Gycklarnas afton
Mästerligt om halvtaskigt gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla.
"Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången, även om jag kan tänka mig att menyn varit god från början."Filmson i Aftonbladet
Om filmen
Gycklarnas afton var den första filmen av Ingmar Bergman som producerades av Sandrews, den andra och sista som han också regisserade, blev Kvinnodröm. Sandrews var dock också medproducenter till Fanny och Alexander samt producerade Söndagsbarn efter Bergmans manus.
Ingmar Bergman i Bilder:
Det finns inte så värst mycket att säga om Gycklarnas afton. Man kan påstå att filmen är ett tumult men ett väl disponerat tumult. Jag skrev den på ett litet hotell vid Mosebacke Torg i samma hus som Södra Teatern. Rummet var trångt med milsvid utsikt över staden och inloppet. Det gick en vindlande lönntrappa från hotellet ner till teatern. På kvällarna hördes musiken från revyscenen. På nätterna festade skådespelarna och deras sällsamma gäster i hotellmatsalen. I den här miljön blev Gycklarnas afton till på mindre än tre veckor. Jag minns att dämonerna, den retrospektiva svartsjukans dämoner, betslades och spändes för lastvagnen. De tvangs till produktiv verksamhet. Jag skrev filmen rakt upp och ner, utan att tänka efter eller kontemplera.
Dramat hade sin upprinnelse i en dröm, och drömmen gestaltade jag i återblicken om Frost och Alma. [...] Om man vill använda musikalisk terminologi kan man säga att episoden med Frost och Alma är huvudtemat. Sedan följer inom den enhetliga tidsramen ett antal variationer: erotik och förödmjukelse i växlande kombinationer.
Inspirationskällor
I Bilder har Bergman beskrivit hur Gycklarnas afton föddes ur en landskapsvision: "Det var några cirkusvagnar som rullade fram i gryningen en vårvinterdag i trakten av Gimo. Det uppländska landskapet där har i all sin tristess en egendomlig demoni, som jag fängslas av."
Gycklarnas afton är relativt uppriktig och skamlöst personlig. Albert Johansson, cirkusdirektören, älskar Anne och sitt förvirrade cirkusliv. Ändå dras han till den småborgerliga tryggheten hos den övergivna hustrun. Han är kort sagt ett tumult av känslor på två ben. Att Åke Grönberg spelar honom och att rollen är skriven för honom handlar inte om någon påverkan från Duponts Varieté (1925) med Emil Jannings. Det är enklare än så. Vill en mager och tanig regissör göra ett självporträtt så väljer han naturligtvis en karl som är fet.
Inspelning
Inspelningen startade i slutet av februari 1953 och avslutades i början av juni. På grund av tidigare bestämt engagemang kunde Hilding Bladh inte utföra hela kameraarbetet. Fotograf blev istället Sven Nykvist och produktionsledare Lars-Owe Carlberg. Bägge skulle i fortsättningen bli Bergmans trogna medarbetare. För övrigt markerade Gycklarnas afton även början på ett långt samarbete med kostymören Mago.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Ingmar Bergman, Bilder.
- Svensk filmdatabas.
- Svensk filmdatabas.
Filmen mottog en ganska blandad kritik. De negativa recensionerna var så negativa att de har skymt bilden av att den samlade kritiken var blandad, från hyllningar till - som sagt - monumentala sågningar. I den senare genren utmärkte sig särskilt Aftonbladets Filmson: "Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången, även om jag kan tänka mig att menyn varit god från början. Jag anser att man helst bör undvika att orena offentligt även om man har mycket att bli av med, såvida man inte som en August Strindberg kan sublimera sitt elände." Vad författaren-regissören hade på hjärtat var, enligt Filmson, inte mera värt än att "det räckt med ett tjugofemöres brevporto"; det rörde sig om ett återfall i Bergmans "gymnasiala" murkelstil, där man väl kan beundra slingornas förunderligt vackra växt men förgäves frågar efter mål och mening". Om Åke Grönberg hette det att han i jämförelse med den store tyske skådespelaren Emil Jannings blott åstadkom en flottig, svettig och stirrig "Hagalunds-Djingis-Khan".
Långt senare skulle Bergman skriva om denna drapa: "Yttrandet är ganska signifikativt för den hätskhet som mötte mig på många håll. Jag kan tråkigt nog inte påstå att jag förblev opåverkad."
Majoriteten recensenter var dock imponerade och flera utnämnde verket till Bergmans artistiskt bäst behärskade film. Nils Beyer i Morgontidningen utnämnde filmen till Bergmans bästa, och Harry Schein i Bonniers Litterära Magasin hävdade att det var en av de bästa filmer han någonsin sett.
Mellan Filmsons gallsprängda utfall och Scheins lyriska hyllning finns Arbetarens Mauritz Edström, vars recension nog är den mest representativa för dagspressens mottagande:
Ingmar Bergman har gjort en förbannat bra film, en film bättre än de flesta som förut gjorts i det här landet. [...] Gycklarnas afton är en originell film i meningen självständigt skapad, den är formsäker och mustig, på en gång besatt lek och blodigt livsallvar. Så verkar den. Här finns ett ungt och vitalt skådespelargarde, som Bergman lyckats få med sig till en fullständigt samlad och hel insats (som om det är nödvändigt gör slut på myten om att svenska skådespelare inte kan spela film). Här finns ett foto som är skönt, intensivt och brutalt i snabb växling - bildmässigt är Gycklarnas afton rena antitesen till de överskönt kalla bilderna i t.ex. Fröken Julie. Och här finns Karl-Birger Blomdahls musik, som måste bli nämnd redan i början. Den leker på enkla positivtema, blir burlesk och bisarr men är hela tiden oskiljaktig från filmen - en skapande del i detta dubbeltydiga "skillingtryck på film" som undertiteln heter.
Distributionstitlar
Abend der Gaukler (Västtyskland)
Gjøglernes aften (Norge)
Gøglernes aften (Danmark)
The Naked Night (USA)
Noche de circo (Spanien)
Noite de circo (Portugal)
La nuit des forains (Frankrike)
Sawdust and Tinsel (Storbritannien)
Una vampata d'amore (Italien)
Vecer kejklíru (Tjeckoslovakien)
Vecer sutov (Sovjetunionen)
Wieczór kuglarzy (Polen)
Viettelysten ilta (Finland)
Produktionsuppgifter
Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Sandrew-Bauman Film
Laboratorium: Film-Labor
Produktionsbolag: Sandrew-Produktion
Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 92
Censur: 082.807
Datum: 1953-09-01
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2545meter
Urpremiär: 1953-09-14, Grand, Stockholm, Sverige, 92 minuter
Inspelningsplats
Sverige (1953-02-1953-06) (start: slutet av februari, slut: början av juni)
AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm
Gävle Teater, Gävle
Arilds Nabb, Höganäs
Ystad
Musik
Titel: Hjalmar och Hulda
Alternativ titel: På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qwad
Textförfattare: Wilhelmina Stålberg (1839)
Sångare: Harriet Andersson
Titel: Älvsborgsvisan
Alternativ titel: Ny Elfsborgsvisa/Den blomsterprydda gondolen gled...
Textförfattare: August Wilhelm Thorsson (1883)
Sångare: Harriet Andersson
Titel: Ty tsaren han rider ifrån främmande land...
Sångare: Åke Grönberg, Anders Ek
Albert: Nån gång ska man väl lyckas i alla fall.
Agda: Tror du?
Albert: Visst, det finns cirkusdirektörer som är kolossalt förmögna, som har hus och diamanter och automobiler eller vad det heter. Fast det är i Amerika förstås.
Albert: Andas gärna djupt så att barmen står ut. Och vill han att du ska visa benen så var inte ovillig. Ja, jag överger ju dig inte. Kommer han med skamliga förslag slår jag honom på käften.
Albert: Vad begär ni?
Sjuberg: Det ni förmodligen inte kan betala.
Albert: Varför förolämpar ni mig?
Sjuberg: Varför? Därför att vi är samma patrask, samma usla följe. Varför ska jag inte förolämpa er, ni finner ju er i det. Slå mig inte på truten. Vi föraktar er för att ni lever i vagnar, vi på smutsiga hotellrum. Vi gör konst, ni gör konster. Det enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga. Jag tycker att ni ser löjlig och utklutad ut herre, och er dam skulle vara betydligt trevligare utan sina granna paltor.
Frans: Aj!
Agda: Du gör inte så mot mig. Du säger inte så om min man. Du kommer inte här och lägger dina händer på mig, du din...
Frans: Om vi vore ensamma så skulle jag slå till dig. Om vi vore ensamma så skulle jag krama sönder ditt lilla motstånd till en bit smutsigt papper.
Agda: I vilken pjäs har du hittat den repliken? Var inte så löjlig. Stå inte där och flåsa som en stollig tjur, jag är inte din ko. Ta någon av de där små plattbröstade bleknosarna nere på scen. De blir väl som äppelmos i knäna bara du vinkar åt dem.
Albert: Varför i helvete skulle jag krama sanningen ur henne? Varför i helvete skulle jag göra det? Ah, det är väl ingenting att vara bedragen, bara man inte vet om det.
Teodor Frost: Du är väl aldrig svartsjuk.
Texten avslöjar filmens slut.
Det är tiden kring sekelskiftet. Cirkusdirektören Albert Johansson, ägare till ''Cirkus Alberti'', är i gryningen på väg till en liten stad vid sydskånska kusten med sitt sällskap av trötta och slitna gycklare. Hans företag hör inte till de framgångsrikaste i branschen; man håller nätt och jämt nöden från dörren.
Bredvid Albert på kuskbocken sitter Jens, en av clownerna, och berättar den groteska historien om hur Alma, maka till den försupne vita clownen Frost, en varm sommardag sju år tidigare övertalades att bada naken inför en trupp artillerister på övning. Frost tillkallades och försökte bära hem sin hustru på ryggen över de vassa klipporna, en lång, plågsam vandring.
Albert kommer på idén att ordna ett festtåg genom staden för att locka publik. Med anledning av denna plan uppsöker han direktör Sjuberg, chef för stadens teater, och ber att få låna kostymer till paraden. De egna dräkterna är pantsatta. Sjuberg är till en början mycket hånfull, men under inflytande av cirkusens vackra unga ryttarinna Anne, som Albert just för detta ändamål tagit med sig, går teaterchefen med på utlåning. Som motprestation skall teaterns ensemble inbjudas till galaföreställning på cirkusen.
Anne -- Alberts älskarinna -- träffar på teatern skådespelaren Frans, en cynisk flickjägare som på teatern spelar romantiska älskarroller. Han försöker genast erövra henne men blir avvisad. Anne lockas emellertid av hans förfinade manér och hänsynslösa krav på att omedelbart få äga henne.
Tåget genom staden blir ett fiasko; det hejdas av polisen, som tar hästarna i beslag. Nedslagen går Albert för att hälsa på sin hustru Agda och parets två söner, trots Annes öppet visade svartsjuka. Albert har inte sett sin familj på flera år.
Han finner nu att hustrun ordnat det väl för sig i hans frånvaro. Hon har öppnat tobaksaffär och tjänar, till skillnad från sin make, mer än till uppehället. Inför den trygga familjeidyllen överväldigas Albert av insikten om sin egen misär, av torftigheten i sin kringflackande tillvaro, och föreslår hustrun att de skall återuppta samlivet. Men Agda vill inte. Hon har en gång för alla fått nog av cirkusfolkets smuts och förnedring.
Driven av svartsjuka har Anne återvänt till Frans på teatern och bett att han skall ta hand om henne. Skådespelaren utnyttjar tillfället. Till hälften med våld, till hälften med löfte om ekonomisk kompensation -- en dyrbar amulett -- förför han henne. Efteråt får hon av guldsmeden veta att smycket är värdelöst.
På hemväg från Agda råkar Albert få se Anne gå in i guldsmedsbutiken. Snart har han pressat av henne sanningen, att hon legat med Frans. Förbittrad och förtvivlad super han sig full i sällskap med Frost. Under ruset växlar hans stämningar mellan självmordstankar och självömkan, livslust och medlidande med alla människor.
Galaföreställningen på kvällen inleds. Då Anne utför sitt ridnummer möts hon av Frans' råa anspelningar på den tidigare samvaron. Någon skrämmer hästen med en smällare och Anne faller av. Albert träder rasande in på arenan och piskar av skådespelaren hatten. Snart har ett envig organiserats i manegen mellan de två männen. Utgången tycks given med hänsyn till cirkusdirektörens överlägsna kroppskrafter och hämndbegär, men Frans visar sig tekniskt överlägsen och utnyttjar alla tänkbara fula knep. Det dröjer inte länge förrän Albert, blodig och förblindad av sågspån, ligger utslagen. Hans förödmjukelse är nu fullständig. Bakom den låsta dörren till sin vagn försöker han begå självmord, men revolvern klickar. Med nästa skott skjuter han sönder sin egen spegelbild. Till sist blir det den gamla sjuka björnen som offras för Alberts vrede. Utan hänsyn till Almas böner dödar han djuret.
Nästa morgon bryter cirkusen upp. Anne kommer Albert till mötes. Skymten av ett leende drar över deras ansikten innan de tysta sluter upp bakom de bortrullande vagnarna.
Medarbetare
- Ingmar Bergman, Regi och manus
- Sven Nykvist, Foto
- Hilding Bladh, Foto
- Carl-Olov Skeppstedt, Klippning
- Marianne Axelsson, Scripta
- Alva Lundin, Förtexter
- Bibi Lindström, Arkitekt
- Max Goldstein, Kläder
- Nils Nittel, Smink
- Karl-Birger Blomdahl, Musik
- Olle Jakobsson, Ljudtekniker
- Lars-Owe Carlberg, Inspelningsledare
- Rune Waldekranz, Produktionschef
- Hans Dittmer, B-foto
- Lars Johnsson, B-foto
- Gösta Björck, B-ljud
- Rune Zetterlund, Teknisk rådgivare
- John W. Björling, Teknisk rådgivare
- Sigvard Törnqvist, Teknisk rådgivare
- Åke Grönberg, Albert Johansson, direktör för Cirkus Alberti
- Harriet Andersson, Anne, cirkusryttarinna, hans älskarinna
- Hasse Ekman, Frans, teaterskådespelare
- Anders Ek, Teodor Frost, vit clown
- Gudrun Brost, Alma Frost, hans fru
- Annika Tretow, Agda, innehavarinna av tobaksaffär, Alberts fru
- Erik Strandmark, Jens, clown och cirkusmedhjälpare
- Gunnar Björnstrand, Sjuberg, teaterdirektör
- Curt Löwgren, Blom, inspicient på Sjubergs teater
- Otto Moskovitz, cirkusdvärg
- Åke Fridell, artilleriofficer
- Majken Torkeli, Ekbergskan, medlem av cirkusorkestern
- Vanje Hedberg, hennes son, orkestermedlem
- Hanny Schedin, tant Asta, cirkusartist
- Göran Lundquist, Alberts och Agdas äldste son
- Mats Hådell, Lill
- Eric Gustafson, polis
- Michael Fant, Vackra Anton, programutropare
- Julie Bernby, lindanserska
- Conrad Gyllenhammar, Fager, cirkusartist
- Mona Sylwan, fru Fager, cirkusartist
- Naemi Briese, fru Meijer, cirkusartist
- Lissi Alandh, teaterskådespelerska
- Karl-Axel Forssberg, teaterskådespelare
- Olav Riégo, teaterskådespelare
- John Starck, teaterskådespelare
- Erna Groth, teaterskådespelerska
- Agda Helin, teaterskådespelerska
- John Björling, onkel Greven, cirkusartist
- Gunborg Larsson, fru Tanti, cirkusartist
- Gunnar Lindberg, poliskonstapel
- Mago