägge Fanny och Alexander – filmen tog hem fyra priser i de sex kategorier den var nominerad till).

1971 fick Bergman hederspriset Irving G. Thalberg Memorial Award (dvs. det som Godard typ skulle få 2010), och i övrigt kan bergmanfilmer räkna ihop fjorton nomineringar i kategorierna kostym, manus, regi, bästa film och kvinnlig huvudrollsinnehavare. (Ja, Academy Awards Database är verkligen beroendeframkallande.)